Irland

I över 200 år hade vikingarna stort inflytande på den gröna ön.

Det var på 700-talet som de första norska vikingarna dök upp på Irland. Den första kända uppgiften handlar om en plundringsattack mot ett kloster som låg på någon av öarna Rathlin eller Lambay. Den här typen av sporadiska angrepp längs kusterna pågick i 30 år, men trots att de senare även spred sig inåt landet, verkar de inte ha haft någon större effekt på det irländska samhället. Man återuppbyggde helt enkelt bosättningarna mellan räderna. På det här stadiet nöjde sig marodörerna med attacker som inte varade mycket längre än några dagar. Sedan återvände de till Skandinavien för att sälja bytet. Men i början av nästa århundrade växte vikingarnas självförtroende och plundringarna blev alltmer intensiva. Strandbosättningar som på Irland kallas ”longphorts” (långhus) byggdes i Dublin. Med dessa fästningar i ryggen blev det möjligt för de nordiska bärsärkarna att plundra även den omgivande landsbygden när de hade lust. Det dröjde inte länge förrän den irländske kungen hade fått nog. Kungen av Tara, Máel Seachnaill, gjorde motstånd mot vikingarna. Nära Skreen i provinsen Meath dräpte han och hans soldater inte mindre än 700 nordmän.

Allteftersom attackerna intensifierades påverkades det keltisk-iriska samhället mer och mer. Under de följande 200 åren blev det allt vanligare med allianser mellan nordmän och irländare. Men på början av 900-talet inträdde även danska vikingar på scenen. De norska vikingarna var kända som ”Lochlainn” medan de danska kallades ”Danair”. Vikingarnas framgångar på Brittiska öarna gjorde att antalet angrepp ökade i antal. De använde sina långskepp för att färdas längs floderna och för att plundra allt längre inåt landet. Taktiken pågick åtminstone fram till år 1000 och norrmännen dominerade till en början. Deras färder finansierades med hjälp av skatter de tagit från klostren, men med tiden visade det sig att danskarna var mer välorganiserade. Danskarna fick till slut övertaget och deras maktbas växte.

Bland irländarna fanns det en man som utmärkte sig, kungen av Munster, Brian Boru. Hans maktbas fanns i den södra delen av landet. Där samlade han ihop en armé som blev den största enade stridsstyrkan på Irland. Med denna förstörde Brian Boru fästningen i Dublin och slöt fredsavtal med vikingahövdingarna. Andra nordmansklaner lyckades han utvisa från Irland för evig tid. Brian gjorde sedan anspråk på tronen tillsammans med vikingahövdingarna i Dublin och ingen vågade utmana honom.

Hans auktoritet varade fram till år 1012. Då inleddes en serie våldsamma vikingattacker som kulminerade i slaget vid Clontarf 1014. Det ägde rum den 23 april. Där stod majoriteten av de irländska kungadömena bakom Brian emot vikingarna som stöddes av Mael Morda, kungen av Leinster, som hade svängt i sina sympatier efter ett gräl. Brian hade ungefär 7 000 man och nu gick de mot Dublin för att slåss emot 4 000 man på Leinsters sida och 3 000 vikingar, varav de flesta hade anlänt vid gryningen. I början av slaget fick Mordas män ett övertag och de hänsynslösa vikingarna var förödande. Men pendeln svängde när vikingakämparna Brodir och Sigurd besegrades. På eftermiddagen hade Brians trupper lyckats skära av vikingarnas reträtt till sina skepp. Nu befann sig Mordas soldater i en kritisk situation och de började fly mot den enda bron över floden Liffey för att sätta sig i säkerhet. När de försökte undkomma dök Máel Seachnaills män upp och blockerade vägen till bron. Vikingarnas och Leinsters trupper blev fångade i en fälla och förlorade slaget.

Slaget vid Clontarf är det blodigaste och mest våldsamma som har hänt i irländsk historia. Brian låg död i leran tillsammans med 4 000 av sina män. 6 000 vikingakrigare och Leinster-soldater var också slaktade. Slaget markerade slutet på en period av oroligheter på Irland och inledde en period av relativ fred då vikingar och irländare levde tillsammans utan att några krigshandlingar förekom. De nordmän som stannade kvar integrerades i den irländska kulturen och gifte sig och fick barn med irländska kvinnor. Det danska kungadömet i Dublin varade i över 200 år fram till slaget vid Clontarf, men bara 52 år senare skulle Harald Hårdråda förlora vid Stamford Bridge och vikingarnas storhet på Brittiska öarna var över.

Gamla vikingabosättningar kan kännas igen på ortnamn som slutar på -by eller -t(h)orp(e) efter fornnordiska benämningar på hembygd och gård. Platser som Derby, Grimsby, Whitby och Scunthorpe har en gång varit nordiska bosättningar.