Hen­rik Sjö­fa­ra­ren och upp­täck­ter­nas tids­ål­der

De ex­pe­di­tio­ner som Hen­rik Sjö­fa­ra­ren, en por­tu­gi­sisk prins, pla­ne­ra­de och fi­nan­si­e­ra­de har länge an­setts som fun­da­men­tet för den ko­lo­ni­a­la era då Eu­ro­pas län­der ex­pan­de­ra­de över jor­den.

Stora upptäckare - - Upptäckter­nas Tidsålder Henrik Sjöfararen -

Iau­gusti 1415 skul­le det lil­la fat­ti­ga lan­det Por­tu­gal – som helt ny­li­gen fri­gjort sig från sin mäk­ti­ga gran­ne Kasti­li­ens grepp – choc­ka de eu­ro­pe­is­ka stor­mak­ter­na. En flot­ta be­stå­en­de av por­tu­gi­sis­ka far­tyg ha­de ta­git sig ge­nom Gi­bral­tarsun­det och plund­rat den mus­lims­ka hamn­sta­den Ceu­ta på den ma­roc­kans­ka kus­ten. Ceu­ta var en blomst­ran­de hamn­stad, det mus­lims­ka Nord­af­ri­kas stolt­het och nyc­keln till kon­ti­nen­tens al­la ex­o­tis­ka län­der. Tre da­gar ef­ter por­tu­gi­ser­nas an­komst ba­da­de sta­den i blod och dess ri­ka guld­skat­ter var or­dent­ligt in­låsta i por­tu­gi­sis­ka skatt­kis­tor. Plund­rar­na och in­kräk­tar­na njöt av de ma­te­ri­el­la för­de­lar­na och and­li­ga seg­rar­na som ett kors­tåg av det­ta slag för­de med sig. Den lil­la na­tio­nen i Eu­ro­pas ut­kant som ha­de en kung som var så fat­tig att han in­te kun­de präg­la si­na eg­na mynt, ha­de änt­li­gen fått upp­märk­sam­het och be­fann sig nu på upp­gång.

Kung Jo­han (João I), an­nars känd som Jo­han Oäk­ting­en, ha­de sett till att hans tre sö­ner del­tog i be­läg­ring­en och plund­ring­en. Det var nu, me­dan hans lands­män spill­de de otrog­nas blod, som prins Hen­rik (el­ler Hen­ri­que) fick upp ögo­nen för vil­ka enor­ma ri­ke­do­mar som fanns dol­da på den ”mör­ka kon­ti­nen­ten” och som kun­de bli Por­tu­gals. Men för det skul­le det be­hö­vas än­nu läng­re upp­täckts­re­sor. Om kung Jo­hans plund­ring av Ceu­ta va­rit grund­ste­nen för Por­tu­gals ex­pan­sion, var det hans son Hen­riks ex­pe­di­tio­ner som blev pe­lar­na i byg­get av Por­tu­gals im­pe­ri­um.

Hen­rik föd­des 1394 som son till kung Jo­han och den eng­els­ka adels­da­men Philip­pa av Lan­cas­ter, dot­ter till den be­ryk­ta­de Plan­ta­ge­net-ätt­ling­en John av Gaunt. De sam­ti­da krö­ni­kö­rer­na hop­par över det mesta av hans barn­dom och upp­växt, men vi vet att hans mor lär­de ho­nom att be­und­ra släk­ten Plan­ta­ge­nets al­la be­drif­ter, de som ha­de gjort så myc­ket för att hö­ja Eng­lands ställ­ning och pre­stige i Eu­ro­pa. När de blev ad­la­de val­de al­la hen­nes sö­ner ang­lo-nor­man­dis­ka mot­ton till sitt släkt­va­pen. Hen­rik val­de ” Ta­lant de bi­en fe­re” (läng­tan ef­ter vär­di­ga dåd) – vil­ket de­mon­stre­ra­de hans be­und­ran för de rid­der­li­ga dyg­der­na. Kors­tåg för­blev nå­got han höll nä­ra hjär­tat he­la li­vet. I feb­ru­a­ri 1416 gav kung Jo­han Hen­rik i upp­drag att över­va­ka ad­mi­nist­ra­tio­nen och för­sva­ret av Ceu­ta. Det­ta var ett av­gö­ran­de drag, för det skul­le med­fö­ra att Hen­rik fick in­sik­ter och kun­ska­per som de fles­ta eu­ro­pe­is­ka prin­sar sak­na­de vid den här ti­den. När de för­e­na­de mus­lims­ka styr­kor­na i Ma­roc­ko och Gra­na­da för­sök­te åter­er­öv­ra sta­den, sat­te Hen­rik se­gel med en tungt be­väp­nad hjälpstyr­ka för att kom­ma till und­sätt­ning. När de kom fram ha­de den por­tu­gi­sis­ka gar­ni­so­nen re­dan sla­git till­ba­ka be­läg­rings­för­sö­ket, men hän­del­sen stärk­te Hen­riks iver in­för kors­tåg, fält­tåg och er­öv­ring­ar. Nu vil­le han in­ta det mus­lims­ka Gra­na­da. De me­del han fått från kro­nan för att för­sva­ra Ceu­ta ha­de han kvar och det ver­kar som om han fick spen­de­ra dem som han vil­le. Peng­ar­na mås­te in­te nöd­vän­digt­vis an­vän­das till nå­got så världs­ligt som ad­mi­nist­ra­tion och att hål­la sta­den strids­be­redd, an­såg Hen­rik. Att ak­tivt stri­da mot de otrog­na mås­te va­ra vik­ti­ga­re. Han an­såg att det var hans plikt, va­re sig det in­ne­bar att skic­ka sjö­rö­va­re och fri­by­ta­re mot mo­ris­ka far­tyg el­ler att sän­da ka­ra­vel­ler längs den af­ri­kans­ka kus­ten. Yt­ter­li­ga­re upp­muntran fick han år 1420 när hans

Hen­rik såg bort från et­nis­ka skill­na­der, re­li­gi­on och tros­upp­fatt­ning­ar när han sam­la­de vi­sa och lär­da män för att yt­ter­li­ga­re ut­ö­ka den por­tu­gi­sis­ka ex­pan­sio­nen.

far tog emot påv­lig väl­sig­nel­se för att läg­ga al­la por­tu­gi­sis­ka mi­li­tä­ra trup­per och kors­tågs­ord­nar un­der den por­tu­gi­sis­ka kro­nan. Por­tu­gal ha­de in­te läng­re någ­ra di­rek­ta grän­ser till nå­got mus­limskt land och kors­tågs­ord­nar­nas ri­ke­do­mar skul­le bli ett väl­kom­met till­skott i de kung­li­ga skatt­kis­tor­na. Fle­ra av or­dens­säll­ska­pen och kors­tågs­ord­nar­na, sär­skilt en eli­tor­den kal­lad Kristusor­den, ham­na­de nu un­der Hen­riks kon­troll. Den­na or­den var en av­läg­ga­re från en ti­dig por­tu­gi­sisk fri­mu­raror­den och att va­ra dess över­hu­vud stäm­de väl med Hen­riks rid­der­li­ga själv­upp­fatt­ning. Dess­utom gav det ho­nom till­gång till till­räck­ligt sto­ra eko­no­mis­ka musk­ler för att kun­na dri­va si­na eg­na am­bi­tio­ner.

In­te långt ef­ter att Hen­rik bli­vit or­dens­säll­ska­pets över­hu­vud choc­ka­de han det por­tu­gis­is­ka ho­vet ge­nom att med­de­la att han stu­de­rat kar­tor över ”Oce­an­ha­vet”, allt­så At­lan­ten, och att han var sär­skilt in­tres­se­rad av två ögrup­per som låg ut­an­för den nord­af­ri­kans­ka kus­ten. Det var Ka­na­ri­eö­ar­na och öar­na om­kring Ma­dei­ra han me­na­de. Det är oklart vad det var som drev Hen­riks in­tres­se för upp­täckts­re­sor – fram tills nu ha­de han mest va­rit in­tres­se­rad av att slåss mot islam – men det ver­kar tro­ligt att hans driv­kraf­ter hand­la­de mer om att ut­ö­ka si­na ri­ke­do­mar och bli be­römd än om ve­ten­skap­ligt in­tres­se.

Ka­na­ri­eö­ar­na ha­de re­dan ti­di­ga­re va­rit fö­re­mål för eu­ro­pe­iskt in­tres­se och ur­be­folk­ning­en och de krist­na ko­lo­nis­ter­na lev­de nu un­der Kasti­li­ens be­skydd. Det­ta var ing­et Hen­rik nöj­de sig med och 1424 sat­te han sam­man en in­va­sions­styr­ka. För­kla­ring­ar som att hans mo­ti­va­tion skul­le ha hand­lat om att han hop­pa­des fräl­sa hed­ning­ar­na ver­kar gans­ka lång­sök­ta. Även hans se­na­re slav­han­dels­ex­pe­di­tio­ner till af­ri­kans­ka Gu­i­nea an­ty­der att han ha­de mer världs­li­ga mo­tiv. Det var in­te förs­ta gång­en som Ka­na­ri­eö­ar­na sågs som en stra­te­giskt be­lä­gen mel­lan- och om­last­nings­hamn för slav­han­del.

Men Hen­riks in­va­sions­för­sök av Ka­na­ri­eö­ar­na miss­lyc­ka­des. En pri­mi­tivt ut­rus­tad lo­kal­be­folk­ning lyc­ka­des slå till­ba­ka por­tu­gi­ser­na. Det­ta var pin­samt för Hen­rik men ne­der­la­get fick ho­nom in­te att ge upp si­na am­bi­tio­ner om att eta­ble­ra sig på Ka­na­ri­eö­ar­na. Un­der de kom­man­de 30 åren skul­le han ut­käm­pa ett stort an­tal frukt­lö­sa ko­lo­ni­a­la krig på öar­na i At­lan­ten.

På Ma­dei­ra var han desto mer fram­gångs­rik. Det be­rod­de in­te minst på att öar­na där var obe­bod­da. En­ligt Hen­riks en­tu­si­as­tis­ke krö­ni­kör Zu­ra­ra var det Hen­riks un­der­ly­dan­de Zar­co och Teix­ei­ra som upp­täck­te bå­de Ma­dei­ra och den när­be­läg­na ön Por­to San­to. I verk­lig­he­ten hand­la­de det i så fall sna­ra­re om åter­upp­täck­ter. De förs­ta ko­lo­nis­ter­na ska ha an­länt från Por­tu­gal runt år 1425 och på Ma­dei­ra fann man snart bör­dig jord. Re­dan de förs­ta årens bo­sätt­ning på Ma­dei­ra med­för­de go­da skör­dar.

Hen­riks in­tres­se för öar­na i At­lan­ten för­minska­des in­te och 1439 lyc­ka­des han få por­tu­gi­sis­ka kro­nans stöd för att skic­ka bo­sät­ta­re till Azo­rer­na, en ögrupp be­stå­en­de av sju öar. Hen­riks namn för­knip­pas ock­så med en ti­di­ga­re ex­pe­di­tion dit, år 1425, och pre­cis som fal­let var med Ma­dei­ra skul­le bo­sätt­ning­ar­na på Azo­rer­na kom­ma att blomst­ra. Fram­gång­ar­na på de at­lan­tis­ka öar­na glad­de Hen­riks hjär­ta, men han ha­de am­bi­tio­ner som sträck­te sig läng­re sö­derut. Han hop­pa­des att hans ex­pe­di­tio­ner skul­le ”seg­la bort­om sol­ned­gång­en och där al­la Väs­ter­lan­dets stjär­nor går ner”. Mel­lan åren 1425 och 1434 skic­ka­de han gång på gång ut ar­ma­dor av far­tyg längs af­ri­kans­ka kus­ten. De ha­de i upp­drag att er­öv­ra nya om­rå­den ge­nom att ta sig läng­re bort än någ­ra eu­ro­pé­er ti­di­ga­re va­rit. Den eu­ro­pe­is­ka kun­ska­pen om de af­ri­kans­ka kust­lin­jer­na sträck­te sig en­dast till Bou­j­dour, en ud­de vid Väst­sa­ha­ra. Ud­den som mar­ke­ra­de slu­tet på eu­ro­pe­isk kän­ne­dom bred­de ut sig i At­lan­ten un­ge­fär 1 600 kilo­me­ter syd­väst om Tang­er och drygt hund­ra sjö­mil sö­der om Ka­na­ri­eö­ar­na. Det var en my­tom­spun­nen plats, om­gi­ven av histo­ri­er, ryk­ten och le­gen­der. Där fanns klip­por som lång­samt vitt­ra­de sön­der av ha­vets vå­gor och i vatt­nen ut­an­för möt­tes mäk­ti­ga havs­ström­mar, nå­got som ska­pa­de kraf­ti­ga vir­velvå­gor ner­åt i dju­pen. Sto­ra stim av silv­rig fisk syn­tes i vå­gor­na och brän­ning­ar­na som slog mot de för­rä­dis­ka re­ven och grun­den. In­åt land bred­de ök­nen ut sig li­ka öds­lig, ofrukt­bar och ste­ril som un­der­jor­den el­ler hel­ve­tet självt. För ti­dens sjö­­fa­ra­re fram­stod Bou­j­dour som plat­sen från vil­ken det in­te fanns nå­gon åter­vän­do. Men det väg­ra­de Hen­rik att tro. Han var över­ty­gad om att man kun­de över­vin­na det­ta och skic­ka­de ut in­te mind­re än 15 ex­pe­di­tio­ner för att ta sig för­bi plat­sen. Al­la miss­lyc­ka­des.

Det skul­le be­hö­vas en ovan­ligt en­vis och be­stämd per­son för att kom­ma för­bi Bou­j­dour. Det vi­sa­de sig va­ra en man från Hen­riks eget hus­håll som het­te Ean­nes som an­tog ut­ma­ning­en när Hen­rik pla­ne­ra­de yt­ter­li­ga­re en ny kurs­rikt­ning för att ta sig för­bi ud­den. Så fort han fick syn på brän­ning­ar­na och sardinstim­men som om­gav Bou­j­dor, skul­le Ean­nes ta sig väs­terut och vän­da ut mot havs istäl­let. In­te för­rän han ha­de ta­git sig till­räck­ligt långt sö­derut skul­le han när­ma sig land igen. Ean­nes följ­de in­struk­tio­ner­na och åter­vän­de hel­skin­nad med någ­ra växt­pro­ver från väst­sa­ha­ras kust. Han togs emot som en hjäl­te när han kom hem igen.

Hen­riks kor­rek­ta för­ut­sä­gel­se om hur man skul­le ta sig för­bi Bou­j­dour gav ho­nom gott ryk­te som kar­to­­graf. Han be­röm­des för si­na kun­ska­per inom stjärn­tyd­ning och som geo­graf i Por­tu­gal.

Sam­ti­dens lär­da trod­de att Hen­riks fram­gång när det gäll­de att run­da Bou­j­dour be­rod­de på att han ha­de läst boken Om den kän­da värl­den, en ano­nymt för­fat­tad och helt på­hit­tad skild­ring av även­tyr till sjöss där den kas­ti­li­ans­ke sjö­fa­ra­ren skul­le ha an­vänt sig av en för­lo­rad världs­kar­ta. An­tag­li­gen ha­de Hen­rik verk­li­gen läst den­na bok, som var po­pu­lär vid ti­den och som till­mät­tes stor tro­vär­dig­het. Den in­ne­höll fak­tiskt ock­så mer än en re­fe­rens till den ano­ny­me för­fat­ta­rens fram­gång med att ta sig runt ud­den vid Bou­j­dour.

Hursom­helst kun­de Hen­rik nu skic­ka fler ex­pe­di­tio­ner läng­re sö­derut än Bou­j­dour. Han hop­pa­des kun­na sät­ta sam­man ar­mé­er som

I hel­gon­bi­o­gra­fin Chro­nic­le of Gu­i­nea sägs det att prins Hen­riks ho­ro­skop var en bi­dra­gan­de fak­tor till hans sto­ra in­tres­se för upp­täck­ter till havs.

kun­de ta sig in­åt land un­der kors­far­ar­bané­ret och om­vän­da hed­ning­ar­na till kris­ten­do­men. Han fan­ti­se­ra­de om att hit­ta den sä­ge­nom­spun­ne af­ri­kans­ke kung­en och präs­ten John. I Hen­riks ögon var den my­tis­ke kung­en kris­ten kej­sa­re över In­di­en, för så kal­la­des al­la län­der i öst­ra Afri­ka vid den här ti­den. Till­sam­mans med ho­nom skul­le Hen­rik be­seg­ra sa­ra­ce­ner­na, den mus­lims­ka fi­en­den. Så länge han lev­de gav Hen­rik in­te upp dröm­men om att fin­na den my­to­lo­gis­ke ge­stal­ten. Sä­kert spe­la­de ock­så dröm­men om en al­li­ans med den krist­ne kung­en i Afri­ka en stor roll för hans fort­sat­ta ut­fors­kan­de.

Men pla­ner­na fick av­bry­tas, åt­minsto­ne till­fäl­ligt. Ett miss­lyc­kat fältslag i Tang­er till­sam­mans med en kom­pli­ce­rad si­tu­a­tion vid det por­tu­gi­sis­ka ho­vet då hans bror kung Du­ar­te plöts­ligt av­li­dit, gjor­de att Hen­rik fick an­nat att tän­ka på. In­te för­rän 1441 kun­de han åter­upp­ta si­na för­sök att ut­fors­ka den väst­af­ri­kans­ka kus­ten.

Hen­rik skic­ka­de då ut någ­ra kap­te­ner för att ut­fors­ka om­rå­de­na runt vat­ten­dra­get Oro i nu­va­ran­de Cen­tral­af­ri­kans­ka re­pu­bli­ken. Läng­re än så ha­de ing­en nått ef­ter run­dan­det av ud­den vid Bou­j­dour. Här skul­le de ja­ga och sam­la in skinn och ol­ja från de sjö­le­jon man viss­te fanns i trak­ten. And­ra kap­te­ner fick i upp­drag att be­ge sig än­nu läng­re sö­derut. De nåd­de snart halvön Ras Nou­ad­hi­bou mel­lan Mau­re­ta­ni­en och Väst­sa­ha­ra, där de ut­fors­ka­de den sto­ra vi­ken sö­der om halvön. Med väl­sig­nel­se från bå­de på­ven och den por­tu­gi­sis­ke kung­en fort­sat­te Hen­rik si­na kors­tåg. Krö­ni­kor om Hen­rik po­äng­te­rar starkt de he­ro­is­ka dåd som ut­rät­ta­des av de por­tu­gi­sis­ka trup­per­na längs den af­ri­kans­ka kus­ten un­der 1440-ta­let. Men för en nu­ti­da be­trak­ta­re fram­står tan­ken på tungt be­väp­na­de och välträ­na­de eu­ro­pe­is­ka sol­dat­styr­kor som an­fal­ler nöd­torf­tigt ut­rus­ta­de by­bor, no­ma­der och fis­ka­re som mind­re rid­der­lig. Det blev allt van­li­ga­re att Hen­riks män för­sök­te till­fång­a­ta per­so­ner i ur­­be­folk­­n­ing­en som de ut­sat­te för för­hör för att få tag i mer in­for­ma­tion om kus­ten och ök­nar­na. Por­tu­gi­ser­nas fär­der skul­le snart an­ta en än mör­ka­re ton när en ar­ma­da 1444 ha­de ett ond­ske­fullt upp­drag. Sex far­tyg seg­la­de iväg led­da av Hen­riks kum­pan Lan­ca­ro­te de Il­ha för att ta sla­var från öar­na ut­an­för Ar­gu­in strax sö­der om Ca­bo Blan­co el­ler Ras Nou­ad­hi­bou. Det var Lan­ca­ro­te som fi­nan­si­e­ra­de ex­pe­di­tio­nen och in­te Hen­rik. Men Hen­riks till­stånd be­höv­des och där­med ock­så hans sam­tyc­ke. Krö­ni­kö­ren Zu­ra­ra var ögon­vitt­ne till slav­auk­tio­nen i au­gusti 1444 och be­rät­tar om så­väl mi­sär och mänsk­ligt li­dan­de som sto­ra fest­lig­he­ter.

”Det blev van­ligt att Hen­riks män för­sök­te till­fång­a­ta per­so­ner i ur­be­folk­ning­en.” Hen­riks äld­re bror Pedro res­te run­tom i Eu­ro­pa och kom över en över­sätt­ning av Mar­co Po­los re­se­dag­böc­ker.

Hen­riks in­bland­ning i slav­han­del är nå­got som länge be­kym­rat hans lev­nads­teck­na­re. De som i lik­het med Zu­ra­ra vill för­sva­ra Hen­rik ta­lar om hans strä­van att om­vän­da des­sa män­ni­skor till kris­ten­do­men me­dan and­ra pe­kar på att af­ri­ka­ner vid den här ti­den i prin­cip be­hand­la­des som krigs­fång­ar el­ler vär­re.

Bå­de ve­ne­ti­a­na­re och ge­no­ve­sis­ka köp­män del­tog i slav­han­deln, mo­rer­na – nord­af­ri­ka­ner – sål­de re­gel­bun­det si­na fång­ar som sla­var.de hyl­la­de kors­fa­rar­na i Out­re­mer ( be­näm­ning på de av krist­na hä­rar er­öv­ra­de om­rå­de­na i Mel­la­nöstern) ut­nytt­ja­de till­fång­a­tag­na mus­li­mer som slav­ar­be­ta­re. Hur Hen­rik än re­so­ne­ra­de var slav­han­del lön­samt och skul­le kun­na fi­nan­si­e­ra fler ex­pe­di­tio­ner.

En så­dan re­sa, som in­te in­be­grep slav­han­del, gjor­de João Fer­nan­des som sat­te se­gel 1445. Istäl­let skul­le Fer­nan­des land­sti­ga vid Oroflo­den för att spen­de­ra vin­ter­halv­å­ret med att ut­fors­ka in­lan­det. Ef­ter många även­tyr åter­vän­de han till Por­tu­gal med ny­he­ten om guld och bör­di­ga jor­dar i väl­be­fol­ka­de län­der i sö­der.

Fö­re­gå­en­de år ha­de Di­nis Di­as nått Kap Ver­deö­ar­na me­dan en an­nan kap­ten, Nu­no Tristao, ha­de an­länt till Gam­bi­a­flo­dens myn­ning 1446. Un­der 1450-ta­let skul­le ut­fors­ka­re som Al­vi­se Ca­da­mosto, en ita­li­e­na­re som Hen­rik an­ställt, och Di­o­go Go­mes gö­ra re­sor än­nu läng­re ner längs af­ri­kans­ka kus­ten. Med kurs sö­derut från Kap Ver­deö­ar­na be­sök­te de Gu­i­nea och tog sig allt läng­re sö­der om Sa­ha­ra. Nu hop­pa­des Hen­rik att hans far­tyg snart skul­le kun­na run­da kon­ti­nen­tens söd­ra spets för att fin­na vägen mot det ex­o­tis­ka ”Ori­en­ten” som Mar­co Po­lo ha­de be­skri­vit, den där det flö­da­de av si­den och kryd­dor.

Men Hen­riks kors­fa­ra­ram­bi­tio­ner kom att hål­la ho­nom upp­ta­gen på när­ma­re håll un­der de sista åren av hans liv. Än en gång för­sök­te han gå i fält­tåg mot de otrog­na i Ma­roc­ko. Hans in­tres­se för upp­täck­ter hölls än­då vid liv och det var in­te för­rän ef­ter hans död 1460 som de por­tu­gi­sis­ka ex­pe­di­tio­ner­na mot söd­ra Afri­ka upp­hör­de helt. 20 år ef­ter Hen­riks död, på 1480-ta­let, skul­le den por­tu­gi­sis­ka upp­täc­kar­lus­ten åter­i­gen få vind i seg­len då prins João be­steg tro­nen. Det var un­der hans be­skydd som Di­o­go Cao upp­täck­te Kongoflo­den 1482 och som Bar­tolo­meu Di­as till sist nåd­de kon­ti­nen­tens söd­ra spets vid Go­da­hopp­sud­den sex år se­na­re.

Den även­tyrs­lyst­na lil­la na­tio­nen fort­sat­te att tän­ja si­na grän­ser. I Tor­desil­last­rak­ta­tet, av­ta­let med Spa­ni­en som ha­de un­der­teck­nats 1494, sägs det att Por­tu­gal re­dan då kän­de till fle­ra län­der i Sydat­lan­ten. Of­fi­ci­ellt var dock Pedro Al­vares Cabral den förs­te att land­sti­ga i Bra­si­li­en år 1500. Två år ti­di­ga­re, 1498, blev Va­sco da Ga­ma den förs­ta eu­ro­pé att seg­la till In­di­en och 1510 er­öv­ra­de por­tu­gi­ser­na Goa och fick på så sätt fot­fäs­te på sub­kon­ti­nen­tens väst­kust. Från In­dis­ka oce­a­nen tog sig por­tu­gi­ser­na vi­da­re in i Syd­ki­ne­sis­ka ha­vet och an­la­de en per­ma­nent bas i Macao 1557.

På mind­re än hund­ra år ha­de det fat­ti­ga lil­la lan­det i ut­kan­ten av Eu­ro­pa öpp­nat he­la värl­den för eu­ro­pe­isk han­del och pla­ce­rat sig själv i cent­rum. Men det ha­de in­te hänt om in­te Hen­rik Sjö­fa­ra­ren dri­vit på ut­veck­ling­en i ett in­le­dan­de ske­de.

Un­der det miss­lyc­ka­de kors­tå­get i Tang­er 1437 läm­na­des Hen­riks bror Fer­nan­do som giss­lan. Bro­derns död skul­le för­föl­ja Hen­rik res­ten av li­vet.

KEY Fer­dinand Ma­gel­lan Va­sco da Ga­ma Va­sco Núñez de Bal­boa Di­nis Di­as Bar­tolo­meu Di­as Fran­cis Dra­ke Ju­an Pon­ce de León Al­vi­se Ca­da­mosto & An­to­ni­ot­to Uso­di­ma­re

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.