Annhelén Laestadius om att skapa en ny tradition.

Inspirationskälla. När Ann Helén Laestadius ska få språket att flöda går hon till älven för att komma i rätt stämning.

Vid Lainoälven i Soppero i Norrbotten finns en stor sten. Där ställer sig författaren och journalisten Ann-helén Laestadius och blickar ut över forsarna när hon behöver få inspiration till sina böcker.

– Där finns en stark känsla av att mina släktingar är med mig. Det påminner mig om historier som jag har hört och saker som jag har sett när jag var barn. Orden bara sköljer över mig.

Hon väntar tills rösterna och dialogerna som uppstår i hennes inre har forsat färdigt. Sedan sätter hon sig ner, tar av sig fingervantarna som skyddar mot myggen och dikterar eller knappar in sina upplevelser på mobilen.

Ann-helén Laestadius växte upp i Kiruna, men är sedan länge bosatt i Solna. Kvar i Kiruna och Soppero har hon sin släkt och sina bästa barndomsminnen. Och det är dit hon återvänder när hon har kört fast i sitt skrivande.

EN GÅNG NÄR hon höll på med sin ungdomsbokserie om sametjejen Agnes fick AnnHelén Laestadius ett författar stipendium för att åka en vecka till Kavala i Grekland. Hon skrev i rasande takt, men det blev ändå inte bra.

– När jag kom hem kände jag att jag hade fått fel inspi ration. Det var fel natur och fel temperatur. Så åkte jag till Sop pero, och allting bara föll på plats. Det är där jag ska vara!

Betydelsen av platser och rötter är också temat för hen nes Augustprisade ungdoms roman Tio över ett från 2016, som gestaltar hur Kirunas invånare påverkas när staden ska flyttas på grund av sprick bildning i marken och en utvidgning av gruvan.

Bokens huvudperson, ton årsflickan Maja, är förtvivlad över att lämna det kvarter där hon har vuxit upp. Efter att ha vakat varje natt för att vara beredd att fly om staden skulle störta samman under den natt liga gruvsprängningen, drabbas hona v panik ångestattacker.

Vid August prisutdelningen fick Ann-helén Laestadius höra att människor som har flytt från sina länder kan känna igen sig i boken.

– Det går aldrig att jämföra ett krig med Kiruna, men känslan hos en ung människa av att förlora sin plats och sina rötter kanske går att jämföra.

I romanen låter hon också en av karaktärerna påminna läsaren om att samerna tvinga des bort från sina marker när gruvan i Kiruna anlades.

– Då vill jag få folk att tänka: det här har ju faktiskt hänt en gång tidigare, och då var det ingen som reagerade på det. Det var bara självklart att samerna skulle vara tvungna att flytta på sig.

SKRIVIT HAR Ann-helén Laestadius gjort ända sedan sexårsåldern, när hon inspi rerades av de samiska berät telser som hon fick höra av sin mamma. Men att det skulle bli ungdomsböcker var en slump.

Det började med en barn bokstävling arrangerad av Nordiska museet år 2007 på temat ”att vara ung same i dag”, som hon upptäckte när hon jobbade som nyhetsrepor ter i Stockholm. Då hade hon i nästan tjugo år planerat att skriva en vuxenroman om tre generationer samiska kvinnor.

På två veckor skalade hon ner materialet till en ungdomsbok – och vann tävlingen. Resultatet blev Sms från Soppero – den för sta av hennes fyra böcker om Agnes – som handlar om hur förlusten av det egna språket påverkar identiteten.

I boken har Agnes mamma, till följd av mobbning, tagit avstånd från sitt samiska ursprung och flyttat till Stockholm. När Agnes sedan på egen hand försöker lära sig samiskaoch blir kär i en samisk kille i Soppero, blir hennes äkthet som same ifrågasatt både av kompisarna i Stockholm och av hennes samiska vänner i Soppero.

”Det var bara självklart att samerna skulle vara tvungna

att flytta på sig”