LIVET TILL SJÖSS

Hur var det att färdas på världshaven på 1400-talet?

Fältskär ombord

Livet ombord på ett 150-tonsfartyg var fullt av faror. Kanoner kunde gå av av misstag, man kunde bryta armar och ben i master och riggar eller krossas av fallande skot och bommar och sjukdomar grasserade ombord. Mitt i allt detta fanns skeppsläkaren vars uppgift det var att se till att besättningen var i tillräckligt gott skick för att kunna utföra sitt arbete, hur förfärlig behandling de än måste utstå.

Båtsman

Båtsmannen var en av de viktigaste personerna ombord och hans jobb tillhörde de farligaste. Båtsmannen, vanligtvis tredje- eller fjärdestyrman, var ansvarig för att hålla skeppsdäcket i skick och se till att segel och riggar var i så bra kondition som möjligt. I nödsituationer som eldsvåda (sådana var vanliga på grund av de krutkaggar som förvarades ombord och som kunde antändas vid torra och varma temperaturer) och vid dåligt väder och stormar var båtsman den förste som skulle vara på plats.

Sjöman

Kanonskyttar och intendenter i all ära, men utan sjömän som utförde allt det hårda arbete som livet till sjöss innebar kunde inget segelfartyg fungera. Kända under det mindre smickrande tilltalsnamnet ”svabbare”, var det ungmän och matroser som gjorde de värsta jobben ombord på Santa Maria. Att pumpa upp och avlägsna slagvatten (vatten som ansamlas i segelfartygets lägre regioner) var deras uppgift liksom att reda upp tågvirke som trasslat till sig och att skura däcket. Men de hade många fler arbetsuppgifter än så.