Resorna till Nya Zeeland
Landet som formades för 90 miljoner år sedan var obeträtt av människor ända tills för 740 år sedan. Nya Zeeland var en överraskning för tidens upptäckare.
Nya Zeeland blev en överraskning för dem som vågade göra den långa och utmanande resan.
Nya Zeeland befinner sig på ett sådant avstånd från resten av civilisationen att det snudd på var den sista större landmassa som blev bebodd överhuvudtaget. De första bosättarna var polynesiska upptäckare på 1200-talet. De kom från öarna runt Tahiti 400 mil bort och färdades i öppna kanoter som rymde 60 personer. Antagligen kom de i flera omgångar till det nya landet och de hade med sig den polynesiska råttan (kiore). Eftersom kioren inte kan simma så bra vet vi att den inte kan ha nått Nya Zeeland utan hjälp av mänskliga farkoster. Arkeologiska utgrävningar av de tidigaste mänskliga bosättningarna på Nya Zeeland visar fröställningar med karakteristiska bitmärken från kiore, samtidigt som koldateringar har klarlagt att inga människor fanns på Nya Zeeland före 1280.
De tidiga kolonisatörerna var maori-folket. Deras språk påminde om andra språk i Polynesien, men de hade sin egen kultur. På 1800-talet blev det en populär föreställning i Europa att maorierna hade erövrat landet från en annan, mycket äldre civilisation som man kallade för moriori. Detta primitiva folk skulle ha dött ut i kampen mot maorierna – alla utom en liten folkspillra som skulle ha överlevt på Chathamöarna. Numera vet vi att det antagligen var tvärtom. Moriori-folket var ursprungligen maori från Nya Zeeland som utforskade och bosatte sig på Chathamöarna runt år 1500. De blev kulturellt isolerade från maorierna på Nya Zeeland och började inte kalla sig själva för moriori förrän på 1830-talet då de mötte maori som kom till öarna tillsammans med européer. På 1560-talet hade spanska och portugisiska skepp börjat trafikera Stilla havet regelbundet. Samtidigt var de europeiska kartorna och sjökorten över de områden i Stilla havet som ligger söder om Indonesien fortfarande till största delen tomma. Det skulle dröja till år 1642 innan den nederländske sjöfararen Abel Tasman blev den förste att nå Nya Zeeland. Tasman hade skickats ut av det holländska Ostindiska kompaniet för att kartlägga ett helt okänt ställe som kallades Beach (strand). Man trodde vid denna tid att det var den norra kusten av den södra jättekontinenten Terra Australis (det södra landet). Tasman kunde inte finna denna kontintent eftersom den inte existerade, åtminstone inte på den plats som den tidens sjökort indikerade. Föreställningen var att det fanns en jättelik kontinent runt hela Stilla havets södra kust. Detta
Abel Tasman döpte Nya Zeeland till Staten Landt eftersom han trodde att det var en del av Staten Island utanför argentinska kusten.
grundade sig i sin tur på ett okritiskt accepterande av Marco Polos iakttagelser från sina resor 300 år tidigare. Idag vet vi att Marco Polo hade missuppfattat en hel del. Precis som många andra oupptäckta kontinenter skulle Terra Australis ha varit fullt av guld och det holländska Ostindiska kompaniet var förstås intresserade av att nå fram först för att hitta det utlovade guldet.
Tasmans uppgift var inte så enkel som att bara segla söderut tills han nådde land. Han lämnade den holländska hamnen Batavia (nutida Djakarta i Indonesien), men för att kunna dra nytta av vindarna höll han kursen väst-sydväst nästan hela vägen över Indiska oceanen tills han nådde Mauritius. Där lade han om kursen för att istället segla ost-sydost. Den 24 november 1642 siktade han västkusten av Tasmanien. Då hade han tillryggalagt en sträcka motsvarande 1 400 mil för att komma 400 mil längre söderut.
Tasmanien blev så småningom uppkallat efter Tasman. Själv gav han platsen namnet Van Diemens Land för att ära Antonie van Diemen som var en av finansiärerna för Tasmans resa. Några dagar senare blev han den förste europé som upptäckte Nya Zeeland. Han seglade norrut längs Södra öns västkust i fem dagar innan han skickade iland två båtar för att hitta dricksvatten, men innan de hade nått land blev de anfallna av maorier i en stor kanot som dödade fyra besättningsmän. När Tasman försökte fly därifrån attackerades han av ytterligare elva kanoter. Då sköt han på dem med en kanon och kan ha dödat en maori. Därefter kallade Tasman denna vik för Murderer’s Bay (Mördarnas vik). Sedan dess har den döpts om till Golden Bay (Gyllene viken).
Tasman återvände aldrig till Nya Zeeland. När han anlänt till Batavia den 15 juni 1643 blev det holländska Ostindiska kompaniet besvikna över att han inte utforskat området mer noggrant. När hans expedition var över var han den förste europé som seglat söder om 27:e breddgraden i Stilla havet. Men varken han själv elller hans besättning hade stigit iland på Nya Zeeland. Tasmans bidrag till det utforskandet var en taggig linje på kartan utan något som angav om det var en ö eller kusten av en kontinent. Holländarna var inte motiverade att göra flera expeditioner. Det dröjde ytterligare 125 år innan europeiska fartyg nådde Nya Zeelands stränder igen. Denna gången var det kapten James Cook, en 39-årig officer i brittiska flottan som nyligen upphöjts till löjtnant för att kunna bli befälhavare över Endeavour. Hans främsta mål var att observera Venuspassagen som skulle synas från Tahiti den 13 april 1769. När observationen och dess mätningar var utförda tog han itu med nästa uppdrag som handlade om att segla 40 breddgrader söderut för att söka efter Terra Australis. Uppdraget var hemligt eftersom Storbritannien hoppades att kunna hävda sin överhöghet över den ”gyllne kontinenten” utan någon konkurrens. Man ville inte dra till sig andra nationers uppmärksamhet innan den brittiska flaggan var tryggt och säkert hissad i det nya landet. Cooks instruktioner innebar att om han inte nådde land 40 grader söderut, skulle han lägga om kursen mot väster och segla mellan 35:e och 40:e breddgraderna tills han nådde den av Abel Tasman upptäckta kustlinjen. Cook själv tvivlade på att det fanns någon oupptäckt sydlig kontinent men var å andra sidan angelägen om att kunna presentera bevis för det för sina överordnade. Därför följde han minutiöst sina instruktioner. Den 8 oktober 1769 siktade Nicholas Young, son till fältskären, Nya Zeelands nordvästkust från en utkik. Endeavour lade för ankar i Poverty Bay och Cook uppkallade landområdet efter pojken: Young Nick´s Head.
Under det närmaste halvåret utforskade besättningen tålmodigt hela Nya Zeelands kust. Cook var en skicklig kartograf och väldigt noggrann. Han bevisade att landet inte satt ihop med någon större kontinent och han hittade sundet mellan de två huvudöarna (sundet är nu uppkallat efter honom) som Abel Tasman hade missat. Att utföra exakta mätningar var ett riskabelt företag eftersom det innebar att fartyget måste segla så nära den outforskade kusten som möjligt. Om natten måste båten ligga stilla på exakt samma ställe så att man kunde fortsätta mätningarna nästa morgon. När det inte gick att hitta någon lämplig plats att ankra på måste besättningen för hand hjälpa till att hålla emot tidvatten, vind och vågor. Än idag står sig Cooks kartor över Nya Zeeland med bara två undantag: Banks halvö nära Christchurch ser ut som en ö på Cooks karta och han verkar även ha trott att den mer sydligt belägna Steward Island faktiskt hängde ihop med fastlandet.
Cooks inställning till maorierna var att försöka etablera vänskapliga relationer med dem om det var möjligt. Han var en av de första sjöfarare som åt färsk frukt och grönsaker för att motverka skörbjugg, och han lade till på alla ställen där det var möjligt att fylla på förråden. Men maorierna välkomnade inte alltid Endeavours ankomst. När Cook anlände till Poverty Bay första gången, attackerades några sjömän som lämnats kvar på stranden för att vakta båtarna av fyra maorier. Förste underbefälshavare ombord på Endeavour gav eld och en av maorierna dödades. Dagen därpå kom Cook iland med gåvor för att visa att det hela varit ett misstag. Han hade också med sig en tolk från Tahiti. Men plötsligt tog en maori en värja från en sjöman i besättningen, vilket ledde till att maoriern blev skjuten.
Cooks nästa drag blev att tillfångata en mindre grupp maorier till sjöss i sin kanot. Hans plan var att ge dem gåvor för att sedan försätta dem på fri fot, men planen gick snett när hans skeppsbåt upptäcktes och maorierna gick till attack. I det följande tumultet dödades och sårades tre eller fyra maorier och ytterligare tre togs tillfånga.
James Cook har fått ge namn åt några landmärken längs Nya Zeelands kust. Berget Mt Cook och Cooksundet bär hans namn.
De tillfångatagna behandlades väl ombord på Endeavour och släpptes igen nästa dag, men den diplomatiska taktiken hade misslyckats. Vid ett annat tillfälle närmade sig en fiskekanot med 20 maorier och Cook började köpslå om fisk med dem med hjälp av sin tahitiske tolk. Men när tolkens skeppsgosse klättrade ner i kanoten för att hämta fisken blev han kidnappad av maorierna som paddlade iväg i full hastighet. Cooks män började då att skjuta och dödade två maorier och skadade en. Pojken lyckades ta sig loss, dyka ner i vattnet och rädda sig ombord på Endeavour. Cook namngav de omgivande branta vita klipporna Cape Kidnappers (Kidnappningsudden) för att händelsen inte skulle glömmas.
När Nya Zeelands kust hade kartlagts fortsatte Cook längs Australiens östkust som även den var outforskad vid den här tiden. Han återvände till Storbritannien genom att runda Godahoppsudden på Afrikas sydspets. Nicholas Young, pojken som hade varit den förste att se Nya Zeeland, blev återigen den förste att få land i sikte när Endeavour efter nästan tre år till sjöss återkom till England den 10 juli 1771. Tidningarna hade börjat skriva om expeditionen flera månader tidigare och påstått att Endeavour hade gått under i stormar eller sänkts av franska flottan, så återkomsten vållade uppståndelse.
Nu blev Cook en kändis. Hans dagböcker gavs ut i en upplaga som hade skrivits av John Hawkesworth. Hawkesworth hade tagit delar av Cooks verkliga dagbok och slagit ihop hans anteckningar med Joseph Banks, botanikern under expeditionen, och skapat en berättelse av bägge. Dessutom hade spökskrivaren själv hittat på en del skandalösa och snuskiga detaljer. Boken kritiserades i pressen som sensationslysten och lögnaktig. Cook hann inte läsa den förrän det återigen var dags för honom att gå till sjöss. Cook var inte den ende världsomseglare som färdades i vattnen runt Nya Zeeland vid den här tiden. Jean-françois-marie de Surville var kapten ombord på det fransk-indiska handelsfartyget St Jean Baptiste. Från hans loggbok vet vi att det blåste hård vind då han den 13 december 1769 letade efter en plats i lä att ankra på för att inte hamna ur kurs. Han befann sig då ungefär 15 kilometer ifrån Cook och Endeavour men märkligt nog siktade inget av fartygen det andra trots att det var mitt på dagen. I mars 1772 hamnade en annan fransman, Marc-joseph Marion du Fresne, i vattnen utanför Nya Zeeland. Han visste inte om att Cook hade upptäckt öarna tre år tidigare och hans första möten med maorierna gick mycket bättre än vad Cooks hade gjort. Fransmannen och hans besättning inbjöds av maorierna att övernatta i deras by och de spenderade flera veckor med att lära sig maoriernas språk, kultur och sedvänjor. Men sedan verkar det som om relationerna försämrades, antagligen på grund av att maorierna börjat visa ett alltför stort intresse för att komma över franska skjutvapen. Det hela slutade med att Du Fresne och 26 män ur hans besättning blev dödade och uppätna av maorierna. Överlevarna, som slagit läger i land, var i flera dagar belägrade av en maoriarmé som uppgick till 1 500 krigare. Trots det lyckades fransmännen tack vare sina överlägsna handeldvapen döda 250 maorier, inklusive minst fem hövdingar. Efter detta utförde fransmännen flera hämndattacker mot ursprungsbefolkningen innan de återvände till Frankrike.
”Cooks inställning till maorierna var att så långt som möjligt försöka etablera vänskapliga relationer med dem.”
Endeavours fartygsproviant innehöll 10 000 stekar och köttdetaljer, nio ton bröd, tre ton surkål och ett ton russin.
Du Fresnes grymma öde skulle länge förmörka de europeiska drömmarna om att kolonisera Nya Zeeland. Men år 1772 hade de överlevande från hans expedition inte hunnit återvända ännu för att berätta. Däremot hade Cook återvänt och blivit utnämnd till kommendörkapten. Nu höll han på att utrusta sin andra expedition i sökandet efter Terra Australis. Den här gången skulle han använda sig av Nya Zeeland som samlingspunkt och bas. Queen Charlottesundet erbjöd en skyddad naturlig hamn vid Sydöns nordostkust och var strategiskt beläget vid Cooksundet som skilde de båda huvudöarna åt. Cook hade nu två skepp med sig, HMS Resolution där han själv var högste befälhavare ombord och ett följeskepp, HMS Adventure, där Tobias Furneaux var kapten.
Den 13 juli 1772 lämnade de England och satte kurs mot Afrikas sydspets för att gå runt Godahoppsudden. Därifrån fortsatte de ännu längre söderut, mot den antarktiska polcirkeln, som de korsade den 17 januari 1773. Till och med mitt i den antarktiska sommaren var det omöjligt att fortsätta längre söderut på grund av all packis och den 8 februari kom Resolution och Adventure bort från varandra i den tjocka dimman.
Men Cook och Furneaux hade en reservplan för sådana tillfällen. Den bestod i att ta sig tillbaka till basen vid Queen Charlottesundet och där återförenades de två fartygen i maj. Därifrån forsatte de sedan tillsammans norrut mot Tonga för att proviantera. På vägen tillbaka söderut för nästa försök att nå den antarktiska polcirkeln kom fartygen bort ifrån varandra igen i en storm.
När Adventure anlände till mötespunkten vid Queen Charlottesundet den 30 november 1773 hade Cook tröttnat på att vänta och beordrat Resolution att sätta segel söderut. Kapten Furneaux väntade förgäves på Cook och provianten började ta slut. Den 17 december skickade han iland en patrull för att samla in ätbara växter men när kvällen kom hade den inte återvänt. Nästa morgon landsatte Furneaux beväpnade marinsoldater för eftersökningar och de fann skeppsbåten övergiven. Tjugo förseglade korgar fanns i närheten av båten och de visade sig vara lastade med grillat kött som fortfarande var varmt. Bredvid korgarna stod besättningens övergivna skor. När marinsoldaterna fortsatte bort mot nästa vik stötte de på hundratals maorier som hade samlats kring en stor hög med mänskliga kvarlevor och kroppsdelar. Hundar åt av inälvorna och att döma av tatueringar och ärr på några av händerna och fötterna rådde det inget tvivel om att det var de stackars besättningsmännen som blivit uppätna.
Löjtnant James Burney, som hade befälet över marinstyrkan, skrev i sin dagbok att han inte trodde att det hade rört sig om ett kalkylerat överfall utan snarare om ett gräl som urartat. Han bedömde att den följande kannibalismen varit en del av en whangai hau-ceremoni, en ritual som maorierna trodde gav dem rätten att överta fiendens och fiendernas förfäders andar. Kort därefter satte kapten Furneaux kurs hem mot England medan Cook fortsatte att utforska Antarktis och södra Stilla havet i ännu ett år. Cook fick alltså inte höra talas om denna fruktansvärda händelse förrän långt efteråt. Cooks tredje och sista resa innebar att söka efter Nordvästpassagen mellan Stilla havet och Atlanten i vattnen mellan öarna utanför Kanadas nordkust. Ändå seglade han även denna gång via Nya Zeeland och anlände den 12 februari 1777 vid Queen Charlottesundet.
Maorierna blev oroliga när de fick syn på Cooks fartyg eftersom de var rädda att han skulle hämnas för vad de gjort mot Furneauxs besättning. Men trots att hans egen besättning bad honom vägrade Cook några hämndaktioner. Istället för att använda våld så bjöd han in maorihövdingen Kahura på middag i kaptenshytten.
James Cooks samlade lugn i situationer där han konfronterades med påtryckningar var ännu en av de personliga kvaliteter som gjorde honom till en så framgångsrik upptäckare. Hans bidrag till kunskapen om dessa avlägsna, främmande länder var enastående och hans resor lade grunden för ny vetenskap som etnologi och antropologi.
Cooks get var det första djuret att resa två varv runt jorden och den fick ett silverhalsband i pris.