ISLÄNDSKAN bevarar drag som har försvunnit ur större nordiska språk

Historia: Isländskan har sitt ursprung i norska dialekter, som fördes till Island av kolonisatörer från framför allt västra Norge. Öns isolerade läge och en medveten språkpolitik har gjort att språket bevarar många ålderdomliga drag som har försvunnit från de större nordiska språken.

Ordböjning: Substantiven böjs i fyra kasus: ’häst’ heter hestur i nominativ, hest i acku sativ, hesti i dativ och hests i genitiv. Det hela kompliceras ytterligare av att det förekom mer tre genus samt svaga och starka böjnings former. Verben har bevarat sina person, plural och konjunktivböjningar, till exempel

við færum, ’vi skulle åka’.

Språkpurism: Sedan 1800talet har isländska språkvårdare med framgång försökt rensa ut lånord och ersatt dem med inhemska motsvarigheter. Resultatet är ord som rafmagn, ’bärn stenskraft’ = ’elektricitet’,

loftvog, ’luftvåg’ = ’baro meter’ och bókavörður, ’bokväktare’ = ’bibliote karie’.

Alfabet: Isländskan har behållit de äldre bok stäverna þ, ”þorn” = tonlöst ”th” som i engelskans ”thing”,

ð, ”eð” = tonande ”th” som i ”that”, och

æ = ”ai” som i eng elskans ”I”. Vokaler med accent räknas som egna bokstäver.

Á = ”au” som i engel skans ”mouse” och ó = ”ou” som i engelskans ”soul” betecknar till exempel diftonger, medan a och o är van liga vokaler.