Jakten på Usama bin Ladin
Följ med på den tio år långa jakten på hjärnan bakom terrorattacken den 11 september – från bergen i Afghanistan till de dammiga gatorna i Abbottabad i Pakistan.
Efter terrorattackerna den 11 september 2001 pekades den saudiarabiske terroristen Usama bin Ladin och hans organisation al- Qaida snabbt ut som huvudmisstänkta. Talibanerna, den islamiska extremistiska organisation som regerade i Afghanistan, hade gett bin Ladin och alQaida uppehållstillstånd i utbyte mot hjälp under kriget mellan Sovjet och Afghanistan på 1980-talet och senare under det blodiga, afghanska inbördeskriget på 1990-talet. USA gav talibanerna ett ultimatum: ge oss bin Ladin eller ta konsekvenserna. Uppmaningen ignorerades och i oktober 2001 gick NATO:s styrkor till angrepp mot Afghanistan.
Innan bombningen inleddes hade emellertid ett team från CIA redan varit i landet i två veckor. Teamet hade kodnamnet Jawbreaker, och de hade ett ganska speciellt uppdrag: att föra med sig bin Ladins huvud hem. Deras mål hade observerats i Khost runt den 11 september, men efter det gick bin Ladin under jorden, väl medveten om att amerikanerna var ute efter honom. I november var både Nordalliansen och de amerikanska specialstyrorna på plats, och bin Ladin tog sig till Kabul. Därifrån flydde han och hans andreman, Ayman al-Zawahiri, till Jalalabad öster om Afghanistan.
Talibanstyret föll snart och bin Ladin drog sig tillbaka till bergskedjan Spin Ghar (det vita berget), närmare bestämt Tora Bora (den svarta grottan). Terroristledaren kände till området lika bra som sin egen byxficka; det det hade fungerat som högkvarter för de heliga krigarna (mujaheddin) under kriget mellan Sovjetunionen och Afghanistan. En amerikansk rapport beskrev Tora Bora som en ”samling trånga dalar, snötäckta bergsryggar och drygt 4 000 meter höga, spetsiga toppar”.
Sent i november 2001 rörde sig ett operationsteam bestående av CIA-agenter och specialsoldater in i fiendeområdet och började rapportera om ett betydande antal utländska soldater, förmodligen från al- Qaida. Snart guidade det lilla teamet de amerikanska piloterna under varje luftangrepp. Så småningom fick de hjälp av den amerikanska arméns specialstyrkor, och CIA betalade soldater från den afghanska milisen för att ansluta sig till dem. Milisen var emellertid av mycket varierande kvalitet och inte alltid särskilt lojala, men Pentagon hade gett både soldater och agenter order om att hålla en låg profil.
Den svarta grottan
Eftersom allt fler upplysningar tydde på att betydelsefulla medlemmar från al- Qaida (High Value Targets [HVT:s]) befann sig i bergsområdet, skickades även en skvadron från Deltastyrkan till Tora Bora. Flera gånger lyckades piloterna få syn på medlemmar av al- Qaida som troligtvis skyddade bin Ladin, men de fick order om att dra sig tillbaka och låta afghanerna sköta stridandet. Den lokala milisen förhandlade fram en vapenvila med al- Qaidas styrkor i hopp om att de utländska soldaterna skulle överlämna sig till afghanerna och deras allierade styrkor. Föga överraskande var detta bara en strategi för att säkerställa att al- Qaidas ledare fick tid på sig att fly till Pakistan.
Det diskuteras fortfarande ingående varför bergspassen mot Pakistan inte blockerades. Både Deltastyrkan och CIA bad att passen skulle mineras, men de talade för döva öron och bin Ladin slapp ur fällan och försvann från den amerikanska radarn. Gary Berntsen, kommendör för CIA:s Jawbreaker-team uttalade sig flera år senare: ”Historien kunde ha tagit slut där.”
Från Tora Bora uppehöll sig bin Ladin, (omnämnd som HVT-1 av CIA) en period i Peshawar, i den beryktade Swat- dalen. Därpå
”OM VI SKULLE UTFÖRA NÅGON SLAGS AKTION MOT DEN HÄR FASTIGHETEN VAR VI TVUNGNA ATT VARA JÄKLIGT SÄKRA PÅ VAD VI GJORDE.”
flyttade in i ett hus som hans personlige budbärare Abu Ahmed al- Kuwaiti hade låtit bygga i staden Abbottabad i norra Pakistan. Abbottabad är också den pakistanska militärakademins hemstad, vilket fick somliga observatörer att sätta frågetecken efter pakistanska upplysningar om var bin Ladin befann sig.
CIA och militärens Joint Special Operations Command (JSOC) var säkra på att deras mål befann sig i Pakistan, närmare bestämt i
”DET DISKUTERAS FORTFARANDE INGÅENDE VARFÖR BERGSPASSEN MOT PAKISTAN INTE BLOCKERADES.”
Waziristans stamområden – en säker tillflyktsort för al- Qaida- och talibanmedlemmar som flydde från amerikanerna i Afghanistan. JSOC infiltrerade ett litet team som jobbade undercover tillsammans med en pakistansk specialgrupp för att spåra upp al- Qaida i regionen. Amerikanerna bar pakistanska uniformer för att inte sticka ut, men ISI (InterServices Intelligence) höll dem under konstant uppsikt för att försäkra sig om att de hade koll på amerikanernas minsta rörelse.
CIA lät också sina specialagenter infiltrera Pakistan och använde sig av privata militära organisationer i underrättelsearbetet för att införskaffa viktig information om var den saudiarabiske terroristen befann sig. Dessa operatörer blev också noggrant övervakade av ISI, men CIA:s historia i Pakistan var lång, och byrån som jobbade sida vid sida med britterna hade utvecklat många fördelar på alla nivåer i det pakistanska samhället.
Den amerikanska militären koncentrerade sig på att fånga eller döda HVT-1 ända fram till 2002. SEAL Team 6 hade placerat en trupp på Bagram flygplats. Dess uppgift var att spåra upp bin Ladin om Pentagon fick trovärdig information om var han befann sig. JSOCbefälet, general Stanley McChrystal, hade dock stränga krav för att dra igång en operation. Han ville veta med 80 procents säkerhet att upplysningarna stämde innan han inledde en aktion på pakistanskt område.
Teamet som kom att kallas ”Bin-laden package” skapade en procedur som skulle följas om bin Ladin hittades. Upp emot ett dussin operatörer skulle flyga längs den pakistanska gränsen i ett modifierat C-130 Hercules- plan för att därpå hoppa ut på
7 500 meters höjd och utföra ett HAHOfallskärmshopp (HAHO = high altitude, high opening). De styrbara fallskärmarna gjorde det möjligt att hoppa medan de fortfarande befann sig i afghanskt luftrum. Sedan kunde de glidflyga omkring 30 kilometer in i pakistanskt territorium.
JSOC flög specialanpassade Beechcraft- plan längs gränsen för att övervaka området medan de avlyssnade mobilnummer som man visste var knutna till al- Qaida- ledarna. Andra enheter från JSOC bedrev signalspaning utanför den amerikanska ambassaden i Islamabad, men de övervakades alltid av det misstänksamma ISI.
Usama bin Ladin och hans närmaste män var också smarta nog att lämna minimalt med elektroniska spår efter sig. Istället använde de kurirer och handskrivna brev samt band med inspelade meddelanden. Spåren blev allt kallare och 2005 lades Alec Station, CIA:s bin Ladin- avdelning, plötsligt ned – trots att det i dag finns bevis som tyder på att majoriteten av CIA:s styrkor i själva verket flyttades till Pakistan.
”DE STYRBARA FALLSKÄRMARNA GJORDE DET MÖJLIGT ATT HOPPA MEDAN DE FORTFARANDE BEFANN SIG I AFGHANSKT LUFTRUM. SEDAN KUNDE DE GLIDFLYGA OMKRING 30 KILOMETER IN I PAKISTANSKT TERRITORIUM.”
al-Kuwaiti
Information från förhör av fångar i förvar inbegrep uppgifter från den påstådde kaparen från 11 september som inte fick komma in i USA men som senare arresterades på Tora Bora. Det han berättade pekade mot en man vid namn Abu Ahmed al- Kuwaiti, vilket var al- Qaidas namn på Ibrahim Saeed Ahmed, en kuwaitisk medborgare. Det dröjde fem år innan han identifierades som en av al- Qaidas viktiga kurirer. År 2007 hade man äntligen hittat hans riktiga namn och spårat upp hans familj. Det var denna lösa tråd som till slut gjorde det svårt att dölja var bin Ladin befann sig.
Samma år fick JSOC och CIA de första riktigt värdefulla upplysningarna om bin Ladin sedan Tora Bora. Under Operation Valiant Pursuit återvände faktiskt JSOC till Tora Bora på grund av ett viktigt al- Qaida- möte där de hoppades på att få korn på HVT-1. Uppdraget utvidgades efter hand till att inkludera ett luftangrepp som utfördes av fem B-2 Spirit Stealth- bombplan som skulle släppa en
”USAMA BIN LADIN OCH HANS NÄRMASTE MÄN VAR OCKSÅ SMARTA NOG ATT LÄMNA MINIMALT MED ELEKTRONISKA SPÅR EFTER SIG. ISTÄLLET ANVÄNDE DE KURIRER OCH HANDSKRIVNA BREV SAMT BAND MED INSPELADE MEDDELANDEN.”
bombmatta över området innan SEAL flög in för att samla dna och hämta eventuella lik. Mötet ägde dock aldrig rum och uppdraget blåstes av. Man misstänkte att ISI kanske hade tipsat målet om vad som skulle ske.
När amiral Bill McRaven tog över som ledare för JSOC 2008 argumenterade han för att göra ett nytt försök att spåra upp bin Ladins gömställe. Den första operationen ägde rum i september 2008. SEAL:s Team 6 genomsökte en misstänkt egendom i södra Waziristan, men det slutade i politisk tragedi. Kontroversen med Pakistan övertygade Bush-administrationen om att sådana räder inte var konstruktiva, och alla planer på liknande operationer skrinlades ögonblickligen.
Det var inte förrän efter president Barack Obamas tillträde 2009 som saken fick ny uppmärksamhet. ”Jag bad Leon Panetta, CIA:s direktör, att ge högsta prioritet åt att döda eller arrestera bin Ladin som ett led i kriget mot al- Qaida, samtidigt som vi fortsatte våra försök att avslöja och förstöra hans nätverk.” National Security Agency (NSA) fick i uppgift att granska radiotrafik och internet efter spår efter kuriren al-Kuwaiti. CIA och ISI gjorde sina markbaserade telefonsökningar i Pakistan.
Jackpot: Atlantic City
År 2010 lyckades de äntligen identifiera alKuwaitis mobiltelefonnummer. Alla hans samtal avlyssnades och skrevs ut av NSA så att de kunde leta efter bevis på att han faktiskt var bin Ladins kurir. CIA började inse att han var deras bästa chans att hitta bin Ladin. I augusti följde ett CIA-team som jobbade undercover efter al-Kuwaiti när han körde från Peshawar till Abbottabad.
Al-Kuwaiti ledde sina förföljare rakt till ett trevåningshus i Abbottabad som senare beskrevs för CIA- direktören Panetta som ”ett fort som var gömt eftersom det var så synligt”. Panetta blev exalterad och beordrade strax att fastigheten skulle övervakas kontinuerligt, både från luften och från marken. CIA skapade därför en bas strax intill och anställe en pakistansk läkare som skulle sätta igång ett vaccinationsprogram i ett (misslyckat) försök att skaffa dna-prover för att kunna bekräfta bin Ladins dna-profil.
Drönarbilder visade en person som snart fick smeknamnet ”Travaren” som fick sin dagliga träning genom att gå några varv runt grönsakslandet på tomten. En presenning täckte området, kanske för att undvika att drönare och satelliter skulle kunna identifiera de som befann sig där. CIA hade fastslagit att minst två familjer med kopplingar till al-Kuwaiti bodde på området, och förbluffande nog hade fastigheten varken telefon eller internetuppkoppling.
Även om de först inte hade så mycket att gå på pekade alla spår hittills mot att en högt uppsatt medlem av al- Qaida bodde här. President Obama kom senare med följande kommentar: ”Om vi skulle utföra någon slags aktion mot den här fastigheten var vi tvungna att vara jäkligt säkra på vad vi gjorde.” En övervakningsaktion utan motstycke inleddes, och långsamt blev de allt mer säkra på att fastigheten i Abbottabad, som fick kodnamnet Atlantic City, var platsen de hade letat efter.
CIA-analytiker uppskattade sannolikheten till att bin Ladin var på området till 60– 80 procent. President Obama informerades om flera möjligheter, bland annat en drönarattack (förkastade eftersom risken var att den inte skulle orsaka tillräckligt stor skada), angrepp med B-2 Stealth-bombplan (förkastades på grund av risken för skada på omgivningarna). Alla angreppsmöjligheter från luften hade en eller flera nackdelar. Bara en attack från marken kunde fastslå om bin Ladin verkligen befann sig i byggnaden. Om de tog fel skulle en sådan operation dessutom orsaka mindre skada än en bomb eller missil.
Det som gjorde operationen i Abbottabad så ovanlig var att fastigheten låg i Pakistan. Den farligaste delen av uppdraget skulle därför vara att ta sig osedd till målet och ut igen när uppdraget var slutfört. JSOC planerade alla detaljer noggrant, de gick till och med igenom Pakistan Air Forces responstid och vad de skulle göra om någon från SEAL skulle bli tillfångatagen.
Den 29 april 2011 fattade president Obama det slutgiltiga beslutet. ”Sätt igång!” Äntligen fick SEAL Team 6 chansen att ta bin Ladin i en operation som fick det passande namnet Operation Neptun Spear. Admiral McRaven tog kommandot, även om SEAL tillfälligt skulle vara under CIA:s kommando så fort de korsade gränsen på grund av amerikansk lag. För att försäkra sig om att operationen förblev hemlig bestämdes att de inte heller skulle informera Pakistan innan SEAL var säkert tillbaka i afghanskt luftrum.
Efteråt flögs bin Ladins kvarlevor till USS Carl Vinson, ett amerikanskt hangarskepp i norra Arabiska havet. Här förbereddes hans kropp för begravning och placerades i en liksäck med vikter i. Säcken släpptes i havet från skeppets däck. Positionen är hemligstämplad för att undvika att han grav blir en helgedom.
”DEN FARLIGASTE DELEN AV UPPDRAGET VAR ATT TA SIG OSEDD TILL MÅLET OCH UT IGEN NÄR UPPDRAGET VAR SLUFÖRT.”