OS-PANIKEN I FRANKRIKE ’FÖRBJUDS ATT VARA MUSLIMER’
Frändén: Kulturkriget får stjärnorna att undra – kan vi någonsin bli franska nog? Spelarna får inte fasta under ramadan
Planerna för Paris OS-invigning är sekretessbelagda men har redan skapat panik på landets högerflank efter att superstjärnan Aya Nakamura ska ha bjudits in för att sjunga Edith Piaf. Nakamura anses kort och gott för ofransk. Det vill säga för svart.
Och i startblocken för hemma-OS står en hel generation franska idrottare med afrikanskt ursprung och undrar vad det är för land de ska representera egentligen.
PARIS.
– Det är ännu en provokation av Emmanuel Macron. Han måste kliva upp varje morgon och tänka ”hur kan jag lyckas förödmjuka det franska folket idag?”. Hans önskan är ännu en gång att splittra.
Marine Le Pen var möjligen på sitt sämsta morgonhumör när hon besökte fransk radio i onsdags morgon, men det var inte ännu ett slentrianmässigt slag i luften mot den sittande presidenten. Le Pen och hennes åsiktsfränder i den franska extremhögern är arga på riktigt, eftersom det framkommit att Macron bjudit in Aya Nakamura, Frankrikes just nu mest framgångsrika sångerska, att sjunga på invigningen av OS i Paris i sommar.
Hur det här över huvud taget är ett ämne för franska politiker att dryfta kan man diskutera, samt den närmast oinskränkta makten i presidentämbetet när den uppenbarligen går över hela OS-arrangörens. Deras problem: Hon är svart
Nu har vare sig Macron eller Nakamura bekräftat det hela, men oavsett det är Le Pens åsikter väl representerade i Frankrike. För henne och många andra fransmän är Nakamura fel person att tolka Edith Piaf när hela världen tittar på, trots den självklara symboliken i att nutidens största popstjärna tolkar dåtidens dito.
Hela 63 procent av fransmännen tycker inte att hon har på OS-invigningen att göra, enligt en opinionsundersökning.
Aya Nakamura är nämligen av maliskt ursprung och detta är hela problemet. Hon är svart och Piaf var vit och svårare än så är det inte, även om Le Pen och hennes åsiktsfränder mumlar om ”undermålig franska”, ”dåligt entourage” och ”vulgaritet”. Nakamura är född i Bamako 1995, men familjen flyttade till Parisförorten Aulnaysousbois när hon var barn. De senaste åren har hon varit landets mest streamade artist, med jättehitten Djajda från 2018 som det stora genombrottet. Hon gör radiovänlig musik med en blandning av karibiska och afrikanska rytmer. Som någon träffande beskrev det: ”Hon har lyckats med konststycket att göra franskan dansant”. Aya Nakamura sjunger på franska med inslag av både slang och olika afrikanska språk. Hon är med andra ord en popstjärna som popstjärnor varit i alla tider; inspirerad av sin samtid och en huvudvärk för äldre konservativa generationer.
Fördomen stämmer
Det finns fördomar om fransmän som är gravt överdrivna, men det finns andra som tyvärr är högst relevanta än i dag. En av dem är idén om det egna språkets särart och suveränitet.
En annan är föreställningen att fransk musik inte rört på sig sedan Edith Piaf levde. Precis som de flesta länder med stor afrikansk diaspora är svart musik den överlägset mest strömmade i Frankrike, där rap har en alldeles speciell position sedan 1990talet. Edith Piaf kritiserades för övrigt av sin tids borgerliga etablissemang för att vara både vulgär och arbetarklassig, samt för att använda, – tada – slang.
Det här kulturkriget hade man förstås kunnat avskriva som trams, ett i en lång rad av ämnen där ytterhögern försöker positionera sig med hjälp av rasistisk nostalgi. Men nu rör det ju sommarens olympiska spel, ett evenemang som upptar nästan all fransk nyhetsrapportering med några månader kvar. Och vilka är Frankrikes affischnamn inför hemma-OS? Inte ens en succé garanterar något
Ja, det är ju Teddy Riner och Clarisse Agbegnenou i judo och MarieFlorence Candassamy i fäktning, två riktiga publiksporter i Frankrike. Vi har också Estelle Mossely i boxning och U21landslaget under Thierry Henrys ledning med drömmen om Kylian Mbappés deltagande. Och damlandslaget i fotboll förstås, med MarieAntoinette Katoto som anfallsvapen. Herrbasketens fixstjärna Victor Wembanyama kommer tillhöra spelens allra största stjärnor, och i handboll är Frankrike regerande olympiska mästarna på både damoch herrsidan.
Och vad har alla dessa gemensamt? De är ickevita fransmän, eller lag med en stor del ickevita fransmän, med rötter i Afrika eller Västindien.
Och visste de det inte redan står det klart nu: Inte ens en gigantisk succé garanterar dem att uppfattas som helt franska när det verkligen gäller.
I veckan gick det franska fotbollsförbundet ut och meddelade att berörda spelare förväntas skjuta på ramadan när de är på landslagsuppdrag. Det fick Lyons Mahamadou Diawara att hoppa av veckans U19-samling. ”Man förbjuder dem att vara muslimer”, skriver Demba Ba i vad som blivit fransk fotbolls senaste kontrovers.
Kombinationen ramadan och matchspel tycks splittra fotbollsvärlden lite mer för varje år. Länder som England och Tyskland rör sig mot en allt liberalare hållning för varje år. I Premier League uppmuntrades domarna förra året att hitta naturliga pauser för muslimska spelare att bryta fastan, i de fall mörkrets inbrott ägde rum under match. I Frankrike drog man i stället åt tumskruvarna och meddelade att inga pauser eller förenklingar skulle göras för muslimska spelare.
Förbjöd nyligen hijab
I år har man gått ett steg längre. I veckan meddelade det franska fotbollsförbundet att man inte anpassar sig efter några religiösa intressen och att samtliga spelare förväntas infinna sig vid de gemensamma måltiderna. Förbundsordförande Philippe
Diallo förklarade i en intervju i tidningen Le Figaro att man stöder sig på artikel i stadgarna för fotbollsförbundet, som stipulerar ”neutralitetsprincipen”; ingen religion får inkräkta på den sportsliga verksamheten. Spelarna får skjuta upp fastemånaden, helt enkelt.
Det är inte den enda fråga med religiösa förtecken det franska fotbollsförbundet driver för stunden. Den högsta förvaltningsdomstolen har nyligen gett FFF rätt i att förbjuda hijab för damfotbollsspelare i en uppmärksammad dom.
De senaste dagarna har en rad franska debattörer argumenterat för och emot beslutet om att inte kompromissa med ramadan. Det har talats om la laïcité – den mycket franska idén om det offentliga rummet som en plats fri från religion – och om (den högst teoretiska) risken att ”alla möjliga religioner plötsligt måste få undantag”. Islam är nu Frankrikes näst största religion. Och även om franska förbundet inte styr över Fifas internationella datum är det inte som att man förlägger landslagssamlingar till juletid, för att tala lite om den väl ingrodda katolska kulturen i landet.
”Radera del av identitet”
Fransk fotbolls sätt att hantera ramadan sker, som man brukar säga, inte i ett samhälleligt vakuum. Frankrike är landet med flest muslimer i Europa, de är ständiga måltavlor för politisk pajkastning i ett land där de högerextrema vindarna viner hårdare än på länge. Om det är någonstans franska muslimer har representation i positiv bemärkelse är det inom toppfotbollen.
Att en Bundesligadomare för första gången bröt en match för fastande spelare för två år sedan och att samma sak inträffade i Nederländerna förra året, visar hur den europeiska fotbollen slits mellan att vara en inkluderande plats och en där man lägger religiös och politisk hemhörighet åt sidan. FFF:s beslut är förstås inte bara näring för en fransk diskussionsklubb. Rent konkret valde Olympique Lyonnais Mahamadou Diawara att tacka nej till U19landslagets samling, när det gick upp för honom att han inte skulle kunna fasta som vanligt.