Wennerholm: Tar han drömgränsen blir det hysteri på allvar
GLASGOW. Jag har alltid drömt om en svensk sprinter i världsklass.
Henrik Larsson står på tröskeln efter att ha blivit andre svensk någonsin att ta en plats i en VM-final på 60 meter.
Och bryter han drömgränsen på tio blankt på 100 meter i sommar kommer det att bli hysteri på allvar.
Henrik Larsson blev femma i den här VM-finalen på 6,56.
Men det verkligt intressanta är vilka han hade framför sig.
Det var världens toppskikt av sprinters med VM:s sprintkung Noah Lyles, världsrekordhållaren på 60 meter Christian Coleman, Jamaicas nya hopp Ackeem Blake och Kenyas Ferdinand Omanyala.
Alla har gjort en bra bit under tio sekunder på 100 meter.
Omanyala, som tog fjärdeplatsen med några tusendelar, har sprungit på 9,77. Henrik Larssons dröm är att bli förste svensk under tio sekunder redan i sommar och ta sig till OS i Paris den vägen (direktkvalgränsen är passande nog 10,00). Den inställningen är nödvändig för att lyckas i en så mental gren som sprint.
Det vore samtidigt en historisk milstolpe i svensk friidrott. Ingen har ens varit i närheten.
Jag minns när Peter Karlsson, färsk klubbdirektör i Malmöklubben MAI för övrigt, sprang på 9,98 i tyska Duisburg 1996. Men då hade han dubbla den tillåtna vinden i ryggen (+4,0) och tiden var inte i närheten av att tillåtas.
Trots det kändes det historiskt på något sätt.
Även om det inte räknades.
Behövde gnugga mig i ögonen
Får Henrik Larsson hålla sig frisk och skadefri en längre tid, är jag tämligen säker på att han blir den svensk som spräcker den där drömgränsen till slut.
Han satte svenskt rekord redan i somras med 10,13 och hans tider på 60 meter visar att han är och nosar på tio blankt om han kan hålla farten de där sista 40 meterna. Det handlar om toppfart och uthållighet. I Budapest i somras blev tiden 10,16 i vindstilla.
Nu var han i sin första globala final och det är bara att titta på några av namnen han hade bredvid sig för att behöva gnugga ögonen en extra gång.
Nu hoppas jag att han hamnar i samma sällskap i OS i Paris i sommar.
Inte i en final, men kanske i en semi.
Men ska aldrig säga aldrig, men det är en gren där konkurrensen är mördande och där det kommer fram nya supertalanger varje år.
Senast Sverige hade en sprinter i världsklass var när Linda Haglund var som störst, men hennes karriär solkades av ett positivt dopningsprov.
Men att hon var stor märks på att hon fortfarande har de svenska damrekorden på både 100 (11,16) och 200 meter (22,82).
Och en ung Irene Ekelund var en sensation när hon dominerade bland världens juniorer, innan skador och annat elände satte stopp för karriären.
Men det är något visst med sprinters.
Historiskt har också 100-metersfinalerna alltid varit det största på mästerskapen och inte minst under Usain Bolts storhetstid.
Och längre bak i historien finns legendarer som Jesse Owens och Carl Lewis som skrev historia och blev odödliga som världens snabbaste män.
Det vore mumma med en svensk i alla fall i närheten av det sällskapet.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Bianca Salming, som hade en gyllene chans att ta medalj i sitt första globala mästerskap. Hon kände sig i form, var full av tillförsikt inför femkampen, men ibland är det bara så att inte kroppen svarar som man vill. Det märktes redan på inledande 60 meter häck, dör klockan stannade på blygsamma 8,85 och hon blev frånsprungen av alla elva tjejer.
Hade unnat Bianca en medalj
Sedan kom hon aldrig upp i nivå i någon av de andra grenarna heller.
Jag hade unnat henne ett bättre öde efter allt hon fått gå igenom.
Nu blev hon nia och näst sist av de tio som fullföljde femkampen.
Det hade krävts ett nytt personligt rekord för att slåss om ett VM-brons.