Vasco da Gama
Vasco da Gamas resa från Lissabon till Indien via Godahoppsudden 1497 förändrade världen och avslöjade flera hundra år gamla myter.
Portugisen som var först med att runda Godahoppsudden.
Bakgrunden till Vasco da Gamas historiska resa till Indien 1497 är fascinerande. Lilla Portugal, kustlandet på iberiska halvön i Europas utkant, förändrade världshistorien med sina resor under 1400-talet längs Västafrikas kust. Så småningom rundade de också Godahoppsudden, som de från början – och inte utan anledning – kallade för Stormarnas udde.
Det lilla landet hade en djup revanschlust och drömmar som var större än dess egen storlek. Beslutsamheten och hänsynslösheten i den lilla nationen hängde ihop med en lång rad av dess kungar som hade gott självförtroende och såg sig själva som utvalda till högre syften. Portugal befann sig också i ständig konkurrens med sin granne Spanien. Båda länderna ville bygga stora imperier och kampen intensifierades när Christofer Columbus, sponsrad av spanska kronan, seglade i hamn och berättade att han hade hittat sjövägen västerut till Indien (egentligen hade han funnit Karibien). Tidigare hade Columbus avvisats när han bett om stöd för sin resa, men nu utlöste nyheterna en kapplöpning mellan länderna. Nu var det allvar. Portugals utveckling till en marin stormakt hade skett i flera mindre steg. Under 1400-talet gjorde de en lång rad upptäckter, både geografiska och navigationsmässiga. Lissabon blomstrade och började likna en mångkulturell hubb. Astronomer, kartografer, matematiker och köpmän drogs till den spännande metropolen.
På tröskeln till Atlanten blev Portugals geografi nu till en fördel snarare än en nackdel. Även om landet låg i utkanten av Europa och portugiserna i många avseenden var relativt isolerade från händelser på kontinenten, hade de närmare tillgång till de stora världshaven. Från och med år 1415, till att börja med under prins Henrik (känd som Henrik Sjöfararen), hade Portugal upptäckt och namngett Azorerna och Kap Verdeöarna. Dessa platser fungerade nu som baser för vidare utforskning av haven. Portugiserna var duktiga sjöfarare och goda skeppsbyggare. Deras vågade resor ut i det okända gjordes ofta med två eller tre karaveller (en fartygstyp med triangulära så kallade latinsegel). Snart började de rikta in sina ansträngningar på att hitta sjövägen till Indien via Afrika.
Portugiserna hade redan länge seglat längs den afrikanska kusten. De hade markerat sina rutter med landmärken i form av stora stenpelare längs Västafrikas kustländer och nu ville de nå den andra sidan av kontinenten. Därför tog de sig längs Senegalfloden och Kongofloden och kom till många exotiska platser längs vägen. Det ledde dem förvisso i viss utsträckning längre österut, men de nådde inte andra sidan kontinenten. I slutet av 1400-talet hade de inte hittat någon väg till Västafrika.
Under en resa nådde de ända till Angola där de reste ett minnesmärke med orden: ”I tiden då det gått 6 681 år från det att jorden skapades och 1 482 år sedan vår herre Jesus Kristus, den högstes och mäktiges födelse, sände kung João II av Portugal sin väpnare Diogo Cão för att upptäcka detta land och resa dessa pelare.”
Bara två år senare, 1488, seglade Bartolomeu Dias och hans besättning längre än någonsin förut. De rundade Godahoppsudden innan de återvände, utmattade och rädda för allt det okända som hade legat framför dem. Nu fanns det bevis för en möjlig väg till Indiska Oceanen via Afrika, men det blev inte någon rush att bege sig dit. Det skulle dröja nio år innan nästa portugisiska expedition begav sig.
Alltsedan medeltiden hade historier cirkulerat om en kristen kung i Afrika. Enligt traditionen
skulle han heta ”Prester John” (prästen John). De etiopiska kungarna som själva var kristna fyllde på med historier om den mytiska figuren.
Religionstillhörighet var en viktig del av portugisernas idé om Indiska Oceanen: de avskydde islam och hade till skillnad från sina spanska grannar i öster sparkat ut morerna på ett tidigt stadium. Nu trodde de att de genom att ingå en allians med den mytiske prästen John skulle överta dominansen över handeln från muslimerna. Deras ambitioner var både ideologiska och ekonomiska.
En avgörande händelse som föregick da Gamas expedition var Tordesillastraktatet från 1494, ett avtal som förhandlats fram med hjälp av påven Alexander VI och som mer eller mindre delade upp världen i två delar. Spanjorerna fick allt västerut medan land i söder och öster skulle tillhöra portugiserna. Meridianlinjen – som utgjorde gränsen mellan väster och öster – markerades mitt ute i Atlanten. Att fastställa meridianen var komplicerat i en tid när man inte räknade latitud i grader utan använde sig av ålderdomliga distansmått. Portugiserna kunde räkna Brasilien, som de upptäckt av en slump år 1500, som sitt. Flottiljamiralen Pedro Álvares Cabral råkade stöta på landet när han gjorde en ”volta do mar” (sjövända)-manöver på sin väg mot Indien.
Portugiserna byggde stora fartyg som var väldigt djupgående och alltså inte särskilt väl lämpade för utforskande längs kusterna. När Vasco da Gama gav sig iväg för att upptäcka sjövägen till Indien den 8 juli 1497 använde han sig istället av tre mindre båtar i kombination med ett större förrådsskepp. Själv hade Vasco da Gama befäl över galeasen São Gabriel medan hans bror Paulo da Gama seglade São Rafael. Den minsta båten var Berrio, en karavell, med Nicolau Coelho vid rodret. Väldigt lite är känt om hur det gick till när Vasco da Gama valdes ut för uppdraget. Men det verkar som om han var ett andrahandsval. Kung Manuel hade först frågat Vascos bror Paulo om han ville göra resan, men Paulo hade tackat nej på grund av dålig hälsa. Nu när Vasco fick uppdraget istället bestämde sig Paulo för att ändå följa med på expeditionen, även om han inte ledde den. Bröderna da Gama var av en lägre adelssläkt från hamnstaden Sines. Vasco hade antagligen både den erfarenhet av att segla fartyg och de goda sjökunskaper som behövdes för att bli utnämnd till flottiljamiral. Hans våldsamma och aggressiva temperament stod inte nödvändigtvis i vägen för en sådan utnämning. Det betydde att han skulle hålla ordning på sin besättning, ett tufft jobb för en hård kille. Da Gamas våldsamma humör och dåliga omdöme ledde till massakrer och blodsspillan och det skulle bli mer av den varan när Portugal väl börjat få kontroll över handeln på Indiska oceanen. Sommaren 1497 seglade den lilla flottiljen i gynnsam vind mot Kap Verdeöarna, dit de anländer 14 dagar senare. Därifrån fortsatte de västerut för att använda sig av samma navigationsteknik som Dias och göra en volta do mar-manöver. Efter tre dagar längs kusten rundade de Godahoppsudden. Resan längs kusten hade inneburit flera möten med urbefolkningar, några vänliga, andra mer avvaktande. Terra incognita, okänt land, bredde ut sig. Da Gama kallade denna kustregion ”Natal” eftersom han lämnade den på juldagen 1497.
I Mocambique stötte da Gama på arabiska handelsfartyg och han blev alldeles fascinerad över att araber kunde prata kastilianska. Världen de nu seglade in i var mer progressiv än den de lämnat bakom sig. Havet var en internationell arena där många olika folk och kulturer färdades och i de socialt livliga hamnarna talades en rad olika språk. Något paradis var det förstås inte – det fanns konflikter och motsättningar mellan konkurrenter och så vidare – men handelsnätverken och kuststäderna som förband kontinenterna Afrika och Asien var oerhört mycket mer sofistikerade och kosmopolitiska än i det samtida Europa. Det dröjde inte heller länge förrän da Gama lagt märke till hur den relativt fredliga handelskulturen hade medfört att många fartyg saknade tillräcklig försvarsstyrka, något som gjorde dem till lovligt byte i hans ögon.
Vasco da Gama var djupt misstänksam till sin natur och hade nära till aggression och vrede, något som kom att prägla i stort sett alla möten med främmande folk på resan. Flottiljamiralen kunde gå försiktigt fram, men hans oförmåga att kunna relatera till andra och förstå deras motiv ledde till missförstånd, att han uppförde sig okänsligt och orsakade onödiga konflikter och ännu värre: blodbad och massakrer.
Han hade som vana att tortera lokalbefolkningen
när han ville ha information och han rövade bort otaliga människor som han tog som gisslan och överlevde flera blodiga sammanstötningar med olika stamhövdningar.
Vid ett tillfälle kan hans paranoia ha varit befogad. Portugiserna ertappade en samling män som försökte borda deras skepp mitt i natten. Det var under samma tid som da Gama tillfångatog hinduer för att omvända dem till kristendomen med våld och kallade dem ”gulbruningar”.
Hans fräckhet kulminerade i mötena med samudrin i Kolkata (Calcutta) då da Gama flagrant struntade i allt som de lokala sederna påbjöd: han vägrade betala någon tull eller skatt, han vägrade lämna sitt fartyg eftersom han menade att muslimska köpmän konspirerade emot honom (något som i och för sig visade sig stämma) och han krävde audiens hos samudrin på sina egna villkor. De gåvor han hade med sig var billiga småsaker och några skjortor, något som ledde till att han blev utskrattad vid hovet och som samudrin uppfattade som en ren förolämpning. Till sist gav han sig av förföljd av en hel armada av arabiska köpmän. Da Gama hade kanske skapat historia, men några nya vänner hade han inte fått. Portugiserna skulle så småningom härska över hela Indiska oceanen och da Gamas seglats markerade början på den utvecklingen. När han i vredesmod lämnat den asiatiska subkontinenten hade da Gama hotat med att komma tillbaka. Våldsamhet och hämnd- och härskarlystnad var han inte ensam om, och snart var Portugal det första europeiska imperium som behärskade stora delar av jordklotet. De lyckades ta kontroll över kryddhandeln i öster till stor förtret för sina grannar spanjorerna. Kolonialmakternas era hade inletts och världen skulle aldrig mer vara sig lik.
”Hans oförmåga att relatera till och förstå andras motiv ledde till missförstånd.”