Christina Wahldén

Skriver med varsam och lätt hand om svåra och viktiga saker för barn

och unga. Missa inte

Falafelflickorna!

– Frågan om äkthet är märklig och hänger ihop med den svenska raspolitiken, där samerna definierades av andra. Hela andemeningen med böck erna om Agnes är att man ska ha rätt att definiera sig själv.

Agnes erfarenheter delas av Ann-helén Laestadius, som aldrig fick lära sig att tala nordsamiska hemma. Det var resultatet av att hennes mamma hade gått i en så kallad nomadskola, där hon utsattes för en hård försvensk ningspolitik och var förbjuden att tala sitt eget språk.

– Vi som är födda på 1960och 70-talen och har föräldrar som gick i nomadskolan är den förlorade generationen.

NÄR ANN-HELÉN

berättar om sina böcker ute på sko lorna visar hon ofta bilder från nomadskolorna, där samiska barn blev slagna, inlåsta och undersökta av rasbiologer, långt borta från sina föräldrar.

Hon hoppas att den kun skapen ska öka förståelsen för samernas situation i dag – även hos samer, som kanske inte vet varför deras mamma eller pappa inte talar samiska, trots att mor- eller farföräldrarna gör det. I många familjer är det fortfarande känsligt att tala om.

Samtidigt gläds Ann-helén Laestadius åt de senaste årens explosion av samisk kultur i musik, filmer, tv-serier och böcker. Hon menar att det är ett sätt för samerna att ta makten över sin egen historia.

– Dagens unga är nog den första generationen som inte låter sig tyngas så mycket av det gamla. Det är därför det här händer nu, tror jag.

Hon tror också att de sociala medierna har lett till att fler

”Om de ska lära sig samiska på

djupet måste de också få möjlighet att läsa på språket”

unga vågar börja skriva på samiska och – i förlängningen – även tala språket. Men om de ska lära sig samiska på djupet måste de också få möjlig het att läsa på språket. Därför tycker Ann-helénlaestadius att det är viktigt att få bort vinstkravet på översättning av skönlitterära böcker till samiska, vilket sällan är en lön sam affär.

Det var just löftet om att bli översatt till nord-, lule- och sydsamiska som fick henne att skriva boken Bara dra för unga vuxna, som kom ut i mars. I boken får samehat och hopp lösa villkor den nittonårige Johannes att lämna rensköt seln, trots att han inte vill.

– En recensent skrev att ämnet är en samisk krutdurk, som hon hoppades att jag skulle

våga ta vidare till en vuxnare berättelse. Och det är precis vad jag håller på med i det som troli gen ska bli en kriminalroman.

Bara dra är en så kallad lätt läst bok ”nivå 3”, vilket inne bär att språket ska vara enkelt och tydligt med en mening per bokrad. För Annhelén Laestadius, som gärna skriver lite ”pratigt”, var det en utma ning att anpassa sig till de kraven. Men efter flera samtal med redaktören hittade hon till slut en rytm som kändes rätt.

Det var först när hon lät två renskötare komma med synpunkter på boken som hon blev varse att de korthuggna, poetiska meningarna påminde om en jojk: Han vill bort från renskötseln. Eller egentligen vill han inte det. Det är svårt att vara renskötare. Men lika svårt att lämna det.

– Jag hade inte ens tänkt på det innan. Det är häftigt hur något sådant bara dyker upp, utan att man riktigt för står var det kommer ifrån.

ATT SKRIVA FÖR tonåringar är en svår balansgång. För trovärdighetens skull försöker Annhelén Laestadius att inte använda ett för vuxet språk – särskilt inte när berättelsen sker i jagform som i Tio över

ett. Samtidigt undviker hon alltför ungdomliga ord, som lätt blir omoderna.

– När jag frågade en grupp sjuor visade det sig att de tyckte att det var jättetöntigt när tanter som jag använder ”deras” ord.

En annan utmaning är att fånga ungdomarnas intresse. Därför går hon alltid rakt på sak, utan långa miljöbeskriv ningar som drar ner tempot.

Annhelén Laestadius tycker ändå att skillnaden mot vuxen böcker är ganska liten. Därför är hon kritisk till att ungdoms böcker ofta blir styvmoderligt behandlade i medierna.

– Jag tycker att det är otroligt viktigt att skapa ett medvetande bland unga om olika saker, och jag tror att ungdomsböckerna har en stor del i det. Om vi ska få unga att läsa mer, så blir det kontrapro duktivt att se ner på barn och ungdomslitteraturen.