Christofer Columbus

UPPTÄCKARE • IKON • MÖRDARE

Han var avgörande för upptäckten av Nya världen. Men styrde han med järnhand?

”Han lyckades få kungen Ferdinand II av Aragoniens och drottning Isabella I av Kastiliens beskydd och de gick med på att finansiera hans planerade expedition för att utforska den Nya världen.”

Han växte upp i medelklassen i Genua som sonen till en yllevävare, men Christofer Columbus var inget vanligt barn. Han var driven, ständigt ifrågasättande. nyfiken och oupphörligt intresserad av de sjökort och kartor som handelsmän och sjöfarare tog med hem till kuststaden där han bodde. Det var något med de tomma områdena på de annars så omsorgsfullt markerade ytorna som tilltalade honom. Han kände en obetvinglig lust att fylla ut de där tomrummen och få äran för de upptäckter det säkerligen skulle innebära. Han var inte rädd för det okända som så många andra var vid den här tiden – tvärtom fascinerade det honom. Fadern såg hans ovanliga begåvning och sparade vad en yllevävare kan spara för att ge sin son en plats vid universitetet i Pavia. Där fick han studera grammatik, geografi, navigation och latin, men under studierna drev den unge genovesarens tankar iväg till de där tomrummen på sjökorten och i atlaserna. Denna vetgirighet skulle forma hans liv för alltid.

1470 fick Columbus jobb som lärling hos tre inflytelserika handelsfamiljer i Genua. Hans gedigna studiebakgrund och hans uthållighet när han stötte på svårigheter gjorde honom till en skicklig och skrupelfri affärsman. Snart hade han kvalificerat sig för att bli kapten på segelfartyg. Han skar som ett spjut genom vågorna när han var ute på sina handelsresor. Han reste runt i den kända världen. Lissabon, Bristol, Galway, Västafrika och till och med på Island blev snart välbekanta för honom. Trots att han var djupt troende blev Columbus känd för sin hänsynslösa beslutsamhet. Men under sina år som affärsman och kapten i den kända världen fann Columbus ständigt hur hans tankar återigen drev iväg till de tomma ställena på kartorna han hade lusläst och fascinerats av som barn. Det enda som nu stod mellan honom och de länder av oerhörda rikedomar han drömde om var pengar för att finansiera resan. Det var dags att hitta en sponsor. Och helst en väldigt rik sådan.

Under många år hade Europa haft ett lukrativt förhållande på avstånd med Ostasien. Medan det låg under det en gång så gränslöst inflytelserika mongolriket kunde europeiska sjöfarare färdas relativt säkert till Kina. Nu när Konstantinopel hade erövrats av turkarna var Sidenvägen inte längre säker utan kantad av kapare och tjuvar. Det hade blivit för farligt att färdas till Ostasien, även för de tuffaste handelsmän. Därför ville Columbus hitta en ny väg till Indien och nya förbindelser för att handla med Ostasiens rikedomar. Hans plan för att sätta det hela i verket var enkel: segla västerut.

Att segla västerut var dock inte så enkelt som att vända sina fartyg och sätta kurs bort från Orienten. Eftersom det fortfarande fanns tomma områden på den västerländska världskartan hade lärda, geografer och sjöfarare olika uppfattningar. Teorin om att jorden var en platt skiva stöddes av några, men viktigare var missuppfattningarna och spekulationerna kring avstånden mellan Europa och Asien. Det fanns motstridiga meningarna om storleken på och omfattningen av de okända kontinenter och öar som skulle finnas bortom det stormiga världshavet. Även Columbus egna teorier var helt felaktiga, men hans envisa uthållighet och övertygelse gjorde att han stack ut. Så småningom lyckades han erhålla den spanska kungen Ferdinand II av Aragoniens och drottningen Isabella I av Kastiliens beskydd. De gick med på att finansiera hans expedition för att utforska den Nya världen och han skulle hävda överhöghet åt ett enat och katolskt Spanien.

På morgonen den 3 augusti 1492 satte Columbus segel från hamnen i Palos de la Frontera. Han hade en liten flotta bestående av tre fartyg. Det var bra väder och lugn sjö. De nådde Kanarieöarna på

Christofer Columbus var avgörande för att forma den Nya världen. Men styrde han verkligen med järnhand över sina erövringar och var han så brutal och blodtörstig?

några dagar. Där provianterade de och satte kurs mot Japan. De nådde allt djupare in i det okända. Hög sjö och hårda vindar kastade dem runt i vågorna och de hamnade ur kurs. De befann sig i okända farvatten och ingen av dem hade någon erfarenhet av tropiska stormar eller cykloner. Den 12 oktober hade ordningen och stämningen ombord sjunkit till alarmerande låga nivåer. Besättningsmän hade drunknat och skeppsmaster brutits av i stormbyarna. Några män pratade om att påbörja ett myteri. Columbus satt för sig själv i sin kaptenshytt och stirrade på sjökorten framför sig. Han visste att de hade hamnat ur kurs, men det var hur länge de varit till sjöss som bekymrade honom mest. De borde ha siktat land för länge sedan. Tiden höll på att rinna ut.

Plötsligt började en av matroserna att ropa så högt han någonsin kunde: ”Land! Land i sikte!” Columbus rusade upp från sitt skrivbord med en sådan hastighet att papper hamnade i oordning och vinglasen välte omkull. Skummet på de höga vågorna stänkte i hans ansikte när han rusade framåt längs hyttdäcket. Möjligheten att kunna se land drev honom framåt. Han kisade när han siktade land och såg Nya världen för första gången. Frodig grönska och ljusa stränder skymtade på avstånd och fåglar i märkliga färger cirklade över båten. Det var då han såg dem för första gången: män och kvinnor med mörk hy som iakttog dem, de flesta nästan helt utan kläder och med spjut och pilbågar i händerna.

Några timmar senare var myteriet på båten stävjat och alla tre karavellerna i Columbus lilla flotta hade lagt för ankar på säkert avstånd från land. De tre besättningarna hade rott iland och Columbus stod på Waiting Island (senare en del av Bahamas). Han gav ön namnet San Salvador och utnämnde den som lydande under den spanska kronan. Under de närmaste dagarna stiftade Columbus bekantskap med de tre dominerande folkstammarna på ön: taino, arawak och lucayan. Han började få en uppfattning om läget i detta nya paradis. Endast en annan folkstam, bosatt på en avlägsen ö, hade varit aggressiva mot öborna. Då och då förekom räder där den avlägsna folkstammen kom och rövade bort öbor som slavar. Columbus kommenterade: ”Jag skulle lätt kunna besegra dem alla med bara 50 män och styra över dem som jag ville”. Columbus såg inte öborna som människor i första hand utan som en erövring eller egendom som tillhörde Spanien, som ting eller saker han kunde ta med hem. Den inställningen kan verka hård och inhuman, men den var vanlig och kom att driva och upprätthålla slavhandeln i många hundra år framöver.

Efter en dryg vecka på San Salvador började Columbus utforska de omgivande vattnen.han hamnade först på Kubas nordkust innan han den 5 december 1492 kom till ön Hispaniola.

Hispaniola var en mycket större ö än den första han landade på. Med en mild bris och lugna vatten bakom sig och historier om en värld fylld av guld och andra rikedomar i tankarna, var Columbus säker på att han nu nått fram till sina drömmars mål. Inom några veckor hade han etablerat en bosättning kallad La Navidad. Den 25 december beordrade han sina mest betrodda män att ta ett av fartygen, Santa Maria, och bege sig norrut för att

utforska på egen hand. Tyvärr var Columbus full vid tillfället då han gav dessa order, och det var hans underlydande också. Inom bara några timmar hade besättningen ombord på Santa Maria somnat och fartyget gick på grund och krossades mot klipporna.

Den 13 januari 1493 hade Columbus ett möte med cariquen, hövdingen för tainofolket på Hispaniola. Han hette Guacanagari och han gick med på Columbus begäran att få lämna 39 besättningmän på ön för att starta en koloni där.

Därefter gav sig Columbus iväg på den sista utforskningsetappen under sin första resa i Nya världen. Efter några dagar nådde han Samanahalvön i nuvarande Dominikanska republiken. Där stötte han på den mindre vänligt sinnade ciguayosstammen. Deras hövding vägrade att låta Columbus etablera någon bosättning där. Snart uppstod en väpnad konflikt där två män ur urbefolkningen dödades. Dessutom tillfångatog Columbus 30 människor som straff innan han lämnade ön och satte kurs hem mot Spanien igen. Bara 7 av dessa 30 skulle överleva den långa resan till Europa.

När han återvände till det spanska hovet blev han det stora samtalsämnet. Hans loggböcker, kartor, de exotiska frukterna, kryddorna, guldet och slavarna han hade med sig var en sådan sensation att man inte bara talade om honom i Spanien utan i hela Europa. Nu hade han ovedersägliga bevis för att det fanns ett nytt land och att det låg mellan Europa och Asien. Detta gladde Isabella och Ferdinand. De belönade honom med alla titlar de tidigare kommit överens om. Han blev amiral över Det stora havet och vicekonung och guvernör över alla landområden han upptäckt och skulle upptäcka. För att säkerställa att kolonin på Hispaniola skulle växa, skickade Columbus iväg sin bror Bartolomeo med besättning. Strax därefter sände Coumbus ytterligare ett följe av sjömän, soldater och handelsmän. Den 24 september gav sig Columbus iväg på sin andra resa till Nya världen. Nu valde han en sydligare rutt som tog honom till flera av Bahamasöarna och han gjorde ett uppehåll på Jamaica. Den 22 november satte Columbus och hans 17 fartyg stora flotta kursen mot Hispaniola. Nu var den kunglige guvernören från Genua nyfiken på hur det gått med uppdraget han gett sin bror borta i Cadiz och ville se hur planerna för kolonin utvecklats. Men det enda han fann var rykande ruiner. La Navidad hade bränts ner och förstörts i grunden, det enda som återstod var pyrande aska och slagg och det var tainofolket som låg bakom. Samma urbefolkning som hade varit så vänlig och välkomnande bara ett år tidigare.

Här hade han tagit civilisatonen till deras oupplysta hörn av världen, tänkte Columbus. Han hade gett dem stabilitet. Han hade gett dem evangeliet och det kristna budskapet. Och det här var hur de återgäldade det? Med att bränna bosättningen och slakta spanjorer!

I Columbus frånvaro, men helt i överensstämmelse med hans order, hade Hispaniola blivit ett helt

”La Navidad hade bränts ner till grunden och bara aska återstod. Tainofolket som hade varit så välkomnande året innan låg bakom.”

Columbus var inte den förste europé som nådde Nordamerika men han har gjort stora avtryck i historien. För att citera historikern Martin Dugard: ”Columbus största bedrift var inte att komma först – utan att stanna kvar”. Till skillnad från vikingarnas mindre bosättningar 500 år tidigare skapade Columbus större samhällen som expanderande från kusten och inåt land. Columbus hävade rätten till alla landområden han upptäckte, dess folk och naturrikedomar. Allt han upptäckte tillhörde spanska kronan och lydde under den.

annat ställe än det han anlänt till. De fridsamma folkstammarna som bodde på den tätbefolkade ön delade gärna med sig och visade de främmande gästerna var det fanns guld. Men de var inte beredda på vad som då skulle hända. Bartolomeo Columbus hade gjort dem till slavar och tvingat dem att gräva guldgruvor i bergen i jakt efter den ädla metallen. Inte nog med det, de hundratals européerna hade fört med sig en lång rad västerländska sjukdomar som spred sig okontrollerat bland lokalbefolkningen. Ur dessa förhållanden hade tainofolket bestämt sig för att resa sig och göra uppror mot inkräktarna. Men det skulle bara leda till att Columbus strävan efter ordning och hämnd blev ännu starkare.

Med sina bröder vid sin sida och med sina spanska uppdragsgivares välsignelse utvann Columbus oerhörda rikedomar ur landets hjärta. Sådana rikedomar höll kungligheterna i Spanien på gott humör, men snart skulle också rykten om våldsam brutalitet sprida sig över havet. Det berättades om hur Columbus utnämning till guvernör hade gjort honom maktgalen. Även om det var sant att han förvisso var brutal, spreds ryktena med stor iver av hans fiender vid spanska hovet. Där var många avundsjuka på de rikedomar han funnit. Troligen förstod hans spanska beskyddare att han var beredd att gå ganska långt för att söka sin lycka i Nya världen. Och hur brutal han än var, fyllde han på spanska kronans skattkistor, något som var välkommet eftersom de varit tomma sedan tidigare krig.

Columbus skulle få leda en tredje resa innan Ferdinand och Isabella tvingades skicka ett sändebud för att inspektera och undersöka påståendena som förmörkade deras tillvaro vid det spanska hovet. När de hade tagit del av sändebudets rapport blev Columbus av med alla sina titlar och kungen och drottningen skickade nu iväg administratören Francisco de Bobadilla för att styra över de nya landområdena i Columbus ställe och för att ytterligare undersöka sakernas tillstånd. Bobadilla anlände i augusti 1500 och möttes av en förfärande syn. Under sitt sju år långa styre på ön hade Columbus förslavat de flesta av urinvånarna och en befolkning som beräknas ha varit en kvarts miljon var nu nere i 60 000. Bobadilla fick rapporter om att Columbus hade sålt unga flickor som sexslavar och att hans bröder förödmjukat och utfört kroppsstympningar av alla som stått i deras väg.

Samme man som idag firas i USA med en egen helgdag sändes då förödmjukad tillbaka till Spanien. Men de spanska monarkerna hängde honom inte och satte honom inte i fängelse. Att de tagit ifrån honom alla hans titlar och privilegier hade tagit honom hårt och han var redan en sjuk och döende man.

Columbus bidrag till upptäckarhistorien är hans passion för nya upptäckter. Men många senare historieskrivare verkar ha glömt att han även var en conquistador både till sin läggning och till namnet. Driven av en vilja att utforska Nya världen hade Columbus inte bara upptäckt nya landområden. Han lade också grunden för ett västerländskt fotfäste i den nya världsdelen, ett fotfäste som expanderade i hundratals år.

På sin ålders höst skrev han: ”Genom att övervinna alla hinder och bortse från distraktioner kan varje människa uppnå sitt utvalda mål och nå sitt syfte”. Även om hans handlingar alltid kommer att kasta en skugga över hans gärning, är hans livslånga strävan att utforska det okända något som säkrar hans plats i historieskrivningen.

”Under sitt sju år långa styre hade Columbus förslavat de flesta av urinvånarna och öbefolkningen som hade varit ett par miljoner hade år 1500 krympt till 60 000 .”