Karin Smirnoff använder dialekt för att ge berättelserna färg.
Språket ska vara enkelt. Men Karin Smirnoff spetsar gärna sina romaner med ord och uttryck från norrländska dialekter.
IBILEN HEM TILL Piteå från Stockholm har Karin Smirnoff lyssnat på nyligen bortgångne P.O. Enquists memoarer, Ett annat liv. Där beskriver han sin födelseby Hjoggböle i Västerbotten. – Det liknar mina egna minnen av den by i Västerbotten där jag delvis växte upp, Hertsånger. Min bror och jag har just tagit över gården efter min mor, som har flyttat, berättar hon.
I hennes böcker om Jana Kippo heter byn Smalånger och den har lånat drag av Hertsånger. Liksom P.O. Enquist borrar hon i denna urscen.
– Det är byar där det inte har hänt så mycket; de är sig lika. När jag ska beskriva en stig då är det en stig i Hertsånger jag ser framför mig: hur det luktar, hur träden böjer sig, hur skvattramen sticker mot benen när man går på den. Sådana minnen har jag inte från någon annan plats i världen. Det gäller inte minst minnena av alla speciella människor. KARIN SMIRNOFF HAR gått i mål med trilogin om Jana Kippo: Jag for ner till bror
följdes av Vi for upp med mor
och nu sist Sen for jag hem.
Många har tagit till sig den aviga huvudpersonen Jana, som jobbar i hemtjänsten och tampas med sin våldsamma historia och sitt dito liv. Böckerna har uppmärksammats för det korthuggna, drastiska och drivna språket utan andra skiljetecken än punkt. Och kanske mest för att personnamnen inleds med gemener och sedan skrivs ihop: janakippo. Hon förklarar:
– Den norrländska satsmelodin betonar ju efternamnets första stavelse, så att man läser ihop för- och efternamn: janakippo.
KARIN SMIRNOFF föddes i Umeå, men flyttade som liten till Stockholm – för att sedan flytta upp igen i 20-årsåldern. Mamma var från Storuman i Lappland och pappa från Överkalix.
– Jag är uppvuxen med mycket dialekter. Överkalixmål går inte att förstå om man inte har lärt sig det. Min sambo talar en grov bondska
från Västerbottens inland, och fast vi har varit tillsammans ganska länge, använder han ibland ord som jag inte förstår. Dialekter är intressanta. Man kan känna gemenskap med dem som talar som man själv, men man kan också styra sin omvärld med dialekter: stänga ute och släppa in.
Tanken var inte att skriva böckerna på dialekt, men janakippo gjorde sig gällande – med det som Karin Smirnoff kallar kippospråket.
– När jag som ung läste Sara Lidman, en annan Väster bottenförfattare, tyckte jagat t det var ganska jobbigt att det var på dialekt. Samtidigt ville jag att man i mina böcker ska känna var i världen man är dialektalt, och jag använder därför dialektala uttryck som kryddor. Många ord är roliga och väldigt precisa – och saknas i rikssvenskan. Ord som arbetselak, o sittliga väster bottenstolar och ovanomochikring för ’dement’. Precis som när man läser intellektuellt högtravande böcker tillför detta ordförråd något.
TRILOGIN ÄR KARIN
Smirnoffs förstlingsverk. Det är skrivet i rasande tempo
under ett och ett halvt år av en debutant som visade sig vara en mogen författare.
– Berättelsen blev till när jag började skriva; jag uppfann den på vägen. Jag har alltid levt på mitt skrivande som journalist, och genom åren har jag tragglat med kundtidningar, vilket var en bra försörjning när barnen var små. Men jag blev väldigt less på det där.
2013 startade hon i stället ett företag inom trävarubranschen som hon driver med en kompanjon, parallellt som hon som alltid skrev dikter och noveller. Men saknaden efter skrivandet också som försörjning fick henne att söka författarskolan på Lunds universitet. Självförtroendet hade hon.
– Jag tänkte att jag var tillräckligt bra på att skriva. Jag hade provskrivit romaner för att se om jag skulle orka och kommit fram till att det var enklare än jag trodde. Jag är van vid mängdskrivande, har ingen respekt för det. Det är bara att ösa på.
– För min del är det bra att skriva snabbt: berättelsen vindlar hit och dit och hjärnan hinner inte lägga till rätta så mycket. Det är skönt att kunna lita på mitt intuitiva skrivande.
När det är gjort låter hon betrodda personer läsa, för att få veta om det håller. Sedan tar det viktigaste arbetet vid: redigeringen.
– Jag vill att språket ska vara i sin enklaste form utan att bli banalt, så jag rensar från onödiga tillägg, småord, beskrivningar, adverb och
”Jag vill att språket ska vara i sin enklaste form utan att bli banalt”
bisatser. Och jag är rädd för klichéer. De för slentrian med sig. Men ofta får jag faktiskt lägga till snarare än ta bort. Det som är tydligt i mitt huvud blir inte alltid det i skrift.
Enkelheten tror hon är en nyckel till att böckerna har blivit så lästa.
– Jag är så glad för att människor som inte är så läsvana, eller inte har läst på 40 år, har kommit igång tack vare mina böcker. Men det är inte så förvånande; det är en uttalad tanke att texten till exempel ska vara visuellt lätt att se på. Efter några sidor är det ganska skönt för ögat att skiljetecknen som annars stoppar upp läsningen är borta.
– En annan förklaring kan vara att det finns ett sug efter berättelser om människor som har vanliga jobb. I mina böcker bor de på en plats där man inte kan välja. Så är det på landsbygden, men det betyder inte att människor är dumma. Men man får ta skeden i vacker hand.
DE NORRLÄNDSKA
författarna är många och älskade. Torgny Lindgren har Karin Smirnoff läst mest. Hon har funderat på vad suget efter Norrlandsberättelser står för.
– Båda mina föräldrar kom från små byar på landsbygden. Pappas familj var så fattig att man fick lov att adoptera bort yngsta barnet. Det är bara en generation bort. De miljöerna har präglat mig. Det är det kollektiva minnet vi bär på.
Något som har präglat Västerbotten är religiositeten. Så också trilogin, som har många bibliska influenser. Janakippos mor ”broderade bibelcitat och ärade gud”. Hertsånger var en del av ett samhälle där de flesta frireligiösa församlingar fanns etablerade, berättar Karin Smirnoff.
– I min familj läste vi inte Bibeln, men jag hjälpte till på en gård hos en familj som var väldigt religiös. På kvällarna läste vi Bibeln och sjöng psalmer. Bibeln har så många lager och går att läsa på många sätt. Det är tacksamt att använda litterärt. Våld är en gammal fin kristen tradition: ”alla jag älskar, agar jag”. Våld i hemmet är inget som rättvisan kommer åt. Därför var det så skönt att göra Jana till en hämnare.
NU HAR KARIN Smirnoff plockat upp det bokmanus som hon skrev på innan hon började på författarskolan. Det handlar om vänskapen mellan en musiklärare och tre barn.
– Det är inte så dåligt som jag tyckte då. Det håller inte som det är, men nu vet jag vad jag ska göra. Denna gång kommer de inte att tala kippospråk. Språket är viktigt, men berättelsen kommer först.