De ser olika ut – men världens skriftsystem har gemensamma huvuddrag.

I världen finns flera hundra sätt att skriva – och de blandas gärna. I Japan kan till exempel upp till fyra skriftsystem samsas i samma text. Men vid en närmare granskning ser man att alla system bygger på några få enkla principer.

Numera upplever vi ofta värl den som en elektronisk by, där internet knyter samman allt skrivande – och där engelska är allas gemensamma språk. Men det finns en miljard indier med åtminstone ett tjog alfabet, nästan en och en halv miljard kineser med tusentals tecken och nästan en miljard som skriver med arabiska alfabet. Därutöver finns skrift system med ”färre” använ dare, som japanska, grekiska, kyrilliska, koreanska, tibetan ska, thai och så vidare.

Skriften uppvisar alltså en fortfarande fascinerande mångfald av tecken, bruk och till och med skrivdon.

Men allt är inte mångfald. Våra arabiska siffror finns till exempel överallt – utom just i arabiska länder. Och framför allt skulle globaliseringen inte vara möjlig om vi inte kunde kommunicera med varandra över hela globen.

Gemensamt för all kommu nikation via internet och mobilnät är ett system som kallas Unicode. Det håller ordning på skrivtecken från världens alla hörn.

Unicode erbjuder verkligen mångfald när det administre rar mer än 100 000 olika tecken från världens skriftsystem. Vid en närmare titt ser man ändå att allt detta faktiskt bygger på tre enkla principer – som dock kan blandas ganska friskt. Vi tar ett exempel från Stockholms fotbollsklubbar: 1) AIK, uttalas ”a i kå”, alltså varje tecken uttalas för sig, som tre stavelser 2) DIF, uttalas ”dif”, alltså tecknen står vart och ett för ljud som kan läsas ihop till ett ord 3) uttalas ”Bajen” eller ”Hammarby”, alltså en logga som kan utläsas som ett ord.

Sämjan mellan lagen och deras supportrar är inte den bästa, och det beror kanske på att de har valt olika skrivprin ciper. AIK föredrar stavelse skrift, alltså ett system där varje tecken motsvarar en stavelse. DIF låter varje tecken svara mot ett fonem – ett språkljud – och dessa kan läsas samman till ett ord. Hammarby använder en bild, här en logga, som står för en betydelse, och det är inte så kinkigt om loggan uttalas ”Bajen” eller ”Hammarby”.

Varje skriftsystem i världen har valt en av dessa över ordnade principer: stavelse, fonem eller betydelse – men alltid med inslag av de andra. I väst har vi satsat på fonem, kineserna till stor del på betydelser. I Indien lutar man åt stavelser.

Den som blickar ner på sitt tangentbord ser ett myller av tecken: bokstäver som A, B, C, siffror som 1, 2, 3 och symboler som %, &, =. Men vi kan också slå ackord. Om jag på min dator slår Alt+e får jag fram € och slår jag Alt+gr+2 får jag fram @. Vi drunknar i tecken!

Titta nu tillbaka på den sista meningen: ”Vi drunknar i tecken!” Bara i den finns exempel på vad våra skriv tecken används till – våra tre principer för skrift kan brukas för tre funktioner:

1) Symboler, framför allt kombinationer av symboler, skapar betydelse: vi betyder något, liksom drunknar, i och tecken. 2) Avgränsare skapar struktur i texten. Versalen i Vi talar om att en mening börjar, mellanslagen skiljer orden åt och utropstecknet signalerar meningsslut. Allt sådant som punkt, komma, radbrytning,

parenteser och liknande är avgränsare. 3) Emoglyfer signalerar författarhumör. Utropstecknet står inte bara för meningsslut, utan framför allt för författarens attityd (i det här fallet min uppsluppna glädje). Frågetecken kan användas på samma sätt, liksom VERSALER och framför allt smileys och emojier.

Det kunde vara enkelt, men det blir bara mer och mer komplicerat.

Den minsta enheten i språ ket som betyder något kallas

morfem. Exempel på morfem är skrift och språk (se även Språktidningen 8/2016). Ord består i regel av flera morfem, antingen därför att de är sam mansatta: skriftspråk ( bildat av morfemen skrift och språk), böjda: skriften ( bildat av morfemen skrift och -en) eller avledda till annan ordklass:

skriftlig (bildat av morfemen skrift och -lig). Att skriva med morfem som grund låter kanske opraktiskt, men vart enda svenskt tangentbord har morfemtecken: %, &, $, siffror och matematiska tecken. Vi kan till och med bilda sammansatta ord med dem:

5-%-ig och $-kurs. Den närmast uråldriga kinesiska skriften har hur många tecken, hanzi, som helst, men för all normal verksamhet räcker ett par tusen. Det låter kanske litet, men med tanke på att tecknen står för morfem, inte för ord, är det väl tilltaget. Obser vera att kineserna inte har bildskrift; deras tecken är konventionaliserade symbo ler, precis som våra morfem tecken & och =. Ett dominerande land som

Kina har förstås påverkat många andra nationer och språk i närheten, bland andra Vietnam, Korea och Japan. Men den morfematiska princi pen blir faktiskt allt vanligare också väster om Kina. Vi har morfemtecken som trafik skyltar, ikoner på reglagen till våra hushållsmaskiner och inte minst på våra telefoner och datorer. En normalsvensk kan automatiskt avkoda flera hundra morfematiska tecken – en datanörd kanske mellan tusen och tvåtusen.

MEST GRUNDLÄGGANDE

för vår språkuppfattning är stavelsen. Nästan alla som kan tala ett språk kan dela in det i stavelser, och gör det också vid till exempel sång, ramsor, dikter och rappande. Däremot är det bara läs- och skrivkun niga som kan dela in ord i enskilda språkljud. Stavelsen är viktig för det är den som är kort, lång, betonad eller har en viss accent. Eftersom stavelsen är mer lättåtkomlig för analys än både ord och språkljud har alla skriftsystem som baseras på språkljud en gång utvecklats ur stavelse skrift, alltså en skrift där varje tecken motsvarar en stavelse. Kinesiskan är en stavelseskrift på det sättet att varje tecken motsvarar en stavelse – och varje stavelse motsvarar i sin tur ett morfem.

Men utvecklingen kan gå åt andra hållet också. I vår tid börjar vi få nya inslag av stavelseskrift. Förkortningar som tv, pc och usb är stavelse skrift. Man säger ”u ess be” – inte universal serial bus. De flesta vet ju inte, eller ägnar åtminstone sällan en tanke åt, vad förkortningarna står för. Alltså stavar vi med ett tecken per stavelse. Men det gäller inte generellt. SJ är, liksom AIK, stavelseskrift eftersom det uttalas ”essji”, men SAS är fonematisk skrift eftersom det oftast uttalas ”sass”.

Stavelseskrift passar bäst för språk med ett litet antal stavelsetyper, som i nämnda kinesiska. Det gäller även japanska, som har lite drygt hundra olika stavelser. Men stavelseskrift passar utom ordentligt illa för ett språk som svenskan, som har fler stavel ser än någon orkat räkna.