En personalmatsal som ger ett anonymt intryck
En restaurang som mer är som en kantin, det vill säga en personalmatsal. Där har ni den korta beskrivningen av Wallhamns Matsal på Tjörn. Det var lika svårt att hitta till restaurangen som att finna de riktiga smaktopparna.
Oj, oj, oj – var ska man börja den här beskrivningen någonstans?
Kanske med lokalen och därmed platsen för den sätter – lite märkligt kan tyckas men ändå fullt logiskt skulle det visa det sig – tonen för hela vårt lunchbesök.
För längst bort, längst in och längst ner i det som är en kontorsbyggnad i Wallhamns hamn, en plats där importen av fordon är den dominerande verksamheten, finns Wallhamns Matsal.
Om man är det minsta ovan vid området, som lunchpatrullen var denna dag, är chansen eller risken stor att man kör fel innan man kan hitta rätt(erna).
Alla restauranger har ju någon form av matsal, det vill säga en sal för servering av mat. Så långt gör Wallhamns Matsal skäl för namnet. Men själva ordet matsal leder tankarna mer till den form av bespisning man kan finna i en äldre skola, kantinen på ett militärt regemente och liknande.
Entrén är anonym och skyltningen spartansk. Näsorna leder oss via en korridor till en sal där det är lågt i tak, med många stolar och bord och med ett flertal mikrovågsugnar samlade i ett hörn.
På väggen intill det bord där lunchkollen valde att sitta hade ett flertal läskburkar staplats. Eftersom de alla visade sig vara tomma var den fundering vi hade om det möjligen var fråga om en konstnärlig installation?
Antalet fönster var begränsat till en sida. På lite håll kunde man ana sig till vad det kunde vara för väder där ute – om man nu till äventyrs hade glömt bort det. Att döma av alla overaller och arbetskläder kommer gästerna företrädesvis från några av alla de verksamheter som finns i Wallhamn (och det är ganska många).
Lunchkollen valde att testa två av de fyra maträtter som denna dag fanns att välja mellan. Vi valde bort kebab i bröd med pommes frites och det vegetariska i form av halloumi carbonara – det senare krävde dessutom tillagning på tio minuter.
Fläskfilé Africana – en 70-talsklassiker som tyvärr inte håller måttet. Lätt översaltad med en antydan till bränd smak. De överkokta grönsakerna fick stanna på tallriken. Minus också för ”äppeljuicen” som mer smakade vatten med vag äppelarom.
Till den örtpanerade laxen ingick sauce verte och potatispuré men det gick lika bra att kombinera med stekt potatis och/eller ris. Laxen var tämligen torr, potatisen inte av det slag att man brände sig och riset krävde en smula salt för framhäva smaken. Till det ett glas rött. Det vill säga en röd dryck som förmodligen är en fruktdryck men som smakade tja, röd dryck.
Efterrätten var inget bakverk utan en massa vispad grädde toppad med röda bär. Här ska det sägas att det verkligen smakade som det såg ut – det vill säga vispad grädde med röda bär.