SWENNSK ETT ÅR EFTER VM-SUCCÉN & MED TOPPEN I SIKTE ÄR ANNA SWENN-MARK LARSSON TILLBAKA PÅ ”JAG ÄLSKAR ÅRE OCH ALLT MAN KAN GÖRA DÄR”
Fjällen, skogarna och sjöarna. Anna Swenn-Larsson, 28, älskar sitt Åre. För ett år sedan tog hon sin första VM-medalj där. Nu jagar hon sin första världscupseger i hemmabacken. – Det är klart att jag vill vinna och det hade varit fantastiskt att göra det i Åre framför familjen, säger hon.
Efter att OS-guldvinnaren Frida Hansdotter har lagt skidorna på hyllan är Anna Swenn-Larsson Sveriges stora hopp i slalombacken. Hon är i sitt livs form och har den här säsongen tagit flera pallplatser i världscupen.
– Jag är väldigt, väldigt nöjd. Även fast jag önskar att det hade varit dubbelt så många tävlingar nu när jag har varit i så bra form, säger Anna Swenn-Larsson.
I mitten av februari såg hon länge ut att få kliva allra högst upp på pallen för första gången. Efter ett strålande förstaåk i Kranjska Goras slalom ledde hon med en halv sekund inför det andra åket. Andra åket fortsatte i samma stil och vid den sista mellantiden var ledningen till Petra Vlhova mer än fördubblad.
Då kraschade svenskan plötsligt, med bara meter kvar till mål.
– Det var jäkligt trist, men så är det i den här sporten. Jag har blivit extremt mycket bättre på att tävla, men har inte alltid kunnat slappna av helt som jag gör på träning. Där fick jag ut min allra bästa åkning. Så det var väldigt kul även fast jag inte tog mig hela vägen.
Efter loppet delade hon med sig av en bild på den dråpliga vurpan till sina följare på sociala medier.
– Jag tycker att jag tog det väldigt bra. Jag är stolt över att jag gav allt och inte backade i det andra åket. Jag hade aldrig varit i den positionen innan och gick verkligen för vinsten. Nu känner jag mersmak. Jag vill stå i den positionen igen.
Är du en person som har lätt för att skifta fokus och gå vidare?
– Jag har blivit bättre på det. Det är lättare när man har självförtroende och bra resultat i ryggen. För mig hjälper det inte att vara kvar i det för länge och deppa, men jag var så klart besviken. Det har varit en dröm för mig att vara bäst i världen för en dag, och nu var det väldigt nära.
”Det satte sig i huvudet”
Uråkningar är en del av den alpina skidåkningen. Det vet Anna Swenn-Larsson mer än väl. Säsongen 2016/2017 upplevde hon karriärens tyngsta period då körde hon ur i nio av tio världscuptävlingar.
– Det var väldigt tufft. Första tävlingen tänkte jag bara att man kör ur ibland. Det är en sport med små marginaler. Men när det gick fyra, fem tävlingar satte det sig i huvudet. Jag trodde inte på mig själv och kände att jag inte kunde ta mig ner.
Med självförtroendet i botten tog hon klivet ner till Europacupen, vilket blev vändningen.
– Jag tror jag vann slalomcupen där och visste att jag fick en plats i världscupen i och med det. Då kände jag en trygghet även fast det var väldigt tufft. Sedan fick jag åka sista världscuptävlingen innan finalen och kom på en tionde plats.
Det gav henne en boost inför sommarträningen. Hon knöt näven och kände hur hornen i pannan växte.
– Jag är en tävlingsmänniska. Visst var det väldigt tufft, men jag visste att jag hade mer i mig. Jag var inte redo att ge upp.
”En dröm gick i uppfyllelse”
Anna tog även hjälp av en mental coach, vilket har fått henne att ändra sitt förhållningssätt till sporten.
– Jag började jobba mer med det mentala. Det är väldigt brett, men jag har exempelvis lärt mig att skilja på mig som person och som idrottare. Jag utvärderar mer och har en plan för varje dag, vilket gör att jag har ett större lugn och tror på mig själv. Jag känner mindre press.
Scenförändringen var total den kommande säsongen. I säsongspremiären av världscupen, i finländska Levi, startade hon som 34:a. När dagen var över kunde
hon se tillbaka på
”DET HAR VARIT EN DRÖM FÖR MIG ATT VARA BÄST I VÄRLDEN FÖR EN DAG, OCH NU VAR DET VÄLDIGT NÄRA.”
en sjundeplats. Det blev startskottet för en succéartad säsong och i OS i Pyeongchang blev hon femma. Förra säsongen nådde hon karriärens hittills största höjdpunkt. Ett VM-silver i slalom på hemmaplan i Åre.
– Det var helt fantastiskt. Hela min familj på plats, min pojkvän och alla som betyder så extremt mycket var där. Jag var i extremt bra form och kunde få ut det i två åk och när det verkligen gäller. Ända sedan jag var liten har jag drömt om att få leverera på mästerskap. Det var en dröm som gick i uppfyllelse och något jag kommer minnas resten av livet.
Även talang på längdskidor
Anna Swenn-Larsson bor sedan många år tillbaka i Åre. Men hon är född och uppvuxen i Rättvik där hon höll på med flera olika idrotter innan hon fastnade för utförsåkningen.
– Det var tack vare min bror (Erik), tror jag. Jag höll på med många olika sporter, men det var alpint som var roligast och jag gillade att vara backen mest hela tiden.
Hon var även en talangfull skidåkare på längden.
– Jag var helt okej. Innerst inne tyckte kanske mamma och pappa att längdskidåkningen var lite roligare. Men nu har de nog ändrat sig, säger Anna och skrattar.
Hon började skidgymnasiet i Järpen och efter två år på högskolan i Östersund återvände hon till Åre. Sambon Mattias Rönngren, 26, är även han alpin landslagsåkare.
– Jag älskar Åre och allt man kan göra där, säger Anna Swenn-Larsson som stormtrivs ute i naturen.
Vad hittar du på en ledig vårdag?
– Jag åker längdskidor på fjället, går på tur i Storulvån eller så åker jag utför fritt utanför pisten, inte slalom. Jag är i alla fall utomhus och har med en matsäck. Lunchen ska ätas ute.
Hunden Yra var länge en trogen följeslagare på Annas och Mattias långa turer.
I november tvingades de dock avliva henne.
– Hon betydde väldigt mycket för oss, var alltid med på alla äventyr och förgyllde dessa med sin energi och glädje. Sov alltid med oss i sängen och var helt enkelt vår bästa vän. En som alltid var glad när vi kom hem och aldrig sa nej till ett äventyr, berättar Anna.
Hon tillägger:
– Så om någon har en hund i Åre som vill med på äventyr så är jag öppen för det! Hur är det att leva tillsammans med Mattias, som också är skidåkare?
– Det är riktigt härligt. Vi gör mycket av sommarträningen tillsammans, pushar och peppar varandra till nya höjder. Sedan har vi förståelse för varandra. Vi är borta mycket båda två och det finns inte alltid tid. Men vi ses mycket på sommaren och han betyder så klart väldigt mycket för mig.
Men det är inte alltid lätt att heta Mattias under deras gemensamma träningspass, erkänner Anna:
– Jag kan verkligen vara ”träningsaggressiv” mot honom, det har han fått känna på. Jag gillar ju inte att förlora, även om jag har blivit bättre på det. Det kan vara så att han springer bakom mig när jag är jättetrött. Jag känner att han kan springa snabbare, men ändå gör han inte det. Då tänker jag: ”Spring för fan, jag är skittrött här!”