Ibn Battuta
Under nästan 30 år på 1300-talet reste Ibn Battuta runtom i den muslimska världen. Han lämnade efter sig fascinerande beskrivningar av sina resor.
Ibn Battuta reste runt i den muslimska världen i nästan 30 år. Han lämnade efter sig en fängslande berättelse.
Abu Abdullah Muhammad Ibn Battuta reste i nästan 30 år. Det uppskattas att hans resor omfattade 173 000 kilometer. Han reste från nordafrikanska kusten till de heliga städerna Mekka och Medina, till den indiska subkontinenten och till det vidsträckta Kina. Genom oändliga öknar, över oländiga bergstoppar och över rullande hav – det är inte omöjligt att denne son av islam är den som sammanlagt rest längst sträckor av alla upptäckare.
Ibn Battuta föddes i Tanger i Marocko 1304 som sonen till en väletablerad berberfamilj. Han levde i en tid då islam spreds inte bara i medelhavsområdet utan också i Afrika söder om Sahara och på andra sidan Centralasien, i Ostasien. Enligt familjens tradition utbildades han som en auktoritet i islamsk rättslära och han var tydligen tillräckligt förmögen för att finansiera sin första hajj, pilgrimsresa, till Mekka. Den unge Ibn Battuta lämnade barndomshemmet år 1325. Han skulle inte
sätta sin fot i Tanger igen förrän det gått 25 år.
Även om det säkert fanns sorg vid avskedet och en del oro från föräldrarnas sida över den unge mannens resa, skulle han få vara med om fantastiska ting. Han mindes senare sin starka inre övertygelse om att han ville resa: ”Jag lämnade Tanger, min födelsestad, på torsdagen 2 Rajab år 725 (Rajab var den sjunde månaden i Hajiri, den muslimska kalendern) i avsikten att göra min pilgrimsfärd till Mekka”. Ibn Battuta fortsätter: ”Jag gav mig iväg ensam, utan vare sig ressällskap som kanske muntrat upp mig eller karavan till mitt beskydd, jag drevs av en övermäktig impuls inom mig och en längtan djupt inne i mitt bröst att kunna besöka de berömda helgedomarna. Så omfamnade jag mitt beslut att lämna mina nära och kära, manliga såväl som kvinnliga, för att likt fågeln lämna boet. Mina föräldrar var ännu i livet och det smärtade mig att skiljas ifrån dem och både de och jag sörjde över att jag lämnade dem.” Han skulle aldrig mer se sin mamma och pappa i livet.
Pilgrimsresan, hajj, till Mekka brukade vara i 16 månader. Men Ibn Battuta dröjde sig kvar i två månader i Tunis innan han slog följe med en karavan för att få beskydd från nomadiska rövarband. När han nådde hamnstaden Alexandria i Egypten mötte han två män som var mystiker. Männen såg att Ibn Battutas ville bli världsresenär.
I staden Aydhab vid Röda havet bröt oroligheter ut som förhindrade Ibn Battuta att fortsätta mot arabiska halvön. Han fick göra den första av många justeringar av sina resplaner och istället ta sig dit via Jerusalem, Betlehem och Damaskus. Efter en månad i den syriska huvudstaden fortsatte han söderut mot Medina och profeten Muhammeds grav innan han så småningom kom till Mekka.
När den obligatoriska pilgrimsresan var fullbordad stannade Ibn Battuta en månad i Mekka. På hösten 1326 reste han österut mot Persien och Irak istället för att återvända hem. I staden Najaf lämnade han karavanens beskydd och gav sig av mot Bagdad. Sex månader senare hade han färdats längs Tigris till Basra nära kusten vid Persiska viken. Följande sommar nådde han Bagdad där han slog följe med en kunglig karavan längs Sidenvägen till Tabriz i nutida Iran. Hans resa tog honom vidare till Mosul i nutida Irak och över den turkiska gränsen.
Någon gång mellan åren 1328 och 1330 återvände Ibn Battuta till Mekka och därifrån fortsatte han till Jeddah vid Röda havet. Från Jeddah seglade han mot södra Arabien och Afrikas horn. Från den blomstrande handelsstaden Mogadishu fortsatte han mot Tanzanias kust där han beskrev staden på ön Kilwa som ”en av de vackraste och ädlaste städer som finns”.
Ibn Battuta återvände sedan till Mekka för tredje gången innan han korsade Hormuz-sundet och Persiska viken. Han hade hört historier om Ostasiens storslagenhet. 1332 gav han sig iväg på en lång resa till Indien. Han följde Nildalen mot Kairo och reste nordost genom Palestina med uppehåll i flera städer längs vägen. Egypten gjorde ett varaktigt intryck på honom. Om Kairo skrev han: ”Där hittar du alla slags människor, där finns de skriftlärde. Där finns de obildade männen med hög ställning. Där finns de frimodiga, de försiktiga och de med kort humör. Där finns de berömda och de helt bortglömda. Det finns så många människor i Kairo att deras rörelser blir som havets vågor... Även om det är en gammal stad, förblir dess själ ungdomlig och vital.”
När han kom fram till Mindre Asien låg städer i östra och centrala Turkiet längs resvägen. Ibn Battuta nådde Svarta havets stränder och seglade till Krimhalvön innan han fortsatte mot sydvästra
Ibn Battuta trodde att hans familj härstammade från den berbiska nomadstammen lawata, som ursprungligen kom från den libyska öknen.
delen av den berömda Gyllene horden, mongolernas rike i Centralasien. Det sägs att han ska ha umgåtts vid Öz Beg Khans hov och ha kommit till Kaspiska havet och staden Astrakhan nära floden Volgas mynningsdelta. Forskarna är oense om han verkligen kom så långt norrut.
Den stora staden Konstantinopel var huvudstad i det bysantinska imperiet och här möttes öst och väst. Ibn Battuta kände sig dragen till denna metropol och 1333 fick han reda på att Öz Beg Khans hustru, som var dotter till den bysantinske kejsaren Andronicus III Palaeologus, var gravid och skulle återvända till sin hemstad för att föda. Ibn Battuta följde med karavanen där hon färdades och nu reste han för första gången utanför den muslimska världen. När han återvände till Öz Beg Khan kunde han beskriva de märkliga ting han sett hos bysantinerna för den mongoliske härskaren innan han återigen gav sig ut på nya resor. På sin färd genom nutida Tadjikistan, Uzbekistan och Afghanistan såg Ibn Battuta Hindu Kushs otillgängliga och höga bergstoppar medan han tog sig fram längs den besvärliga vägen genom bergspassen. Han mindes: ”Jag fortsätter på vägen som leder över ett stort snötäckt berg och det är väldigt kallt. Berget kallas Hindu Kush, den hinduiske dräparen, eftersom de flesta slavarna från Indien dör av kylan”. I Delhi hamnade Ibn Battuta i tjänst hos den förmögne sultanen Muhammad bin Tughluq och arbetade där i två år som domare vid den lokala islamska domstolen. Men sultanen var känd för sitt oberäkneliga beteende och i flera år hamnade Ibn Battuta än i onåd och än i gunst hos den
Utöver sin juridiska utbildning var Ibn Battuta även en skicklig botaniker. ”Kinas storslagenhet och främmande kultur fascinerade Ibn Battuta.”
lynnige härskaren. Till slut, efter flera försök att ta sig därifrån, drog Ibn Battuta fördel av möjligheten att bli ambassadör i Yuandynastins Kina.
Resan till Kina var farofylld och Ibn Battuta nådde inte fram till Quanzhou vid Sydkinesiska havet förrän 1345. Längs vägen besökte han ön Sumatra, Malackahalvön och inlandet i vad som idag heter Vietnam. Kinas storslagenhet och dess främmande men blomstrande rika kultur fascinerade Ibn Battuta. Särskilt imponerad var han av de kinesiska sidentygerna, det exotiska köket och det fina porslinet som han felaktigt trodde tillverkades av kol. Ibn Battuta reste vida omkring i Kina och besökte såväl de tätbefolkade kustområdena i Hangzhou som inlandets Beijing. Där presenterade han sig vid hovet som ambassadör för Dehlis härskare kejsare Toghon Temür. Han reste längs det stora kinesiska kanalsystemen som förband floderna Yangtze och Gula floden. Han återvände till Quanzhou 1346 för att resa mot Mekka. Det var en svår och lång resa men Ibn Battuta ville inte återvända till Delhi, eftersom han var rädd för att Tughlug än en gång skulle vara på dåligt humör. När han väl kommit fram till Mekka bestämde han sig för att äntligen vända hemåt mot Marocko. Resan från Kina hade tagit tre år och när Ibn Battuta nådde Tanger 1349 härjade digerdöden i Europa och Nordafrika. Inom ett år var den rastlöse äventyraren på resande fot igen – denna gång till Gibraltar och Granada i Spanien. Någon gång mellan 1351 och 1354 gav han sig i kast med att korsa den väldiga Saharaöknen för att nå kungadömet i Mali. Han följde floden Niger och nådde det sägenomspunna Timbuktu på kamel. På hösten 1353 började utforskaren sin sista resa och begav sig tillbaka mot Marocko, dit han anlände i början av 1354.
Ibn Battuta berättade om sina äventyr för Ibn Juzayy, en förtrogen skrivkunnig och lärd man. Århundraden av studier har föranlett misstanken att vissa delar av det färdiga verket, betitlat En gåva till dem som kontemplerar över städernas underverk och resans mirakel, eller helt enkelt Rihla (resor), är lånade från andra resenärers berättelser. Hursomhelst utgör skildringarna en redogörelse för livet i den muslimska världen på 1300-talet.
Under sina sista år i livet blev den store resenären Ibn Battuta återigen utnämnd till islamsk domare i Marocko. Han dog runt år 1369.
Den enda information vi har tillgång till om Ibn Battutas liv finns i hans berömda reseskildringar, Rihla (resor).