Upptäckten av Australien
Här är berättelsen om hur starka vindar, astronomiska fenomen, religiös glöd och ekonomisk vinning ledde till upptäckten av det förlovade landet på andra sidan jorden.
Det löftesrika landet i söder fångade en hel värld och var en dröm för både påvar och köpmän.
Den brittiska flaggan fladdrade i vinden när den hissades över den silverfärgade sanden. Det var den 20 augusti 1770 och den ilandstigna besättningen sköt tre omgångar salut. Saluten besvarades av fartyget Bark Endeavour som låg på svaj i viken utanför.
Kapten James Cook med besättning hade varit till sjöss i 724 dagar och hemmahamnen Plymouth var ett bleknande minne. För 141 dagar sedan hade de lämnat Nya Zeeland. Besättningen bestod av färre än hundra personer och fartyget var litet på de stora haven. De hade kartlagt kusten i detalj: varje ö, sund, inlopp och vik, innan de kryssat vidare västerut till Van Diemen’s Land. Därifrån hade de färdats vidare för att försöka finna östra kusten av Terra Australis Incognita – det okända landet i söder – ett uppdrag kaptenen funnit i sina förseglade instruktioner.
Offentligen befannn de sig i Stilla havet för att iaktta det sällsynta tillfälle då Venus passerar solen, men deras egentliga, ärofyllda uppdraget var hemligt. Det var ett uppdrag i upptäckternas och äventyrets tecken som innehöll ett kunglig dekret om att hävda brittisk överhöghet över de landområden de utforskade. De skulle även dokumentera de okända vyerna och stjärnhimlarna för vetenskapen. När upptäckaren, astronomen och upplysningtidens hjälte löjtnant James Cook steg i land för att hävda brittiska kronans rätt till dessa sydliga stränder – och namngav den östra delen av den stora kontinenten New South Wales – var det kanske inte lika mycket en fråga om att upptäcka en ny värld som att möta en gammal bekant.
För drömmen om Australien hade varit ett dominerande inslag hos europeiska upptäcktsresande i Asien i 400 år och en dröm av enorma proportioner under ännu längre tid. Cook var inte den första eller ende som hade försökt att uppnå drömmen. Hans resrutt var kantad av både skeppsvrak, krig, kryddor och pirater. Själva idén om att besöka Australien hade drivit människor i evigheter.
Nästan 1 600 mil bort och över 1 000 år tillbaka i tiden hade den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras fött drömmen. Runt 530 år f.kr. hade han flytt fältet till Crotone i Kalabrien (nutida Italien) för att undkomma tyranniet på sin grekiska hemö Samos. Innan sin landsflykt hade Pythagoras färdats vida omkring: från Egypten till Indien. Därefter hade han grundat sin filosofiska skola och samlat följare, satt sin kunskap i verket och formulerat det matematiska teorem som bär hans namn. Pythagoras tillskrivs också uppfattningen att jorden är en sfär. En del av denna uppfattning var att det måste finnas en stor landmassa i söder för att balansera globen.
200 år senare utvecklade Aristoteles sin teori om jordens skugga under en månförmörkelse och om hur konstellationerna förflyttade sig om man färdades tillräckligt långt söderut. I Aristoteles anda producerade den romerske geografen Pomponius Mela på 100-talet kartor där världen indelades i nordliga och sydliga zoner. Några år senare beräknade den grekisk-romerske astrologen, astronomen, geografen och upptagne tänkaren Klaudios Ptolemaios (som levde mellan åren 90–168) all kunskap han kunde få tag i om världens olika regioner i sitt omfattande verk Geographike hyfegesis. Där lade han till att vägen till det stora landet i söder inte gick att nå på grund av sjöodjur och andra vidunder.
Det var under renässansen som idén om den nya kontinenten – Terra Australis – rotade sig i atlaser och kartor på allvar. Den gjorde det i en sådan omfattning att varenda karta hade ett vagt definierat stort land i söder. Cooks expedition – som hade i uppdrag att utforska för Londons Royal Society – anlände 1768 med sin förseglade order om att utöka det brittiska imperiet. Det var politik och ekonomi som hade styrt hans föregångares upptäcktsresor.
1368 kollapsade det stora mongoliska imperiet som hade sträckt sig från Östeuropa till Japanska sjön och längs handelsvägarna till Kina och Indien. De tidigare så anmärkningsvärt hjärtliga relationerna mellan mongolernas Khan och den katolske påven ersattes nu av spänningar och konflikter mellan det kristna Europa och det framväxande Ottomanska imperiet. Turkarna dominerade karavanvägarna och alla andra viktigare handelsvägar österut på land. Efterfrågan på kryddor, silke, te och porslin gjorde att europeiska länder – till en början portugiserna och spanjorerna, senare holländare, fransmän och britter – började söka sig handelsrutter till sjöss till Indiska oceanen och längre österut.
Medan de europeiska stormakterna tittade på sina kartor och jordglobar med nya ögon etablerade de mäktiga tamilska handelsmännen på Sri Lanka ett stort handelsimperium. Mellan 800- och 1300talen sträckte det sig ända bort till Sydostasien. De tamilska skeppens lastrum var fyllda med lyxvaror från Indien och med det tamilska talessättet ”segla över haven och tjäna guld” på sina läppar gjorde de sin närvaro känd. Tamilsk konst och arkitektur finns på flera platser runtom i Thailand, Java, Malaysia, Vietnam och Kambodja. Ännu på 1700-talet var den tamilska handeln relativt omfattande. Deras en gång så vidsträckta handelsimperium hade krympt i konkurrensen med koloniala stormakter som Portugal, Holland och Storbritannien. Tamilerna bedrev handel med de europeiska bosättarna i Nya Zeeland och Australien och det finns tecken på att de hade bedrivit handel med urbefolkningarna långt innan dess. År 1863 hittade man en vacker skeppsklocka från 1500-talet med tamilska inskriptioner som användes som kastrull av maorierna.
Portugiser och spanjorer befann sig i något som liknade ett kallt handelskrig där de konkurrerade om handel och nya landområden runtom på jordklotet. Relationerna var frostiga men år 1494 nådde de fram till ett avtal, Tordesillastraktaten, där de delade upp Nord- och Sydamerika mellan sig. Några år senare, 1529, skrev Portugal och Spanien under ytterligare ett avtal, Zaragozafördraget, där de delade upp sina intresseområden i Asien.
Den portugisiska kronans flotta hade tagit sig runt Östafrika, Indien och in i Malaysia. Staden Malacka på Malackahalvön och Moluckerna eller Kryddöarna i Bandahavet, där det fanns gott om muskot och kryddnejlika, låg i fokus för portugisernas intresse. De etablerade också en handelsstation på ön Timor 1590, bara 72 mil ifrån nutida staden Darwin i norra Australien. Genom att etablera sig i stora delar av Asien och hävda Portugals överhöghet där lämnade portugiserna i stort sett bara det kryddlösa Filippinerna till de rivaliserande spanjorerna. Den så kallade Zaragozalinjen delade upp Nya Guinea i två halvor och detta kom senare även att påverka den mytomspunna men okända kontinenten Terra Australis Incognita i söder.
Pedro Fernandez de Queirós seglade från Peru 1603. Han hade stöd från påven Clemens VIII och kung Filip III av Spanien. Hans uppdrag var att finna Terra Australis och hävda spanska kronans överhöghet över kontinenten. Eftersom han lämnade navigationen ”i Guds händer” landade han istället på Vanuatu strax väster om Fiji – men han trodde själv att han var i Australien. Han gav platsen namnet La Austrialia del Espíritu Santo (den heliga andens land i söder). Därefter färdades han vidare mot kolonin det nya Jerusalem, Nova Jerusalem, som stod under beskydd av en katolsk riddarorden: Riddarna av den Helige Ande. Men Nova Jerusalem gick skamligen under, dels på grund av Ni-vanuatu, den fientligt inställda lokalbefolkningen och dels på grund av motstånd från den egna besättningen.
Ironiskt nog blev det istället de Queirós’ andrebefälhavare, Luís Vaz de Torres, som kom närmast att förverkliga hans dröm. De Torres fartyg hade kommit bort från de Queirós. Nu förde de Torres de två återstående skeppen mot Manilla. När vindarna tvingade honom söder om Nya Guinea istället för norrut blev de Torres tvungen att ta sig igenom det sund som nu bär hans namn. Torres sund skiljer Nya Guinea från norra Australien. Även om han inte siktade kusten kom de Torres ändå verkligt nära.
Medan de Queirós gudomliga uppdrag skändligen misslyckats hände andra saker bland hans överordnade. Maktbalansen mellan Spanien och Portugal rubbades 1578 när kung Sebastian I av Portugal dog utan arvinge. Detta banade vägen för en spansk invasion ett par år senare och 1580 satt kung Filip III:S pappa på båda tronerna. Spanien fick nu tillgång till Portugals kolonier. Under spanskt inflytande kom de avlägsna och sårbara portugisiska kolonierna också att ärva Spaniens många fiender. Under de följande tjugo åren följde anfall från England, Frankrike och den nyligen självständiga holländska republiken, och bit för bit erövrade den iberiska unionen landområden i Nordamerika, Sydamerika, Indien, Afrika och Sydostasien i blodiga uppgörelser.
Duyfken (den lilla duvan) seglade 1605 från Java. Dess åtta kanoner hade tidigare använts mot portugiserna vid Kryddöarna (Moluckerna) och Java befann sig nu under holländsk kontroll. Lilla duvans uppdrag var att utforska Nya Guineas kuster för det holländska Ostindiska kompaniets räkning. Kaptenen hette Willem Janszoon och 1606 skulle han bli den förste européen som satte sin fot i Australien. Men han trodde själv att han befann sig i Nya Guinea och hade hamnat
”Drömmen om Australien hade dominerat det europeiska utforskandet av Asien i 400 år och varit en myt av enorma proportioner ännu längre.”
någonstans längs dess utsträckta västkust. Torres sund hade han missat helt och hållet. Det var inte förrän över hundra år senare som Cook kunde visa att Australien inte satt ihop med Nya Guinea utan var en separat landmassa. Duvans expeditioner fann ogästvänliga och sumpiga träskmarker. Vad som var ännu värre var att besättningen rövade bort aboriginska kvinnor med våld. Detta skamliga tilltag gjorde relationerna till urbefolkningen minst sagt ansträngda och ledde till att holländarna anfölls i en lång rad hämndattacker. Till sist fick Duvan sätta segel ut mot havet igen.
Tio år senare, 1616, följdes Janszoon av kapten Dirk Hartog på fartyget Eendrachts jungfruresa. När de rundade Godahoppsudden skildes Eendracht från de andra skeppen i det holländska Ostindiska kompaniets flotta och kapten Hartog bestämde sig för att dra nytta av Västvindsbältet, kraftiga västliga vindar som kunde förkorta en lång resa med flera månader. Vare sig han hade räknat med det eller inte hamnade han långt längre söderut än vad som brukade betraktas som säkra vatten. Eendracht nådde västra Australien där besättningen lämnade efter sig en platt tenntallrik som idag vittnar om deras närvaro.
Tack vare att det holländska Ostindiska kompaniet prioriterade segelfartygens hastighet högre än besättningens säkerhet – företaget uppmuntrade sina kaptener att dra nytta av Västvindsbältet även om det inte var riskfritt – siktade holländarna Australiens kust många gånger under de närmaste decennierna. Gradvis började de att få en mer och mer korrekt uppfattning om kustlinjen, något som syns på deras kartor, men det skedde till ett högt pris: många av de holländska segelfartygen gick under och slogs till spillror mot klipporna.
Det äldsta vraket man hittat är Tryall, ett segelfartyg som sjönk 1622 på sin väg till Java. Hemmahamnen var Plymouth och kaptenen hette John Brooke och hans resa kan knappast ha varit någon inspiration för Cook. Brooke var den förste engelsman att få det stora landet i söder i sikte, och han var också den förste som gick under i de förrädiska strömmarna längs dess kust.
Om hänsynslöshet och dumdristighet hade utgjort startpunkten för européernas äventyr på andra sidan jordklotet, var den noggranne och försiktige Abel Tasman av en helt annan sort. Istället för att ta risken att hans fartyg skulle slås till spillror mot klipporna lät han skeppssnickaren simma iland med en flagga för att resa den över Van Diemens Land 1642. Van Diemen var guvernörgeneral för holländska Ostindien och skulle hedras med att få det nyupptäckta landet uppkallat efter sig. I och för sig hade han nog förtjänat det, för under hans ledning blev holländska Ostindien ett centrum för utforskning där världskartan ständigt ritades om.
Tasman sympatiserade helt klart med sin chefs sätt att sköta saker och ting men idag kallas området för Tasmanien. Tasman gjorde noggranna observationer under sin resa som han dokumenterade genom teckningar, dagböcker, loggböcker och kartor. Han färdades över Tasmanhavet och blev den förste europén som nådde Nya Zeeland. Cook hade stor nytta av Tasman anteckningar över hundra år senare på sin väg till Poverty Bay.
Tasman återvände till Australien 1644 där han mätte och kartlade nordkusten och gav den det namn som skulle ersätta Terra Australis: New Holland (Nya Holland). Det var inte förrän 180 år senare som Tasmans beteckning officiellt byttes ut mot Australien.
Om Abel Tasman var ett gott exempel och föredöme för James Cook, så var William Dampier den något motsägelsefulla och tvivelaktiga legendar som Cook försökte att efterlikna.
Dampier var sjörövare och fribytare och kom från enkla förhållanden i England. Han hade seglat tre varv runt jorden och hade världsrekord i världsomseglingar. Han var författare till bästsäljaren Anewvoyageroundtheworld som hade publicerats 1697. Dessutom hade han räddat den man som är porträtterad som huvudperson och hjälte i Daniel Defoes världsberömda roman Robinson Crusoe. Dampiers äventyr gjorde intryck på det brittiska amiralitetet så till den grad att han 1699 – 29 år innan Cook föddes – fick befälet över HMS Roebuck och uppdraget att göra närmare utforskningar av New Holland. I Dampiers uppdrag ingick även att lära känna östkusten, den som Cook senare kartlade.
Dampier hann samla in en ditintills aldrig skådad katalog av australiska växter och djur innan Roebuck började ta in vatten. Efter slarvigt och snabbt utförda reparationer på fartyget övergavs uppdraget att utforska östkusten och Dampier återvände hemåt. På vägen gick Roebuck under och sjönk. Den osannolike växtsamlaren och äventyraren blev strandsatt på ön Ascension.
Vid hemkomsten ställdes han inför krigsrätt för att ha förlorat Roebuck, segelfartyget han seglat för flottans räkning. Han bedömdes ”olämplig som befälhavare för något av den kungliga flottans fartyg”. Dampier skrev och lät publicera Avoyagetonewholland 1699, en bok som innehöll rikliga detaljer om Australiens flora och fauna, och värdefulla tips om vindar, grund och havsströmmar. Därefter drog sig Dampier tillbaka till ett liv som en hyllad Jack Sparrow.
Även om han misslyckats med sitt strategiskt mest viktiga mål och förlorat sitt fartyg var Dampiers resa av stor betydelse. Den betecknade ett nytt sätt att förhålla sig till upptäckter och inledde en ny tidsålder. Han resa inspirerade inte bara sina läsare i England utan också i Frankrike. Men det skulle dröja nästan hundra år innan hans ofullbordade resa kunde göras igen.
Återigen skulle sjöfarares, botanikers och upptäckares öden styras av politik, profit och maktambitioner. Kolonialismens kohandel, konflikter och benägenhet att lägga beslag på främmande länder ledde till sjuårskriget 1756–1763 där Spanien, Frankrike och Storbritannien var ännu mer osams än vad Portugal och Spanien hade varit på 1400- och 1500-talen. Än en gång stod de konkurrerande stormakterna inför att ge sig ut i det okända för att kunna expandera.
Marinofficerare – som i likhet med Cook hade bevisat sitt värde i krigets våldsamma dramer – blev i stigande utsträckning ivägskickade till Stilla havet. Nu i fredstid fanns det ett överskott på stora segelfartyg, manskap, pengar och yrkesskicklighet. I snabb följd skickade det kungliga brittiska amiralitetet ut kommendör John Byron 1765 och både kapten Samuel Wallis (ombord på HMS Dolphin) och kapten Phillip Carteret (ombord på HMS Swallow) 1766. Tre år senare blev det 1769 Cooks tur. Alla skulle de sprida den röda, vita och blå flaggan över Stilla havets öar. Terra Australis oförlösta löfte lämnade inte deras tankar för en sekund.
James Cook och hans föregångare seglade söderut som Tasman och Torres gjort före dem och med fransmännen hack i häl. Kartan över Australien skulle meter för meter bli allt tydligare. Deras segel fylldes kanske lika mycket av ekonomiska, politiska och imperialistiska krafter som av västvindarna, men deras prestationer var inte desto mindre en seger för vetenskap och utforskande
När Cook till sist kände Australiens sand under sina fötter var det också Tasmans, Dampiers och – mer nyligen – Wallis förtjänst. Deras expeditioner och deras anteckningar och dokumentation hade bidragit till att göra Cooks resor möjliga. Idén om landet i söder sträckte sig ända tillbaka till antikens Grekland, men det var Cooks upptäckter som lade grunden för en koloni, och så småningom en hel nation.
Ännu skulle det dröja många år innan européerna förstod att det land som Cook utropat som New South Wales faktiskt utgjorde en del av samma landmassa som New Holland och att denna inte hängde ihop med Van Diemen’s Land, nutida Tasmanien. På motsvarande sätt krävdes det stora insatser av Cook för att bevisa att dessa landsdelar inte hängde ihop med vare sig Nya Zeeland eller Nya Guinea. Att det tog så lång tid hängde delvis ihop med att spanjorerna hade behållit Torres upptäckter för sig själva.
Ombord på segelfartyg över okända hav och mot outforskade horisonter, var det tänkare, sjöfarare, pirater och handelsmän genom århundradena som skrev detta avgörande kapitel av Australiens långa historia. På gott och ont skulle ett nytt kapitel nu ta sin början.
”Idén om det vidsträckta landet hade sina rötter i renässansens geografi och kartografi.”