Både gladare och bättre – hyvä, Suomi!
Leifby: Sveriges Hall of Fame kan stoppas upp i röven
Finland är inte bara gladare än oss. De har ett bättre ishockeymuseum också.
Korr! De HAR ett ishockeymuseum. Det har inte vi.
Men vi börjar i glädjen.
Finland har för sjunde året i rad utsetts till världens lyckligaste land, enligt FN:s World Happiness Report.
Efter Finland kommer Danmark och Island med Sverige på en fjärdeplats. Närheten till naturen och en jordnära livsstil sägs vara anledningen till finsk lycka. Kanske är ishockeyn också en förklaring? När Finland vann ishockey-VM i Sverige 1995 var det första gången landet tog en VMmedalj i en lagsport. I ishockey kom det att dröja evigheter innan de ens lyckades placera sig före Sverige i ett VM eller OS.
Det var väldigt mycket ”Ruotsalainen voittaa aina” – ”Svensken vinner alltid” – fram till 1985 när både Sverige och Finland fick spela nedflyttningsomgång i VM och gruppen vanns av Finland före Sverige, Västtyskland och Östtyskland.
Inte mycket att skryta om, men det skulle bli bättre.
Stolta – med eller utan framgångar
1988 tog Finland ett OS-silver sedan de slagit redan klara segraren Sovjet i sista matchen, Sverige nådde bara ett brons. Nuförtiden känns Finland som en bättre ishockeynation än Sverige. Damerna är bättre, herrarna vann både VM och OS 2022, och juniorerna blev världsmästare 2014, 2016 och 2019. Stoltheten över sin ishockeyhistoria har däremot ingenting med VM-gulden att göra. Redan 1979 grundades Finland Hockey Hall of Fame association och samma år startade de första utställningarna.
Sedan 2001 ryms museet i Museum Center Vapriikki i Tammerfors där besökarna bjuds på 440 kvadratmeter finsk ishockeyhistoria.
För två veckor sedan råkade jag ha vägarna förbi, flera kamrater med finländsk koppling har tipsat om museet och jag blev sannerligen inte besviken.
Mängder med historiska körsbär
Det första som mötte mig var två rejäla väggar där samtliga spelare, ledare och domare som valts in i hall of fame sedan 1985 presenterades värdigt med porträttbild och plakett.
De finska ishockeylejonen – Suomen Jääkiekkoleijona – är 274 till antalet, om jag inte är felunderrättad.
Från den finska ishockeyns fader, Kauko Karvonen, hela vägen till Janne Pesonen. Däremellan?
Niko Kapanen, Olli Jokinen, Erkki Laine, Jere Lehtinen, Jarmo Myllys, Curre Lindström förstås, och varenda betydelsefull finsk ishockeyspelare eller ledare du kan komma på.
Presidenten Alexander Stubbs pappa Göran, är han också invald, kanske ni undrar? Absolut.
Inne i museet visas relikerna upp i fina montrar, och historier berättas som de brukar berättas på museum.
Här finns gamla ishockeymålvaktsmasker som mer ser ut som något tempelriddarna drog på sig när de skulle på fest, Teemu Selännes matchtröja från Anaheim med en tvådimensionell anka på bröstet, en puck som Pentti Lund, en av de första finlandsfödda spelarna i NHL, gjorde mål med, Jari Kurris 1000-poängspuck, och mängder med historiska körsbär.
Givetvis också lite klubbhistoria eftersom Finland förr i tiden gjorde rejäla träklubbor som varenda kotte spelade med.
KOHO!
Barnen som besöker kan prova på att skjuta slagskott eller testa en målvaktssimulator, och även gamlingar som undertecknad fick leva ut sina behov.
När jag gick runt och läste på om Risto Jalos bedrift när Ilves tog sin senaste titel 1985 och annat smått och gott från den finländska ishockeyhistorien blev jag också påmind om hur vårdslöst vårt svenska förbund tagit hand om vår svenska.
Här finns inga museum eller utställningar. Ishockeyklubbar runt om i landet har gjort egna provisoriska, bland annat finns Nisse ”Dubbel-Nisse” Nilsson klubba och puck som han sköt så att den gleeeeeed in i mål i Colorado i en monter i Forshaga. Svenska Ishockeyförbundet har en egen Hall of Fame men den sträcker sig till att de utvalda tackas av i en snabb ceremoni under en träningsturnering för landslag, och så får de sitt namn uppskrivet på förbundets hemsida.
Svenska ishockeyförbundet är bättre på Wall of Shame, som de själva pyntar med sina egna trynen. ”Rev av det på två minuter”
Mitt starkaste och mest bestående minne av Svenska Ishockeyförbundets Hall of Fame är Börje Salmings starka vittnesskildring från när han själv blev invald 2014. – Allt skulle gå snabbt som tusan, pang pang, mindes Börje som fick rulla ut en matta till sig själv.
– Fan, Sven Tumbas fru hade kommit hit ända från USA och så skulle hon gå ut på isen utan röd matta. De rev av det där på två minuter och sa ingenting på jumbotronen, så ingen som var på matchen kan ha förstått vad vi gjorde där. Det var bedrövligt. Än i dag ångrar jag att jag åkte dit, de kan stoppa upp det i röven. Det sista behöver du inte skriva. Eller jo, det kan du göra förresten, det är skit samma...
Stoppa upp det i röven.
Det säger en del.
Tio år senare, och ett år efter Börje Salmings död, har ingenting förändras.
Bra jobbat, Svenska Ishockeyförbundet.