Krönika.
OLLE JOSEPHSON finner gränsen för den samtida svenskan.
Olle Josephson om det skönlitterära språkets hållbarhet.
DEN SVENSKA NORMALGYMNASISTEN
har läst ett verk av August Strindberg:
Ett halvt ark papper, 575 ord lång. Underbar kortprosa, men så mycket begrepp om Strindbergs storhet ger det inte. Var är Inferno, Fröken Julie eller Ett drömspel?
Förklaringen är knappast litteraturundervisningens förfall, kulturarvsfientlighet eller andra skoldebattens konspirationsteorier. Nej, det är språket. Strindbergs 120-åriga svenska lägger ett raster över förståelsen. Det är svårt också i Ett halvt ark papper:
”Han tog ner arket; det var sådant där sol-gult
konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han.” Vad är konceptpapper? En salskakelugn? Hur kan den ha en kappa? Och nu för tiden inleder vi nästan aldrig en sats med participsatsförkortning: och lutad över detsamma. Men 575 ord hinner man ändå beta sig igenom i ett överlastat svenskämne.
PRINCIPFRÅGAN BLIR:
Hur gammal kan en skönlitterär bok vara innan språket gör läsningen mödosam? Frågan är naturligtvis omöjlig. Dels är det en träningssak. Det går att bli hur hemtam som helst med Strindbergs, Selma Lagerlöfs och Hjalmar Söderbergs svenska efter årtiondens läsande. Dels kan engagerande innehåll besegra föråldrad form. En ganska läsovan 12-åring tycker plötsligt det går lätt som en plätt med en gammal översättning av Sherlock Holmes eller Anne på Grönkulla.
Men om vi nu tänker oss 18-åringen som pliktskyldigt börjar läsa vad svenskläraren eller mormor har talat sig varm för?
Fyra stickprov får antyda ett svar. För ordningens skull är alla från stockholmska samtidsskildringar med relativt talspråksnära stil och realistiska anspråk, av manliga författare – men det spelar nog inte så stor roll.
Först Martin Kochs Guds vackra värld från 1916: ”En särskilt försvårande omständighet för Frasse var, att han hade en sån deki farsa. Över huvud taget gällde inte militärer vidare högt, och en karl som bara var fördetta korpral och inte ett dugg annat så lång dagen var kunde omöjligen inge någon respekt .”
1910-talsslangens sån deki farsa är visserligen föråldrat, men ger en medveten tids- och lokalfärg. Däremot skapar mindre markerat ordval större distans för nutidsläsaren: gällde högt, inte ett dugg annat, så lång dagen var eller verbet inge.
Boken är full av sådana verbuttryck, ådaga lades, bestå sig ett kalas, gjorde hastig marsch.
Så Ivar Lo Johanssons Kungsgatan, 1935: ”När den värsta rädslan gått över, visste hon sig aldrig ha haft så lätt att anförtro sig åt en flickkamrat som hon hade åt Dolly. Dolly lyssnade hela tiden girigt på henne ...” Det är enkelt och rakt, som alltid hos Ivar Lo Johansson. Men visste sig ha, anförtro, flickkamrat och lyssna girigt är ovanliga ord i dag.
Nej, man får hoppa till P.C. Jersilds Barnens ö
från 1976 för att känna sig någorlunda hemma: ”Reine skenade ut för att hinna med tåget som gick nio och tjugotvå. Som vanligt missbedömde han tiden och kom en kvart för tidigt till Sollentuna station. Om det var något han hatade så var det att sitta på en bänk och vänta på pendeltåget och inte ha något annat att göra än att lägga några loskor mellan sina egna skor.” Det kan vara föråldrad slang att ”lägga några loskor”, men man kan observera moderniteter som ha något annat göra, hata i betydelsen ’tycka illa om’ eller att tala om klockslag som nio och tjugotvå. Det är nog ingen tillfällighet att Barnens ö fortfarande används i klassuppsättningar för läsning i skolorna.
DET GÅR ALLTSÅ
att vända på steken och fråga vilket språk vi möter i dag som inte finns i äldre litteratur. Jonas Hassen Khemiris
Allt jag inte minns, 2015: ”Samuel närmade sig ingången till Migrationsverket. Något var på gång. Säkerhetsvakterna som vanligtvis stod på insidan och höll koll på människorna som tog nummerlappar, stod ute på parkeringen.”
Ja, före 1950 talade man sällan om parkeringar och eller tog nummerlappar. Men viktigare är att inget var på gång före 1970-talet; det höll på att hända. Och ingen höll koll utom möjligen på räkenskaper.
Denna slarviga undersökning skulle alltså resultera i att samtida litteraturspråk kan vara ungefär femtio år gammalt, inte äldre. Men intressantare är nog andra iakttagelser. Grammatiskt är inte Martin Koch och Ivar Lo Johansson föråldrade, till skillnad från August Strindberg. De 2 000–3 000 vanligaste orden är också ungefär lika vanliga som dag, och de extremt miljöberoende, som deki farsa, stör knappast. Nej, det är vardagsfraser och halvvanliga ord som förskjuts hela tiden och så småningom gör texten åldrad och svårtillgänglig. Visst kan vi begripa anförtro sig och till och med bestå sig.
Men 18-åringen som håller koll känner någonstans att författaren inte riktigt vet vad som är på gång.