Läsarnas reaktioner på föregående nummer.
Linnéa Bäckström skrev den väldigt intressanta artikeln ”Vi kan både ha och mista ha” i Språktidningen 4/2020. Jag saknade bara en sak: hur gör vi i talspråket? Jag har ibland haft diskussioner om den saken med dramamanusskrivare och inte riktigt fått gehör för min övertygelse: vi kan inte låta bli att uttala, om än väldigt överglidande och otydligt, har och hade i vårt dagliga tal. Jag kan inte säga till exempel hon berättade att hon sprungit flera maratonlopp utan att tänka till. Jag kan inte naturligt säga Vet du om hon hämtat posten? och liknande. Jag kan möjligen vara ensam om detta (86 år), men tror inte det.
– Karin Nyman
År 1939 utkom Riktig svenska av Erik Wellander. Han fördömde kraftfullt utelämning av har och hade i talspråket. Sådana konstruktioner hörde endast formellt skriftspråk till, menade han. Och det var nog sant då, men sedan dess har bruket förändrats. I en undersökning från 1985 framkom att frekvensen av utelämnade har och hade i talspråk var 8,5 procent. Den undersökningen gjordes på en databas med talspråk från 1970-talet. Denna undersökning följdes upp i början av 2000-talet med material från 1970-tal till 1990-tal – och där utelämnades 11 procent av alla har och hade. Och i talspråksmaterial med gymnasieelever från 1997 var frekvensen 15 procent.
Under denna period har utelämningen i skriftspråk varit relativt konstant. I tidningstext omkring 80 procent och i romaner omkring 70 procent.
Jag skulle tro att de som är i din generation delar din åsikt om att ha-bortfall låter onaturligt i talspråk. Men jag tror att yngre personer i många fall inte gör den reflektionen.