Henrik Sjöfararen och upptäckternas tidsålder
De expeditioner som Henrik Sjöfararen, en portugisisk prins, planerade och finansierade har länge ansetts som fundamentet för den koloniala era då Europas länder expanderade över jorden.
Iaugusti 1415 skulle det lilla fattiga landet Portugal – som helt nyligen frigjort sig från sin mäktiga granne Kastiliens grepp – chocka de europeiska stormakterna. En flotta bestående av portugisiska fartyg hade tagit sig genom Gibraltarsundet och plundrat den muslimska hamnstaden Ceuta på den marockanska kusten. Ceuta var en blomstrande hamnstad, det muslimska Nordafrikas stolthet och nyckeln till kontinentens alla exotiska länder. Tre dagar efter portugisernas ankomst badade staden i blod och dess rika guldskatter var ordentligt inlåsta i portugisiska skattkistor. Plundrarna och inkräktarna njöt av de materiella fördelarna och andliga segrarna som ett korståg av detta slag förde med sig. Den lilla nationen i Europas utkant som hade en kung som var så fattig att han inte kunde prägla sina egna mynt, hade äntligen fått uppmärksamhet och befann sig nu på uppgång.
Kung Johan (João I), annars känd som Johan Oäktingen, hade sett till att hans tre söner deltog i belägringen och plundringen. Det var nu, medan hans landsmän spillde de otrognas blod, som prins Henrik (eller Henrique) fick upp ögonen för vilka enorma rikedomar som fanns dolda på den ”mörka kontinenten” och som kunde bli Portugals. Men för det skulle det behövas ännu längre upptäcktsresor. Om kung Johans plundring av Ceuta varit grundstenen för Portugals expansion, var det hans son Henriks expeditioner som blev pelarna i bygget av Portugals imperium.
Henrik föddes 1394 som son till kung Johan och den engelska adelsdamen Philippa av Lancaster, dotter till den beryktade Plantagenet-ättlingen John av Gaunt. De samtida krönikörerna hoppar över det mesta av hans barndom och uppväxt, men vi vet att hans mor lärde honom att beundra släkten Plantagenets alla bedrifter, de som hade gjort så mycket för att höja Englands ställning och prestige i Europa. När de blev adlade valde alla hennes söner anglo-normandiska motton till sitt släktvapen. Henrik valde ” Talant de bien fere” (längtan efter värdiga dåd) – vilket demonstrerade hans beundran för de ridderliga dygderna. Korståg förblev något han höll nära hjärtat hela livet. I februari 1416 gav kung Johan Henrik i uppdrag att övervaka administrationen och försvaret av Ceuta. Detta var ett avgörande drag, för det skulle medföra att Henrik fick insikter och kunskaper som de flesta europeiska prinsar saknade vid den här tiden. När de förenade muslimska styrkorna i Marocko och Granada försökte återerövra staden, satte Henrik segel med en tungt beväpnad hjälpstyrka för att komma till undsättning. När de kom fram hade den portugisiska garnisonen redan slagit tillbaka belägringsförsöket, men händelsen stärkte Henriks iver inför korståg, fälttåg och erövringar. Nu ville han inta det muslimska Granada. De medel han fått från kronan för att försvara Ceuta hade han kvar och det verkar som om han fick spendera dem som han ville. Pengarna måste inte nödvändigtvis användas till något så världsligt som administration och att hålla staden stridsberedd, ansåg Henrik. Att aktivt strida mot de otrogna måste vara viktigare. Han ansåg att det var hans plikt, vare sig det innebar att skicka sjörövare och fribytare mot moriska fartyg eller att sända karaveller längs den afrikanska kusten. Ytterligare uppmuntran fick han år 1420 när hans
Henrik såg bort från etniska skillnader, religion och trosuppfattningar när han samlade visa och lärda män för att ytterligare utöka den portugisiska expansionen.
far tog emot påvlig välsignelse för att lägga alla portugisiska militära trupper och korstågsordnar under den portugisiska kronan. Portugal hade inte längre några direkta gränser till något muslimskt land och korstågsordnarnas rikedomar skulle bli ett välkommet tillskott i de kungliga skattkistorna. Flera av ordenssällskapen och korstågsordnarna, särskilt en elitorden kallad Kristusorden, hamnade nu under Henriks kontroll. Denna orden var en avläggare från en tidig portugisisk frimurarorden och att vara dess överhuvud stämde väl med Henriks ridderliga självuppfattning. Dessutom gav det honom tillgång till tillräckligt stora ekonomiska muskler för att kunna driva sina egna ambitioner.
Inte långt efter att Henrik blivit ordenssällskapets överhuvud chockade han det portugisiska hovet genom att meddela att han studerat kartor över ”Oceanhavet”, alltså Atlanten, och att han var särskilt intresserad av två ögrupper som låg utanför den nordafrikanska kusten. Det var Kanarieöarna och öarna omkring Madeira han menade. Det är oklart vad det var som drev Henriks intresse för upptäcktsresor – fram tills nu hade han mest varit intresserad av att slåss mot islam – men det verkar troligt att hans drivkrafter handlade mer om att utöka sina rikedomar och bli berömd än om vetenskapligt intresse.
Kanarieöarna hade redan tidigare varit föremål för europeiskt intresse och urbefolkningen och de kristna kolonisterna levde nu under Kastiliens beskydd. Detta var inget Henrik nöjde sig med och 1424 satte han samman en invasionsstyrka. Förklaringar som att hans motivation skulle ha handlat om att han hoppades frälsa hedningarna verkar ganska långsökta. Även hans senare slavhandelsexpeditioner till afrikanska Guinea antyder att han hade mer världsliga motiv. Det var inte första gången som Kanarieöarna sågs som en strategiskt belägen mellan- och omlastningshamn för slavhandel.
Men Henriks invasionsförsök av Kanarieöarna misslyckades. En primitivt utrustad lokalbefolkning lyckades slå tillbaka portugiserna. Detta var pinsamt för Henrik men nederlaget fick honom inte att ge upp sina ambitioner om att etablera sig på Kanarieöarna. Under de kommande 30 åren skulle han utkämpa ett stort antal fruktlösa koloniala krig på öarna i Atlanten.
På Madeira var han desto mer framgångsrik. Det berodde inte minst på att öarna där var obebodda. Enligt Henriks entusiastiske krönikör Zurara var det Henriks underlydande Zarco och Teixeira som upptäckte både Madeira och den närbelägna ön Porto Santo. I verkligheten handlade det i så fall snarare om återupptäckter. De första kolonisterna ska ha anlänt från Portugal runt år 1425 och på Madeira fann man snart bördig jord. Redan de första årens bosättning på Madeira medförde goda skördar.
Henriks intresse för öarna i Atlanten förminskades inte och 1439 lyckades han få portugisiska kronans stöd för att skicka bosättare till Azorerna, en ögrupp bestående av sju öar. Henriks namn förknippas också med en tidigare expedition dit, år 1425, och precis som fallet var med Madeira skulle bosättningarna på Azorerna komma att blomstra. Framgångarna på de atlantiska öarna gladde Henriks hjärta, men han hade ambitioner som sträckte sig längre söderut. Han hoppades att hans expeditioner skulle ”segla bortom solnedgången och där alla Västerlandets stjärnor går ner”. Mellan åren 1425 och 1434 skickade han gång på gång ut armador av fartyg längs afrikanska kusten. De hade i uppdrag att erövra nya områden genom att ta sig längre bort än några européer tidigare varit. Den europeiska kunskapen om de afrikanska kustlinjerna sträckte sig endast till Boujdour, en udde vid Västsahara. Udden som markerade slutet på europeisk kännedom bredde ut sig i Atlanten ungefär 1 600 kilometer sydväst om Tanger och drygt hundra sjömil söder om Kanarieöarna. Det var en mytomspunnen plats, omgiven av historier, rykten och legender. Där fanns klippor som långsamt vittrade sönder av havets vågor och i vattnen utanför möttes mäktiga havsströmmar, något som skapade kraftiga virvelvågor neråt i djupen. Stora stim av silvrig fisk syntes i vågorna och bränningarna som slog mot de förrädiska reven och grunden. Inåt land bredde öknen ut sig lika ödslig, ofruktbar och steril som underjorden eller helvetet självt. För tidens sjöfarare framstod Boujdour som platsen från vilken det inte fanns någon återvändo. Men det vägrade Henrik att tro. Han var övertygad om att man kunde övervinna detta och skickade ut inte mindre än 15 expeditioner för att ta sig förbi platsen. Alla misslyckades.
Det skulle behövas en ovanligt envis och bestämd person för att komma förbi Boujdour. Det visade sig vara en man från Henriks eget hushåll som hette Eannes som antog utmaningen när Henrik planerade ytterligare en ny kursriktning för att ta sig förbi udden. Så fort han fick syn på bränningarna och sardinstimmen som omgav Boujdor, skulle Eannes ta sig västerut och vända ut mot havs istället. Inte förrän han hade tagit sig tillräckligt långt söderut skulle han närma sig land igen. Eannes följde instruktionerna och återvände helskinnad med några växtprover från västsaharas kust. Han togs emot som en hjälte när han kom hem igen.
Henriks korrekta förutsägelse om hur man skulle ta sig förbi Boujdour gav honom gott rykte som kartograf. Han berömdes för sina kunskaper inom stjärntydning och som geograf i Portugal.
Samtidens lärda trodde att Henriks framgång när det gällde att runda Boujdour berodde på att han hade läst boken Om den kända världen, en anonymt författad och helt påhittad skildring av äventyr till sjöss där den kastilianske sjöfararen skulle ha använt sig av en förlorad världskarta. Antagligen hade Henrik verkligen läst denna bok, som var populär vid tiden och som tillmättes stor trovärdighet. Den innehöll faktiskt också mer än en referens till den anonyme författarens framgång med att ta sig runt udden vid Boujdour.
Hursomhelst kunde Henrik nu skicka fler expeditioner längre söderut än Boujdour. Han hoppades kunna sätta samman arméer som
I helgonbiografin Chronicle of Guinea sägs det att prins Henriks horoskop var en bidragande faktor till hans stora intresse för upptäckter till havs.
kunde ta sig inåt land under korsfararbanéret och omvända hedningarna till kristendomen. Han fantiserade om att hitta den sägenomspunne afrikanske kungen och prästen John. I Henriks ögon var den mytiske kungen kristen kejsare över Indien, för så kallades alla länder i östra Afrika vid den här tiden. Tillsammans med honom skulle Henrik besegra saracenerna, den muslimska fienden. Så länge han levde gav Henrik inte upp drömmen om att finna den mytologiske gestalten. Säkert spelade också drömmen om en allians med den kristne kungen i Afrika en stor roll för hans fortsatta utforskande.
Men planerna fick avbrytas, åtminstone tillfälligt. Ett misslyckat fältslag i Tanger tillsammans med en komplicerad situation vid det portugisiska hovet då hans bror kung Duarte plötsligt avlidit, gjorde att Henrik fick annat att tänka på. Inte förrän 1441 kunde han återuppta sina försök att utforska den västafrikanska kusten.
Henrik skickade då ut några kaptener för att utforska områdena runt vattendraget Oro i nuvarande Centralafrikanska republiken. Längre än så hade ingen nått efter rundandet av udden vid Boujdour. Här skulle de jaga och samla in skinn och olja från de sjölejon man visste fanns i trakten. Andra kaptener fick i uppdrag att bege sig ännu längre söderut. De nådde snart halvön Ras Nouadhibou mellan Mauretanien och Västsahara, där de utforskade den stora viken söder om halvön. Med välsignelse från både påven och den portugisiske kungen fortsatte Henrik sina korståg. Krönikor om Henrik poängterar starkt de heroiska dåd som uträttades av de portugisiska trupperna längs den afrikanska kusten under 1440-talet. Men för en nutida betraktare framstår tanken på tungt beväpnade och vältränade europeiska soldatstyrkor som anfaller nödtorftigt utrustade bybor, nomader och fiskare som mindre ridderlig. Det blev allt vanligare att Henriks män försökte tillfångata personer i urbefolkningen som de utsatte för förhör för att få tag i mer information om kusten och öknarna. Portugisernas färder skulle snart anta en än mörkare ton när en armada 1444 hade ett ondskefullt uppdrag. Sex fartyg seglade iväg ledda av Henriks kumpan Lancarote de Ilha för att ta slavar från öarna utanför Arguin strax söder om Cabo Blanco eller Ras Nouadhibou. Det var Lancarote som finansierade expeditionen och inte Henrik. Men Henriks tillstånd behövdes och därmed också hans samtycke. Krönikören Zurara var ögonvittne till slavauktionen i augusti 1444 och berättar om såväl misär och mänskligt lidande som stora festligheter.
”Det blev vanligt att Henriks män försökte tillfångata personer i urbefolkningen.” Henriks äldre bror Pedro reste runtom i Europa och kom över en översättning av Marco Polos resedagböcker.
Henriks inblandning i slavhandel är något som länge bekymrat hans levnadstecknare. De som i likhet med Zurara vill försvara Henrik talar om hans strävan att omvända dessa människor till kristendomen medan andra pekar på att afrikaner vid den här tiden i princip behandlades som krigsfångar eller värre.
Både venetianare och genovesiska köpmän deltog i slavhandeln, morerna – nordafrikaner – sålde regelbundet sina fångar som slavar.de hyllade korsfararna i Outremer ( benämning på de av kristna härar erövrade områdena i Mellanöstern) utnyttjade tillfångatagna muslimer som slavarbetare. Hur Henrik än resonerade var slavhandel lönsamt och skulle kunna finansiera fler expeditioner.
En sådan resa, som inte inbegrep slavhandel, gjorde João Fernandes som satte segel 1445. Istället skulle Fernandes landstiga vid Orofloden för att spendera vinterhalvåret med att utforska inlandet. Efter många äventyr återvände han till Portugal med nyheten om guld och bördiga jordar i välbefolkade länder i söder.
Föregående år hade Dinis Dias nått Kap Verdeöarna medan en annan kapten, Nuno Tristao, hade anlänt till Gambiaflodens mynning 1446. Under 1450-talet skulle utforskare som Alvise Cadamosto, en italienare som Henrik anställt, och Diogo Gomes göra resor ännu längre ner längs afrikanska kusten. Med kurs söderut från Kap Verdeöarna besökte de Guinea och tog sig allt längre söder om Sahara. Nu hoppades Henrik att hans fartyg snart skulle kunna runda kontinentens södra spets för att finna vägen mot det exotiska ”Orienten” som Marco Polo hade beskrivit, den där det flödade av siden och kryddor.
Men Henriks korsfararambitioner kom att hålla honom upptagen på närmare håll under de sista åren av hans liv. Än en gång försökte han gå i fälttåg mot de otrogna i Marocko. Hans intresse för upptäckter hölls ändå vid liv och det var inte förrän efter hans död 1460 som de portugisiska expeditionerna mot södra Afrika upphörde helt. 20 år efter Henriks död, på 1480-talet, skulle den portugisiska upptäckarlusten återigen få vind i seglen då prins João besteg tronen. Det var under hans beskydd som Diogo Cao upptäckte Kongofloden 1482 och som Bartolomeu Dias till sist nådde kontinentens södra spets vid Godahoppsudden sex år senare.
Den äventyrslystna lilla nationen fortsatte att tänja sina gränser. I Tordesillastraktatet, avtalet med Spanien som hade undertecknats 1494, sägs det att Portugal redan då kände till flera länder i Sydatlanten. Officiellt var dock Pedro Alvares Cabral den förste att landstiga i Brasilien år 1500. Två år tidigare, 1498, blev Vasco da Gama den första europé att segla till Indien och 1510 erövrade portugiserna Goa och fick på så sätt fotfäste på subkontinentens västkust. Från Indiska oceanen tog sig portugiserna vidare in i Sydkinesiska havet och anlade en permanent bas i Macao 1557.
På mindre än hundra år hade det fattiga lilla landet i utkanten av Europa öppnat hela världen för europeisk handel och placerat sig själv i centrum. Men det hade inte hänt om inte Henrik Sjöfararen drivit på utvecklingen i ett inledande skede.
Under det misslyckade korståget i Tanger 1437 lämnades Henriks bror Fernando som gisslan. Broderns död skulle förfölja Henrik resten av livet.