TIDERNAS HOCKEYSATSNING
...och tacka Percy Nilsson för det!
Ishockeyn i Malmö var inte bara roligare på Percys Nilssons tid, den var bättre också. Och att den överhuvudtaget existerar är förstås Percys förtjänst.
En kall novemberkväll 1989 hände det någonting osannolikt i Malmö, och någonting vi förmodligen… aldrig mer kommer att få uppleva?
Så känns det, för den här kvällen spelade Malmö FF SM-final mot IFK Norr köping på Malmö Stadion inför 5 598 åskådare, och bara en bit därifrån tog Malmö IF emot Tyringe (!) i omgång sex i division 1 Södra inför 5 652 åskådare.
En i stort sett betydelselös ishockeymatch lockade fler åskådare än årets viktigaste fotbollsmatch.
Fem år tidigare hade Malmö IF fört en anonym tillvaro i träsket, degraderade till dåvarande division 2 där de fick möta lag som Växjö HC, Skäret och min moderklubb Diö Goif.
Samma år, 1984, klev Percy Nilsson in som ny ordförande i klubben och det första han fick göra var att betala spelarna löner de inte sett röken av på flera månader.
”Det var bara att hala upp plånkan”, som Percy uttryckte det när jag träffade honom i höstas.
Det var starten på en resa, och en era, i svensk ishockey som helt saknar motstycke.
Byggherren Percy lyckades på sju år konstruera ett lag som gick från division två, upp i elitserien och väl där behövde de bara två säsonger på sig för att vinna SM-guld.
Tiggde autografer i Osby
Anledningen till att det i Malmö i november 1989 var mer folk på ishockey än på en SM-final i fotboll hade förstås inte bara med Percys projekt att göra.
Svensk fotboll mådde vid tiden inte bra, allsvenskan var en deprimerande företeelse och publiksiffrorna i slutet av 1980- och de tidiga 1990-talen var katastrofala.
Men när Percy Nilsson i maj 1988, och på sitt patenterade sätt, presenterade ett pärlband av fräcka nyförvärv på en pompa-och-ståt-presskonferens hände någonting i svensk ishockey.
Bland nyförvärven fanns bland annat Matti Pauna, som bara något år tidigare vunnit SM-guld med Björklöven, och förstås Peter ”Pekka” Lindmark, vid tiden världens bästa ishockeymålvakt.
De som varit med ett tag minns säkert Brynäs och Leksand på 70-talen, och ”Miljonkedjan” i Örebro, men det här var någonting annat.
Jag var tio år när Percy gick loss och jag kunde åka runt i södra Sverige – till Mörrum, Tingsryd och Ljungby – och se det där stjärnspäckade laget utan att betala inträde.
Nu låter det som att jag är född på
1940-talet, men långt in på 1980- och
1990-talen kunde man fortfarande ”smita” in på ishockeymatcher, åtminstone i mitt prång av ishockey-Sverige.
I Osby stod vi några småglin precis vid Malmös bås och tiggde autografer av ”Pekka” (Roger Nordström stod i kassen) mitt under brinnande match.
De spektakulära värvningarna 1988 var bara inledningen på en radda av rekryteringar som fick många i ishockeySverige att skaka på huvudet.
Percy Nilsson fyllde på med Raimo Helminen och Mats Hallin något år senare, Roger Öhman, Daniel Rydmark och Peter Sundström kom också, Robert
Burakovsky, Mats Näslund och Roger Hansson plockades in för att bärga det första SM-guldet, och så där höll det på.
Malmö vann SM-guld 1992, Europacupen 1993 och ett nytt SM-tecken 1994, och har väl i ärlighetens namn aldrig varit riktigt nära en titel sedan dess. Svensk ishockey – eller malmöitisk ishockey – hade inte varit vad den är i dag (på gott och på ont) om det inte varit för Percy Nilsson.
När han stövlade in i sporten på 1980-talet styrdes den på sitt sätt och genom diverse överenskommelser några farbröder (Glennert, med flera) emellan.
Gav sig fan på sina idéer
Percy gav sig fan på att han också kunde sätta ihop ett vinnande ishockeylag, och han har berättat att han tidigt lärde sig hur man just bygger ett lag.
I unga år kunde Percy gå in på ett bygge och bara genom att lyssna på hur det lät, hur hammaren slog och sågbladet skar, bilda sig en uppfattning om laget fungerade bra eller inte.
Med sina okonventionella (läs: kontroversiella) metoder retade han gallfeber på de gamla svenska ishockey-potentaterna som blev tvungna att tänka om.
Allt gick sannerligen inte alltid rätt till, men det känns som de oärliga var mer ärliga förr. I dag fuskas det på ett mer sofistikerat sätt, med kapitalfonder och smusslande med olika bolag hit och dit. Det viktigaste Percy Nilsson bidrog med i svensk ishockey var en pigg, modig och bullrig röst, som trots mothugg gick sin egen väg och gav sig fan på att förverkliga sina drömmar och idéer.
Nuförtiden är det ingen som sticker ut, ingen vågar eller får tycka annorlunda, varenda litet uttalande som inte rör den egna klubbens senaste kontraktsförlängning ska komma gemensamt, så anonymiserat det bara går och från central nivå.
Sekterismen har aldrig varit starkare i svensk ishockey än vad den är i dag.
– Blessed be the fruit.
Percy Nilssons MIF-hegomoni är samtidigt en nyttig påminnelse om att ingenting varar för evigt, tiderna förändras och med den människorna och ishockeyn, men för oss som var med och på nära håll såg Malmös resa för 30 år sedan var det både spännande och exotiskt.
Den svenska ishockeyhistorien hade varit lite tråkigare utan Malmö IF, Percy Nilsson och hans ”plånka”.