Här föddes den kinesiska skriften.
Vi reser till Yins ruiner i Kina – för att hitta den kinesiska skriftens vagga.
ågra år före coronapandemin står fjorton frusna svenska turister på Anyangs tågstation, cirka 50 mil sydväst om Beijing i Kina. På det vidsträckta, välpolerade och stenlagda torget utanför stationsbyggnaden piskar regnet. En tyfon har passerat Hongkong – och återverkningarna syns ända upp hit, nästan 150 mil norrut. Till slut drar vi jackorna över huvudet och springer fram till den väntande bussen, som ska ta oss till ”den kinesiska skriftens vagga”: , Yin Xu, ’Yins ruiner’.
DRYGT 120 ÅR tidigare, en sommardag 1899, gick författaren och forskaren Liu E till ett apotek i Beijing för att handla medicin åt sin malariasjuka vän Wang Yirong. Medicinen innehöll ”drakben”, en vanlig läkemedelsingrediens, som använts i Kina sedan urminnes tider. Liu E såg på när benen maldes ner och upptäckte att det fanns inskriptioner som liknade kinesiska tecken på benbitarna. Om detta skriver sinologen
Cecilia Lindqvist i sin bok Tecknens rike – en berättelse om kineserna och deras skrivtecken från 1989.
När Wang Yirong hade blivit frisk igen travade han och Liu E runt till Beijings alla apotek och köpte upp vartenda litet drakben. ”På dem fann de 1 058 inskriptioner skrivna med underliga gamla tecken, äldre än några dittills kända”, skriver Cecilia Lindqvist. ”Benbitarna från Beijings apotek gav nu för första gången direkt kontakt med forntiden.”
LIU E VÄCKTE stor sensation när han 1903 publicerade inskriptionerna i sin bok
Samlade fynd av sköldpaddsskal. Då var inskriptionernas ålder och härkomst fortfarande en gåta. Men språkforskare spårade dem snabbt till byn Xiaotun nordväst om Anyang i provinsen Henan. Precis på den plats där Shangdynastins sista huvudstad Yin, grundad cirka 1300 f.kr., hade sitt säte.
Nu började omgivningarna vid Xiaotun undersökas av energiska händer. Sedan 500talet e.kr. hade lokalbefolkningen i byn grävt efter drakben här för att sälja till apoteken, men utan att lägga märke till några inskriptioner. Troligen för att de alls inte kunde läsa.
1923 kom utgrävningarna igång på allvar – de första vetenskapliga utgrävningarna i Kinas historia. Under åren 1928–37 blottlade arkeologerna rester av Yins tempel och byggnader. Dessa låg begravda under tjocka lager av slam som lagt sig efter det att Huanfloden intill hade svämmat över i flera omgångar. Stora samlingar av sköldpaddsskal och ben kom i dagen. De gavs den gemensamma beteckningen orakelben.
ATT KLIVA IN i ruinerna av Yin är som att beträda en sagovärld. Tolv kungar regerade under den period som
Yin var det sägenomspunna Shangväldets huvudstad – i cirka 255 år. Och för drygt 3 000 år sedan skrev man alltså här med ett fullgott skriftspråk, det äldsta som fortfarande är i bruk. Sumerernas kilskrift och egyptiernas hieroglyfer är förmodligen äldre, men de används inte längre. De kinesiska tecknen bygger däremot direkt på den skrift som började utvecklas i Yin i forntiden. En sentida förteckning upptar 4 672 olika orakelbenstecken. En dryg tredjedel av tecknen har fått sin betydelse fastställd – flera av dem har ännu inte helt kunnat uttydas.
Orakelbenen fick sitt namn eftersom de var ett medel för kommunikation med förfädernas andar, som vistades i himmelen. ”Oraklet” Shangdi var den högste himmelshärskaren, och schamaner på jorden kunde genom andarna få kontakt med honom. Schamanerna framförde kungens frågor och önskningar om sådant som kommande fiskelycka, fälttåg, jakt, väderlek, offer, födelse och död. För att utläsa svaren på frågorna och önskningarna användes ben, ofta skulderblad av en oxe eller den undre skölden av en sköldpadda. I dessa borrades hål, i långa kolumner längs en tänkt mittaxel. I hålen sänkte schamanerna ner glödgade bronsstavar som fick benen eller skalen att spricka. Förfädernas svar på kungens frågor blev då synliga i sprickorna och kunde läsas upp.
Efteråt ristades både frågorna och svaren in med knivpåsk öl d p ad d s skalens ovansida eller på benen, tillsammans med frågeställarens namn. Ibland gjordes också en notering om det verkligen gick som det förutspåtts. Därefter arkiverades orakelbenen. Vid utgrävningarna har de påträffats i gropar, i lager på lager ovanpå varandra.
Just sköld p ad d s skalens och benens form, med inristade tecken, har blivit ikoniska som symbol för den kinesiska skriftens ursprung. I Yin Xu, liksom i det nybyggda, pampiga Nationalmuseet för den kinesiska skriften i Anyang, syns formerna på vykort, vepor och affischer. Kinesernas stolthet över sitt uråldriga skriftspråk går inte att ta miste på.
SHANGDYNASTIN varade ungefär från 1500 till 1040 f.kr. Det är den äldsta kinesiska dynasti som historiskt går att belägga genom samtida skriftliga källor. Fynden i Yin berättar om en glansperiod i Kinas bronsålder. Sedan 2006 står Yin Xu på Unescos världsarvslista.
Förutom orakelbenen har arkeologerna hittat bronsföremål som ger prov på sällsynt formkänsla. Med avancerad bronsgjutning framställdes nästan uteslutande vapen och rituella kärl, som användes för att erbjuda förfäderna offer.
Tillsammans med orakelbenen ger fyndigheterna en god bild av hur forntidsmänniskorna i Yin såg på världen, vilka färdmedel de använde, deras föda, ekonomi, religion, sociala strukturer och vardagsliv. På orakelbenen har man funnit tecken för sådant som hus, stall, hem, vapen – varav det vanligaste var den så kallade dolkyxan – olika tecken för kläder, kärl, växter, åkerbruk, tamdjur – som hundar och grisar – och vilda djur – som fisk, hjort, sköldpadda, elefant och tiger. Det finns bilder av plogar, vagnar, vägar, båtar …
Nära besläktat med tecknet för ’människa’ och ’stor’ är tecknet för ’himmel’, som senare också blev benämningen på ’Himmelen’, Den
högste härskaren, som hade makt över allt i naturen och i människornas värld.
Även på bronsföremålen finns inskriptioner. De består ofta av ett enda tecken, som kan vara namnet på en familj eller en klan. Andra kärl har försetts med mer utförliga historier, som i vissa fall berättar om speciellt minnesvärda personer och händelser.
YIN XU ÄR uppdelat i två fyndplatser på Huanflodens banker. Den ena utgörs av det kejserliga förfäderstemplet med mer än 80 husgrunder i anslutning, offeraltare och andra helgedomar. Den andra utgörs av de kejserliga gravarna. Wu Ding var Shangdynastins tjugoandra kung. Han slöt allianser med intilliggande klaner genom att gifta sig med en kvinna från var och en av dem. En av de många fruarna – han sägs ha haft drygt 60 – var prästen och härföraren Fu Hao, , ’den goda frun’. Hon var onekligen en av de mest minnesvärda människorna som levde under Shangdynastin.
I Yin upptäcktes Fu Haos gravkammare 1976 av arkeologen Zheng Zhenxiang. Den har daterats till 1250 f.kr. och är den enda graven som är direkt knuten till en känd historisk person. Vi vet att det är just Fu Haos grav bland annat tack vare orakelbenen.
Enligt benen ska hon ha lett kungens armé i en stor mängd fälttåg, och bland annat besegrat Tufangklanen som legat i konflikt med Shang i generationer. Hon ledde också strider mot klanerna Yi, Qiang och Ba, bland annat i ett omskrivet, historiskt bakhåll. Wu
Ding lät också Fu Hao hålla i offerritualer och andra religiösa ceremonier, något som annars var strikt förbehållet kungen själv. Och när hon dog lät kungen frambära offergåvor till Fu Hao i förhoppning om att få hjälp mot det attackerande Gongfolket.
FU HAOS GRAVKAMMARE mäter 5 gånger 3,6 meter och är 1,3 meter hög. Trots den oansenliga storleken är graven den bäst bevarade och rikast utsmyckade av furstegravarna under den sena Shangdynastin.
I graven har arkeologerna funnit 2 000 föremål: brons, jade, sten och efenbensskulpturer, lerkärl och kaurisnäckor. På gravens markplan fanns spår av en liten träkammare, där Fu Haos kvarlevor har legat inuti en lackerad träkista. Längs gravens väggar löper avsatser, där skelett av 16 personer ligger – slavar och människooffer.
Efter Shangdynastins fall upphörde man att fråga andarna om framtiden med hjälp av orakelben. Men under de kommande 800 åren fortsatte man att gjuta bronser med tecken för att hedra förfäderna, och tecknens form förändrades gradvis. I många fall är dagens tecken ändå så lika de gamla att kineserna nästan utan förklaring kan förstå dem.
VISSA AV DE kärl och föremål som i dag går att betrakta i Yin Xu inger, liksom de tidiga kinesiska skrivtecknen, en naivistisk och rörande känsla, nästan som vore de skapade av barn. Känslan står i kontrast till den stridsutrustning som nu står utställd i hallar – många av dem just på den plats där de har grävts upp.
På en mossbelupen gräsplan kliver vi försiktigt runt på stigar bland sänkor med skelett av människor och boskap, övertäckta med kupor av plexiglas. Vissa av människoskeletten sitter upprätt med vapen i hand, troligen på samma sätt som när de jordfästes i forntiden.
EFTER EN OMTUMLANDE tur genom Yin Xus uråldriga fyndplatser tar vi bussen tillbaka till Anyangs centrum. Vi strövar långsamt längs huvudgatan i ett myller av marknadsstånd med plagierade modekläder. Här kan en koffeindränerad, huttrande västerlänning beställa efterlängtad latte i pappmugg av ovana baristor. Värmen från drycken får oss att landa i samtidens Kina.