FLYSTAS KORVMÄSTARE

Jon Randow började göra korv hemma i badrummet. Nu har han vunnit flera fina priser för sitt mathantverk.

Igrunden är jag en klassiskt skolad kock som jobbat runt på finkrogar i stan. På restaurangen Gyldene freden träffade jag köksmästaren Ulf Kappen som var känd för sina korvar – och så väcktes även mitt intresse för korven som hantverk.

Men som så många andra kockar gick jag in i väggen. Jag testade lärarhögskolan och juristlinjen, men studentlivet var inte riktigt förenligt med att vara tvåbarnsfar. Jag fick vika mig och börja laga mat igen, den här gången som restauranglärare. Men så köptes skolan upp, och jag fick ett uppsägningsavtal.

Då tänkte jag att ”va fan, nu ska jag göra korv på heltid.” Så jag drog ned till Tyskland och arbetade 16 timmar om dagen för en charkmästare som lärde mig alla handgreppen.

Jag hade en idé om att förlänga hållbarheten för mina färskkorvar med mjölksyrning, som används när man gör salami, kombinerat med en upphängningsteknik. När jag frågade korvmaestron om min teori sa han ”Skitbra, jag tror bara att ingen har testat den kombon förut”.

Jag hade inget charkuteri, däremot hade vi en hushållsassistent och ett badrum hemma i villan i Flysta. Jag satte på golvvärmen på max, ställde en fläkt på toalettstolen och stängde dörren. I fem månader höll jag och min hustru Catarina på att experimentera med tekniken. Vår femåring var inte överlycklig över doften i badrummet. Men vi meckade och donade och till slut kände vi att vi fått kläm på processen. Resultatet var en korv utan e-nummer och nitrit.

Vi hittade en gammal lokal i Grimsta – och sen körde vi.

Det var lite som att sälja en Tesla till någon som aldrig hört talas om en Tesla: ”Hej, vi har startat en korvfabrik och tänkte sälja dig den dyraste korven på marknaden.” Men det funkade faktiskt – vi var ute i rätt tid. Dessutom fick vi många hejarop från Västerortsborna, som vi märkte har väldigt starka lokalpatriotiska känslor för sina småföretagare. Plötsligt vann vi korvtävlingar, och fick flytta till större lokaler i Sollentuna. Men hjärtat har vi fortfarande här i Västerort.

Det här med att vara korvgubbe blir lite av en snackis – det är ju inte alla som jobbar med att göra korv. Så det blir en och annan korvleverans hem till folk här i Spånga. Och till fotbollslaget, Spånga IS, där grabben spelar!

Då tänkte jag att ’va fan, nu ska jag göra korv på heltid.’