HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT … OCH LIRADE FOTBOLL
Dorle Zeinsing har hittat en ny passion på äldre dar.
V issa tar livet med en klackspark. Jag brukar säga att jag tar livet med en promenad. ”Nu är hon ute och går igen”, brukar de säga om mig här i Bromsten. Om jag alltid har gillat att röra på mig? Ja, det ligger i blodet – även om jag nu använder det som ett sätt att hantera depressiva tankar. Hellre än att jag sitter på rummet, aktiverar jag mig.
Jag tycker det är roligt att gå förbi idrottsplatsen i Bromsten och se ungarna sparka fotboll. En dag låg det en boll i parken här intill. Jag tänkte, ”jag står ju på bena, så varför inte”? Att sparka boll har blivit en ny hobby för mig – trots att att jag snart är hundra år.
När jag rör på mig stimuleras mina minnen. Vi gamla är tidsinställda att minnas. Det sitter så jäkla mycket i bakhuvudet att jag blir förvånad själv, över hur mycket som ryms därinne – sådant som jag tidigare inte haft en tanke på.
Det är först nu minnena har tid att dyka upp. Det har jag roligt åt! Plopp säger det så minns jag några polska fraser, från mitt år i efterkrigstidens Warszawa, då jag arbetade på ett svenskt sjukhus.
Jag kan sitta och skratta för mig själv när sådana fragment dyker upp.
Mitt käraste minne, jag måste säga att det är när jag träffade min blivande make. Ja, man kan nog säga att jag fick honom serverad. Han var tysk, i stan för att bygga Liljeholmsbron, och han hyrde rum hos min mamma. Plötsligt satt han bara där. Ni som är mitt i livet, ni vet hur det känns när det tänder till – den känslan kan jag komma ihåg än i dag.
Jag är till åren kommen, men jag fungerar ganska bra ändå.
Jag är till åren kommen, men jag fungerar ganska bra ändå.