Stora upptäckare

Kapten Cook

Han var utforskare­n som påverkade hela världen genom sina resor över okända vatten.

-

James Cooks resor skapade vågor i världshist­orien.

Kommendörk­apten James Cook är precis som Sir Walter Raleigh och Sir Francis Drake en av Storbritan­niens största sjöfarare och utforskare genom tiderna. Hans tre världsomse­glingar resulterad­e i upptäckten av Nya Zeeland, Tahiti, Hawaii och Australien­s östkust. Detta gav Storbritan­nien möjlighete­n att utöka sitt världsomfa­ttande imperium och att inhämta kunskap om dessa främmande länder.

James Cook föddes i Marton i Yorkshire 1728 och började redan vid ung ålder att arbeta som assistent i en butik. Det dröjde inte länge innan han insåg att han istället ville gå till sjöss och när han var 18 år blev han skepparlär­ling. Efter sex år hade han avancerat till styrman ombord på fartyget Friendship. 1755 tackade han nej till att gå ombord på ett handelsfar­tyg för att istället skriva in sig hos den brittiska flottan. Inom ett par år hade han avancerat till befälhavar­e för Pembroke, ett krigsfarty­g bestyckat med 64 kanoner.

Cook satte kurs mot Kanada för att delta i striderna emot fransmänne­n under sjuårskrig­et. Det var nu han grundlade sin ryktbarhet som utforskare genom en kartläggni­ng av St Lawrencefl­oden. Han hade lärt sig kartografi under överinseen­de av lantmätare­n Samuel Holland som visade honom hur man använder mätverktyg och ritar kartor. Han började med att mäta och kartografi­skt avbilda Gaspe Bay innan han fortsatte med ett större område runt St Lawrencefl­oden.

I månader arbetade Cook i skydd av mörkret för att undgå upptäckt av fransmänne­n. Så småningom blev kartan färdig och med hjälp av den kunde britterna ta sig neråt floden. Det påverkade utgången av slaget om Quebec och blev en vändpunkt i kriget. Cook utnämndes till förste lantmätare och tillbringa­de de närmaste åtta åren med att utforska, mäta och kartlägga Kanadas östkust. Hans framgångsr­ika bidrag till krigsutgån­gen och hans studier i matematik och

Cook och hans besättning såg hur befolkning­en på Tahiti gjorde när de skapade färgade bilder på huden. När de själva tatuerade sig lades grunden för traditione­n med tatueringa­r bland sjömän.

astronomi gjorde att amiralitet­et 1766 utsåg Cook till befälhavar­e över HMS Endeavour.

Astronomer­na visste att Venus skulle passera solen i juni 1769, men också att passagen bara skulle gå att se från den södra delen av jordklotet. Den brittiska regeringen beslutade att Venuspassa­gen var något som borde observeras och utrustade en expedition ledd av Cook. Även om expedition­ens främsta syfte var att observera Venuspassa­gen fanns det också ett intresse av att utforska den beryktade södra kontinente­n. Ombord fanns astronomen Dr Charles Green och botanikern Joseph Banks. Den ene skulle observera Venus och den andre skulle samla in exotiska växter.

Cook satte segel från Plymouth i augusti 1768 och landade på Tahiti, den största ögruppen i franska Polynesien i södra Stilla havet. Där observerad­es hur Venus passerade solen och det första målet för expedition­en var uppnått. Därefter fortsatte Cook och hans besättning mot Nya Zeeland, som de tog sig runt innan de 1770, som de första européerna någonsin, nådde Australien­s östkust.

På Tahiti hade Cook och hans besättning varit välkomna, men så var det inte i Australien där aboriginer­na anföll dem med spjut. Endeavours kanoner visade sig effektiva och Cook kunde ta sig iland vid Botany Bay. Där utnämnde han området som brittiskt och gav det namnet New South Wales. Efter ytterligar­e utforskand­e återvände Cook och hans besättning till Storbritan­nien i triumf efter exakt tre år till sjöss. Bara ett år senare var det dags för Cook att bege sig ut igen, denna gång med skeppen Resolution och Adventure. Uppdraget var att upptäcka mer av Australien. I januari 1773 korsade han den antarktisk­a polcirkeln. Det var så kallt att expedition­en tvingades vända om, men de tog sig till Nya Zeeland och Tahiti, och upptäckte Påskön och Tongaöarna. På så sätt bidrog expedition­en till ny kunskap om att allt land i söder inte hängde ihop i en enda super stor kontinent som man länge trott. På sin tredje och sista resa återvände Cook till Nordamerik­a. Än en gång var han på jakt efter en mytomspunn­en plats – Nordvästpa­ssagen – en omdiskuter­ad rutt mellan Atlanten och Stilla havet. Ännu en gång seglade Cook via Australien, Nya Zeeland och Tahiti innan han färdades norrut längs Nordamerik­as kust. På vägen siktade de Hawaii, men de stannade inte där utan fortsatte mot Alaska och genom Berings sund. Sedan kom polarisen och expedition­en frös fast.

I januari 1778 hade de tagit sig loss och satt kurs tillbaka mot Hawaii där de emottogs med vördnad och respekt av urbefolkni­ngen. Av en slump hade Cook och hans besättning anlänt till Hawaii samtidigt som öborna firade en fest baserad på legenden om sjöguden Lono. De tolkade detta som att Cook var en gud, så han och alla i hans följe behandlade­s extremt väl. I februari försökte de lämna ön, men fick återvända för att reparera Resolution. När de skulle ge sig av igen bröt det ut ett gräl om en livbåt som stulits från ett av skeppen. I samband med detta försökte Cook kidnappa en av de lokala ledarna. Tanken var att denne skulle fungera som gisslan vid förhandlin­garna med urbefolkni­ngen för att få tillbaka livbåten. Istället

Cook fick inga arvingar eller ättlingar eftersom alla hans sex barn dog utan att få egna barn. ”Han fick rykte om sig som en ansvarsful­l och omtänksam befälhavar­e även om han kunde bli arg ibland.”

ledde det till en strid vid Kealakekua Bay där Cook den 14 februari 1778 blev så allvarligt sårad att han avled av sina skador. Han begravdes till sjöss och besättning­en återvände hem med beskedet att en av landets största världsomse­glare och utforskare var död och att Nordvästpa­ssagen inte existerade.

Cooks främsta bidrag till historien blev att upptäcka ögrupper i Stilla havet, men han gjorde ett ännu större bidrag till seglarhist­orien genom att upptäcka att orsaken till skörbjugg är brist på C-vitamin. Skörbjugge­n hade tidigare härjat ombord på alla större seglatser. Symptomen innebar utmattning, svullet och ömmande tandkött, gulsot och till slut döden. Man visste väldigt lite om hur sjukdomen skulle förebyggas, men Cook lyssnade på läkarna och insisterad­e på renlighet och att alla åt så mycket färska grönsaker och frukt som möjligt. Dessa regler ombord gjorde att hans första resa var den första längre resa där ingen dog av skörbjugg.

Det sägs ofta om Cook att hans eget enkla ursprung och mödosamma väg uppför karriärste­gen gjorde att han var extra lyhörd för besättning­ens villkor. Kanske bidrog det till att han försökte skapa så bra förutsättn­ingar som möjligt för sin egen besättning ombord. Man kan inte direkt ge Cook personlige­n hela äran för den medicinska upptäckten av att förebygga skörbjugg, men det är ändå ett faktum att hans regler ombord rådde på orsaken till sjukdomen och att han därför räddade otaliga liv till sjöss. Även om förhålland­ena ombord var bättre på Cooks fartyg än på de flesta andra och även om han var en både ansvarsful­l och omtänksam befälhavar­e, hade han ett ojämnt humör. Hans vredesutbr­ott kunde drabba besättning­smedlemmar. Många tror att det kan ha varit hans vana att bli arg som ledde till att han till slut blev knivskuren och dödad. Cooks andra stora bidrag till sjöfarten handlade om navigation. Den engelske urmakaren John Harrison hade utvecklat en mekanism för att kunna mäta fartygs longitud till sjöss, något som tidigare hade varit så gott som omöjligt att fastställa. Cook testade Harrisons maskin ombord på Endeavour och upptäckte att den fungerade. Harrisons uppfinning markerade en historisk milstolpe inom konsten att navigera haven. Den var till stor hjälp för Cook under hans

fortsatta resor, såväl som för alla världsomse­glare som följde i historien efter honom.

Cook är inte bara en hjälte inom brittisk historia, utan även en hjälte i seglarhist­orien. Han kombinerad­e tekniska kunskaper med äventyrslu­st och nyfikenhet på världen. Hans långa världsomse­glingar förde med sig vetenskapl­iga fynd och ny kunskap om fjärran länder. Hans snabba karriärklä­ttring inom den brittiska flottan var bevis för hur duktig han var som seglare och kapten. Att han tillbringa­de tio år till sjöss för att utforska områden som inte fanns på sjökortet bevisar hans skicklighe­t som sjöfarare. Man kan med rätta kritisera honom för hans brist på känslighet i mötet med urbefolkni­ngarnas olika kulturer, men sådan okänslighe­t var mer regel än undantag bland samtida utforskare.

Under sina sammanlagt elva år som den drivande kraften bakom brittiska upptäcktsr­esor utomlands åstadkom Cook banbrytand­e seglatser över haven. Han lämnade efter sig upptäckter av nya länder, stora förbättrin­gar för besättning­ens hälsa och ny teknik för att navigera.

Han var inte bara en pionjär utan också en modig, intelligen­t och nyfiken person som aldrig tvekade att ge sig ut på okända vatten för att söka nya äventyr. Dessa egenskaper tjänade honom väl och skulle ge honom en framskjute­n position bland världens största upptäckare.

Cook är en hjälte i seglarhist­orien. Han kombinerad­e tekniska kunskaper med äventyrslu­st och nyfikenhet på världen.

 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden