Kapten Cook

Han var utforskaren som påverkade hela världen genom sina resor över okända vatten.

James Cooks resor skapade vågor i världshistorien.

Kommendörkapten James Cook är precis som Sir Walter Raleigh och Sir Francis Drake en av Storbritanniens största sjöfarare och utforskare genom tiderna. Hans tre världsomseglingar resulterade i upptäckten av Nya Zeeland, Tahiti, Hawaii och Australiens östkust. Detta gav Storbritannien möjligheten att utöka sitt världsomfattande imperium och att inhämta kunskap om dessa främmande länder.

James Cook föddes i Marton i Yorkshire 1728 och började redan vid ung ålder att arbeta som assistent i en butik. Det dröjde inte länge innan han insåg att han istället ville gå till sjöss och när han var 18 år blev han skepparlärling. Efter sex år hade han avancerat till styrman ombord på fartyget Friendship. 1755 tackade han nej till att gå ombord på ett handelsfartyg för att istället skriva in sig hos den brittiska flottan. Inom ett par år hade han avancerat till befälhavare för Pembroke, ett krigsfartyg bestyckat med 64 kanoner.

Cook satte kurs mot Kanada för att delta i striderna emot fransmännen under sjuårskriget. Det var nu han grundlade sin ryktbarhet som utforskare genom en kartläggning av St Lawrencefloden. Han hade lärt sig kartografi under överinseende av lantmätaren Samuel Holland som visade honom hur man använder mätverktyg och ritar kartor. Han började med att mäta och kartografiskt avbilda Gaspe Bay innan han fortsatte med ett större område runt St Lawrencefloden.

I månader arbetade Cook i skydd av mörkret för att undgå upptäckt av fransmännen. Så småningom blev kartan färdig och med hjälp av den kunde britterna ta sig neråt floden. Det påverkade utgången av slaget om Quebec och blev en vändpunkt i kriget. Cook utnämndes till förste lantmätare och tillbringade de närmaste åtta åren med att utforska, mäta och kartlägga Kanadas östkust. Hans framgångsrika bidrag till krigsutgången och hans studier i matematik och

Cook och hans besättning såg hur befolkningen på Tahiti gjorde när de skapade färgade bilder på huden. När de själva tatuerade sig lades grunden för traditionen med tatueringar bland sjömän.

astronomi gjorde att amiralitetet 1766 utsåg Cook till befälhavare över HMS Endeavour.

Astronomerna visste att Venus skulle passera solen i juni 1769, men också att passagen bara skulle gå att se från den södra delen av jordklotet. Den brittiska regeringen beslutade att Venuspassagen var något som borde observeras och utrustade en expedition ledd av Cook. Även om expeditionens främsta syfte var att observera Venuspassagen fanns det också ett intresse av att utforska den beryktade södra kontinenten. Ombord fanns astronomen Dr Charles Green och botanikern Joseph Banks. Den ene skulle observera Venus och den andre skulle samla in exotiska växter.

Cook satte segel från Plymouth i augusti 1768 och landade på Tahiti, den största ögruppen i franska Polynesien i södra Stilla havet. Där observerades hur Venus passerade solen och det första målet för expeditionen var uppnått. Därefter fortsatte Cook och hans besättning mot Nya Zeeland, som de tog sig runt innan de 1770, som de första européerna någonsin, nådde Australiens östkust.

På Tahiti hade Cook och hans besättning varit välkomna, men så var det inte i Australien där aboriginerna anföll dem med spjut. Endeavours kanoner visade sig effektiva och Cook kunde ta sig iland vid Botany Bay. Där utnämnde han området som brittiskt och gav det namnet New South Wales. Efter ytterligare utforskande återvände Cook och hans besättning till Storbritannien i triumf efter exakt tre år till sjöss. Bara ett år senare var det dags för Cook att bege sig ut igen, denna gång med skeppen Resolution och Adventure. Uppdraget var att upptäcka mer av Australien. I januari 1773 korsade han den antarktiska polcirkeln. Det var så kallt att expeditionen tvingades vända om, men de tog sig till Nya Zeeland och Tahiti, och upptäckte Påskön och Tongaöarna. På så sätt bidrog expeditionen till ny kunskap om att allt land i söder inte hängde ihop i en enda super stor kontinent som man länge trott. På sin tredje och sista resa återvände Cook till Nordamerika. Än en gång var han på jakt efter en mytomspunnen plats – Nordvästpassagen – en omdiskuterad rutt mellan Atlanten och Stilla havet. Ännu en gång seglade Cook via Australien, Nya Zeeland och Tahiti innan han färdades norrut längs Nordamerikas kust. På vägen siktade de Hawaii, men de stannade inte där utan fortsatte mot Alaska och genom Berings sund. Sedan kom polarisen och expeditionen frös fast.

I januari 1778 hade de tagit sig loss och satt kurs tillbaka mot Hawaii där de emottogs med vördnad och respekt av urbefolkningen. Av en slump hade Cook och hans besättning anlänt till Hawaii samtidigt som öborna firade en fest baserad på legenden om sjöguden Lono. De tolkade detta som att Cook var en gud, så han och alla i hans följe behandlades extremt väl. I februari försökte de lämna ön, men fick återvända för att reparera Resolution. När de skulle ge sig av igen bröt det ut ett gräl om en livbåt som stulits från ett av skeppen. I samband med detta försökte Cook kidnappa en av de lokala ledarna. Tanken var att denne skulle fungera som gisslan vid förhandlingarna med urbefolkningen för att få tillbaka livbåten. Istället

Cook fick inga arvingar eller ättlingar eftersom alla hans sex barn dog utan att få egna barn. ”Han fick rykte om sig som en ansvarsfull och omtänksam befälhavare även om han kunde bli arg ibland.”

ledde det till en strid vid Kealakekua Bay där Cook den 14 februari 1778 blev så allvarligt sårad att han avled av sina skador. Han begravdes till sjöss och besättningen återvände hem med beskedet att en av landets största världsomseglare och utforskare var död och att Nordvästpassagen inte existerade.

Cooks främsta bidrag till historien blev att upptäcka ögrupper i Stilla havet, men han gjorde ett ännu större bidrag till seglarhistorien genom att upptäcka att orsaken till skörbjugg är brist på C-vitamin. Skörbjuggen hade tidigare härjat ombord på alla större seglatser. Symptomen innebar utmattning, svullet och ömmande tandkött, gulsot och till slut döden. Man visste väldigt lite om hur sjukdomen skulle förebyggas, men Cook lyssnade på läkarna och insisterade på renlighet och att alla åt så mycket färska grönsaker och frukt som möjligt. Dessa regler ombord gjorde att hans första resa var den första längre resa där ingen dog av skörbjugg.

Det sägs ofta om Cook att hans eget enkla ursprung och mödosamma väg uppför karriärstegen gjorde att han var extra lyhörd för besättningens villkor. Kanske bidrog det till att han försökte skapa så bra förutsättningar som möjligt för sin egen besättning ombord. Man kan inte direkt ge Cook personligen hela äran för den medicinska upptäckten av att förebygga skörbjugg, men det är ändå ett faktum att hans regler ombord rådde på orsaken till sjukdomen och att han därför räddade otaliga liv till sjöss. Även om förhållandena ombord var bättre på Cooks fartyg än på de flesta andra och även om han var en både ansvarsfull och omtänksam befälhavare, hade han ett ojämnt humör. Hans vredesutbrott kunde drabba besättningsmedlemmar. Många tror att det kan ha varit hans vana att bli arg som ledde till att han till slut blev knivskuren och dödad. Cooks andra stora bidrag till sjöfarten handlade om navigation. Den engelske urmakaren John Harrison hade utvecklat en mekanism för att kunna mäta fartygs longitud till sjöss, något som tidigare hade varit så gott som omöjligt att fastställa. Cook testade Harrisons maskin ombord på Endeavour och upptäckte att den fungerade. Harrisons uppfinning markerade en historisk milstolpe inom konsten att navigera haven. Den var till stor hjälp för Cook under hans

fortsatta resor, såväl som för alla världsomseglare som följde i historien efter honom.

Cook är inte bara en hjälte inom brittisk historia, utan även en hjälte i seglarhistorien. Han kombinerade tekniska kunskaper med äventyrslust och nyfikenhet på världen. Hans långa världsomseglingar förde med sig vetenskapliga fynd och ny kunskap om fjärran länder. Hans snabba karriärklättring inom den brittiska flottan var bevis för hur duktig han var som seglare och kapten. Att han tillbringade tio år till sjöss för att utforska områden som inte fanns på sjökortet bevisar hans skicklighet som sjöfarare. Man kan med rätta kritisera honom för hans brist på känslighet i mötet med urbefolkningarnas olika kulturer, men sådan okänslighet var mer regel än undantag bland samtida utforskare.

Under sina sammanlagt elva år som den drivande kraften bakom brittiska upptäcktsresor utomlands åstadkom Cook banbrytande seglatser över haven. Han lämnade efter sig upptäckter av nya länder, stora förbättringar för besättningens hälsa och ny teknik för att navigera.

Han var inte bara en pionjär utan också en modig, intelligent och nyfiken person som aldrig tvekade att ge sig ut på okända vatten för att söka nya äventyr. Dessa egenskaper tjänade honom väl och skulle ge honom en framskjuten position bland världens största upptäckare.

Cook är en hjälte i seglarhistorien. Han kombinerade tekniska kunskaper med äventyrslust och nyfikenhet på världen.