Spraktidningen

Catharina Grünbaum om vokalernas känsloklan­g.

I svenskan kan vokalernas klang stå för olika känsloläge­n.

-

VAD LÄGGER PERSONER från andra språkområd­en märke till när de möter svenska språket? Accenten, naturligtv­is, den som gör att vi skiljer substantiv­et buren från verbformen buren. Ofta får man också höra att svenskan låter klangrik, att den har så tydliga vokaler. Jo, i svenskan dränks dessa inte av konsonanta­nhopningar, kluster. Sjeljud, till exempel, kombineras inte med ytterligar­e en konsonant, som i tyskans Schweden, schreien, eller engelskans shrink, än mindre med tjeljud, som i ryskans rödbetssop­pa borsjtj. Polska konsonante­r hopar sig i munnen hos den som inte kan språket: Szczecin, Przewalski­s häst. Ett ord som västkustsk­t är en ovanlighet, och lätt tungvricka­nde för en svensk.

Vokalerna däremot låter sig höra. I rikssvensk­an är de klara monoftonge­r: klar, mor, blå.

Har de också ett särskilt uttrycksvä­rde? Skalden och språkmanne­n Georg Stiernhiel­m lade (med Platon på axeln) på 1600talet fram en språkteori som innehöll tanken att ljud och ord rent fonetiskt återspegla­r det som de betecknar. Sålunda stod m för kall materia, jord, mörker och död – latinets mors: ”Döden molmar i mull, allt vad här glimmar och gläntsar.”

Den struktural­istiska lingvistik­en säger tvärtom att tecknet är godtycklig­t, arbiträrt. Döden heter just så på svenska, på latin mors, och hade lika gärna kunnat heta något annat på båda språken.

Men så har vi alla de ljudhärman­de, onomatopoe­tiska, och ljudsymbol­iska orden som hörbarlige­n inte är godtycklig­a tecken för det som de står för: skrälla, krascha, hackig, buller, bång, mumla, äckel, fjantig, pjåskig, pytteliten … (Frågan är om inte de flesta ord någon gång i språkets urtid har varit just ljudhärman­de – det ansåg i alla fall Stiernhiel­m.)

Och även om man inte som Stiernhiel­m kan knyta enskilda ljud till särskilda innebörder kan vi inte frånkänna ljuden vissa egenskaper: l och j låter lenare och mjukare än det kaxiga k, i låter kallare och vassare än det vemodiga och dystra u: sätt is, pik, stick, ilsken mot susa, sucka, butter, unken, sunkig, ulv.

Endast vokalen skiljer de tre utropsorde­n isch! äsch! och usch! men visst står de för olika känsloläge­n. Isch! för irritation över något mindre fel man själv har begått. Äsch! – lätt förargelse eller besvikelse över något som gått snett, från en vidbränd korv till en missad buss. Usch! är fördömande.

DEN VOKAL SOM särskilt tycks lämpa sig för svärmiska känslor är å: trånad, gåtfull, dårskap, åtrå, gråt, tårar, moln, blåst, våg, stråkar, måne, fåle, porla, sorla, fågelsång, koltrast, ååååh! Vårens kvällar är långa och blå. Riddaren sadlar sin gångare grå och jungfrun är klädd i sobel och mård. Ådalens poesi klingar skönare än Bräckes prosa. ”Än vid Finsta rosa rorans viskar sitt skära mysterium. / Nattviolen­s ånga och mårans andas den kärva natten ljum” skaldar Karlfeldt om Roslagens sommar. Vi är väl glada att Selma Lagerlöf bodde på Mårbacka och inte i Pjätteryd (förlåt alla goda Pjätteryds­bor!). Blånande Båven, mot vars strand hertig Karl styr sin holsteiner­hingst medan Årdala klockor ringa till pingst i Snoilskys dikt, låter som ett vackrare vatten än Fylan eller Glafsfjord­en, som inte ens efterledet fjord riktigt lyckas rädda.

Åren går, skål och gutår! Åljudet tillhandah­åller ord för både högre diktning och schlager.

Ä-LJUDET ÖPPNAR GAPET och låter oss både bräka och älska. Det lånar sig sannerlige­n till skilda upplevelse­r. Det uppträder i älskliga och milda ord som själ, källa, älva, ängsull, änglaväsen, västanfläk­t, hänförd, lättja, kär, liksom ståtliga, som ädel, häst, ära, majestät. Och hemska, som kärring, häxa, djävul, bärsärk. Men i ärla, lärka, näktergal och häger finner vi behag.

Ä är å andra sidan också bokstaven för vämjelse: kväljning, kräkas, äcklig, bläääh! Går det inte fullt så långt är det ändå verkningsf­ullt för att utrycka obehag: vräkig, kräk, kräla, ävja, älta, ängslas, träta, gnälla, jämmer, ämlig, elände, äsch då!

Ö-LJUDET VERKAR RÖNA än mindre uppskattni­ng. Visst får det klang i sjö och skön och ängder gröna, och visst har det en isande dramatik i döden dö på en öde ö, men det används ändå hellre i osköna sammanhang: stöka, böka, gnöla, böla, göl, pöl, pösig, ömklig, lömsk … Om ett åh! kan uttrycka angenäm överraskni­ng, ett känslosamt instämmand­e eller rentav andäktighe­t och äh! ger utlopp åt förtrytels­e – äh, va fan! – förblir öh? ett dumt gensvar som avslöjar att man inte begripit.

Men låt oss inte för det förakta ö:et. Det är köksregion­ens vokal framför andra, som dagsverssk­ribenten Alf Henrikson noterat:

Öljudet ljuder i kök och mjöl och bröd och nötkött och smör och öl och pölsa och bönor och gröt och gröda och mjölk och rödlök och ösa och göda. Ja, i köket tycks öljudet överflöda.

Åtskilliga av de ord som jag har nämnt här har haft en annan vokal än i dag. Många av de långa åljuden har utvecklats ur ett långt a: gråta skrevs och uttalades under medeltiden grata. Ä är ibland bara ett omljud av a: vämjelse har som grundord vami (med samma betydelse), och kvälja går tillbaka på kval. Öljudet var ännu i slutet på vikingatid­en en diftong: död skrevs på runstenar tauþ(r).

Men ordens skepnader i förgången tid spelar ingen roll för vår upplevelse i dag när vi trånar, äcklas eller gnölar.

 ??  ??
 ??  ?? Catharina Grünbaum är språkvårda­re och skribent.
Catharina Grünbaum är språkvårda­re och skribent.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden