Upptäckten av den amerikanska Västern

De färdades genom ett främmande land, mötte ständiga faror och gjorde svindlande upptäckter – här är historien om Lewis och Clarks expedition i den amerikanska Västern.

Corps of Discovery-expeditionen mötte faror och utmaningar längs sin väg västerut.

När det amerikanska revolutionskriget tog slut 1783, hade grundarna av konstitutionen stora idéer om vad den amerikanska kontinenten hade att erbjuda, men visste mindre om dess geografi, landskap, flora och fauna. Det var en stor vildmark och varken Meriwether Lewis eller William Clark hade några garantier för att kunna återvända när de gav sig av på sin upptäcktsresa västerut.

Omfattningen av den unga nationen förändrades drastiskt när Napoleon Bonaparte erbjöd sig att sälja det franska territoriet Louisiana, en enorm landyta på över två miljoner kvadratkilometer (2 144 500 för att vara exakt). Detta fördubblade dåvarande USA:S yta. President Thomas Jefferson var snabb med att inleda förhandlingarna och Louisiana köptes för 15 miljoner dollar 1803. Han visste precis vad han förväntade sig och var angelägen om att hitta den Nordvästpassage som skulle vara en förbindelselänk mellan Stilla havet och Mississippi. En sådan passage skulle kraftigt förbättra möjligheterna till handel. President Jefferson bad i hemlighet Kongressen om att godkänna och finansiera en expedition, sex månader innan köpet.

Presidenten hade redan hittat den perfekte ledaren för en sådan expedition, sin egen sekreterare. Meriwether Lewis var en militär veteran i utmärkt fysisk form och med ett stort intresse för att studera naturen och leva vildmarksliv. Hans lojalitet och trohet till USA gick inte att ifrågasätta. Lewis började genast att förbereda sig genom att ta lektioner i navigation och läsa allt han kunde om geografi och lokalbefolkningen i området. Oavsett hur väl förberedd han än var, skulle han ändå möta många överraskningar på sin resa västerut.

Lewis bjöd in sin förre officerskollega William Clark att delta i expeditionen och föreslog att de skulle dela på ledarskapet. Antagligen berodde det delvis på de diplomatiska aspekterna av resan. Det var deras uppgift att under sin resa västerut förmedla till urbefolkningen att de nu hade nya herrar – en svår uppgift som de hoppades kunna utföra med hjälp av gåvor, till exempel ett särskilt präglat mynt, men också med hjälp av eldkraft. Clarks militära erfarenhet som soldat och vildmarksliv kombinerat med Lewis starka ledarskap och diplomatiska förmåga gjorde dem till ett utmärkt team för det här uppdraget och

Clark gick villigt med på förslaget.

Lewis for från Pittsburgh med en nybyggd kanalbåt längs Ohiofloden och mötte upp med Clark nära Louisville i Kentucky. Därefter satte de upp ett träningsläger för vintern vid Wood River. Totalt skulle truppen av deltagare bestå av 33 personer när ”Corps of Discovery” (upptäckarkåren) till slut gav sig iväg på Missourifloden den 14 maj 1804.

De fick ingen flygande start. Disciplinen var dålig och den 17 maj blev tre män ställda inför krigsrätt för ogiltig frånvaro. Lewis blev rädd för sitt eget liv när han föll sex meter från en klippa, innan han i sista stund lyckades stoppa fallet med hjälp av sin kniv. Det hade varit nära ögat och felmarginalerna var små. Den grubblande enstöringen Lewis förstod nu att uppdraget skulle bli extremt farligt, särskilt om han gav sig ut på egen hand. Detta skulle aldrig hejda honom, men han fick sig en tankeställare.

Även om det var fint väder var det svårt att ta sig fram längs den strida Missourifloden. Laget fick ofta dela upp sig för att kunna ta sig igenom de smala passagerna i de vilda strömmarna. Myggorna plågade dem och både fästingar och sjukdomar var ett ständigt problem. Det var under denna sommar som expeditionen var med om sitt enda dödsfall då sergeant Charles Floyd dog av blindtarmsinflammation.

Lewis egna färder inåt skogarna gav ständigt nya upptäckter. Ett möte med otofolket och Missouris urbefolkning den 3 augusti avlöpte väl: Lewis och Clark fick precis det välkomnande de hade hoppats på. De utbytte gåvor och höll tal för indianerna.

Ännu ett framgångsrikt möte ägde rum den 30 augusti då de mötte yanktonsiouxerna och tidigt i september gav sig Corps of Discovery ut på de stora slätterna. Det var här som den naturvetenskapliga delen av resan började på allvar. Här fanns djur som ingen västerlänning tidigare hade sett. Arter som idag är förknippade särskilt med Nordamerika (älg, bison och

prärievarg till exempel) var nya upptäckter för de fascinerade männen från östkusten. Det var inte bara djur som hörde hemma här och expeditionen skulle snart förstå att de inkräktade på andras revir.

Alla tidigare möten med urbefolkningarna hade gått bra än så länge, men stämningen blev spänd i mötet med tetonsiouxerna, även kända som lakotasiouxer. Mötet ägde rum i september i närheten av vad som nu är Pierre i South Dakota. Tidigare varningar om att stammen kunde vara ovänligt inställd verkade besannas. Efter en serie konfrontationer där lakota bland annat ställt krav på att få en av expeditionens båtar verkade det som om en konflikt var oundviklig. Tack vare att en av deras hövdingar, Black Buffalo, ingrep kunde krisen avvärjas. Formuleringar i Clarks dagböcker visar dock att därmed var minsann inte allt förlåtet – ”usla missdådar till vildar” kallar han dem. Nu fortsatte de norrut och i slutet av oktober nådde de Mandan-bosättningarna, ett tätbefolkat område där det bodde fler människor än vad det gjorde i Washington D.C. vid den här tiden. Nu gällde det att snabbt få upp ett läger för vintern. Kylan här var hårdare än vad någon i expeditionen tidigare hade upplevt och de döpte sitt vinterläger till Fort Mandan. En fransk-kanadensisk pälshandlare, Toussaint Charbonneau, rekryterades till expeditionen tillsammans med sin hustru, den 16-åriga Sacagawea från shoshone-stammen. Deras uppgift var att tolka mellan expeditionen och urinvånarna. Lewis och Clark gav sig iväg uppåt bergen. Även om de inte hade någon aning om hur stor bergskedjan var insåg de att de behövde hästar. Att ha någon med sig som kunde språket var ovärderligt för möjligheten att kunna bedriva handel och passera utan missförstånd. Sacagawea födde en son, Jean Baptiste (som Clark kallade för Pomp), mitt i vintern. Många påstår att det är tack vare Sacagawea och det lilla barnet som expeditionen blev gästfritt emottagna av alla folkstammar under resten av resan.

En liten grupp skickades tillbaka till St Louis med insamlade fynd, men resten av Corps of Discovery gav sig iväg på vidare upptäckter den 7 april. De färdades snabbt genom okänt land och det stod klart att det hade varit ett klokt beslut att ta med sig Sacagawea. Hon hjälpte dem inte bara att hitta mat, visade dem vad som var ätliga växter i naturen och vad som var giftigt, utan hon hade också sinnesnärvaron att rädda viktiga papper när en båt kantrade och gick runt.

I början av juni verkade dock allt gå åt fel håll. De befann sig i en flodarm, en förgrening av Missourifloden, och Lewis och Clark måste fatta ett avgörande beslut om vilken väg de skulle ta. Om de hade valt fel skulle de ha hamnat helt ur kurs så lättnaden var stor när de nådde fram till vattenfallen de hört talas om. Det var ett tecken på att de befann sig på rätt väg, men den visade sig inte vara lätt eftersom det var en stor utmaning att ta sig förbi de stora vattenfallen (Great Falls). Dessutom fanns det gott om björnar och skallerormar och flera av expeditionsmedlemmarna var sjuka. Det var nästan tre mil lång vandring i svår terräng för att komma förbi vattenfallen och de måste bära all sin utrustning själva. Det fanns ingen återvändo, så det var bara att ta sig samman och börja gå, vilket alla i besättningen klarade. Att samtliga klarade den svåra vandringen säger något om deltagarnas karaktär och om Lewis och Clarks ledarskap. Det enda de förlorade var tid och drömmen om Lewis järnskodda båt, som de helt enkelt inte kunde använda.

Tidsfaktorn var förstås väldigt viktig. Trots att de lyckats välja rätt flodarm vid de två senaste förgreningarna hade de berg framför sig samtidigt som vintern närmade sig. Det var nödvändigt att hinna fram till shoshonestammen och byta till sig några hästar om det skulle finnas något som helst hopp om att nå fram i tid. Sacagawea hjälpte till med att visa vägen genom sina barndomstrakter, men det visade sig svårt att finna shoshonestammen. Lewis gav sig i väg tillsammans med en spejare medan Clark fortsatte med större

delen av expeditionen uppför floden. Ännu en motgång blev Lewis upptäckt av hur omfattande bergskedjan de måste ta sig över var. Det fanns ingen Nordvästpassage genom Rocky Mountains (Klippiga bergen).

Till sist fick de ändå kontakt med shoshonestammen. De hade aldrig sett något som liknade dessa främlingar förut. Sacagawea agerade tolk och medan de talade förstod de att hövdingen Cameahwait var hennes bror. Denna otroliga tur gjorde att de kunde byta till sig hästarna de behövde för att ta sig över bergen, men först vilade de ut i två veckor i shoshonernas läger.

I september började de ta sig uppför bergen vid Bitterroot Range. De hade med sig en vägvisare från shoshone-stammen som de kallade för Old Toby. Vädret var emot dem och Old Toby tog fel på vägen. Efter två fasansfulla veckor av fruktlös vandring framstod det som fullt möjligt att de skulle svälta ihjäl. Till slut kom de på rätt väg mot bosättningen Nez Perce, dit de anlände den 23 september. Urbefolkningen där var mycket vänlig och tog emot de luggslitna och svältfödda resenärerna med stor gästfrihet. De gav främlingarna mat och husrum i två veckor och lärde dem till och med hur de kunde tillverka kanoter på ett för dem nytt sätt.

Första resan nedströms kanske man skulle kunna tro var en lättnad, men strömmarna var otroligt starka och farliga. De måste studeras och tacklas med stor noggrannhet på vägen längs det förrädiska vattendraget. Ännu en gång hade de övervunnit dåliga odds.

Den 7 november var Clark övertygad om att han kunde se Stilla havet. I sin dagbok skrev han: ”Hav i sikte! O! En sådan lycka… Detta hav som vi så länge velat se. Bruset från vågorna mot de steniga stränderna som jag tänker mig finns där, hörs klart och tydligt.”

Tyvärr var det inte riktigt så enkelt. De befann sig 32 kilometer därifrån och det skulle ta över en vecka att ta sig fram i dåligt väder och svår terräng. De nådde Cape Dissapontment vid västkusten den 18 november. Clark skrev: ”Männen verkar väldigt nöjda med resan och beskådar med stor förundran de höga vågorna som slår mot klipporna,och det oändligt stora havets horisont.”

De hade nått fram till Stilla havet och deras uppdrag var slutfört. Lewis och Clark bestämde att alla skulle få rösta om huruvida de skulle bygga vinterläger där eller inte. Det lär vara första gången i USA:S historia som en slav (York) och en kvinna (Sacagawea) hade rösträtt.

Det blev en hård vinter och ett ändlöst regn blötte ner deras goda humör, men i mars kunde de börja återresan – nu med Clarks nya, uppdaterade karta. Hemresan gick betydligt snabbare och tog inte mer än drygt sex månader, men även den innehöll faror. Exempelvis ett våldsamt möte med så kallade svartfotindianer av vilka expeditionen dödade två.

De nådde St Louis den 23 september 1806, nästan två och ett halvt år efter att de gett sig av därifrån. Lewis, Clark och deras expedition, Corps of Discovery, hade färdats genom områden där ingen vit man tidigare varit.

De hade upptäckt flera växt- och djurarter (grizzlybjörnar, bison, älg, och vargar), utforskat stora områdens geografi och mött flera urbefolkningar. Allt detta bidrog till mer kunskap om den nya nationen i huvudstaden Washington D.C. och påverkade utvecklingen av ett USA som höll på att ta form.

”De hade nått en förgrening av Missourifloden och Lewis och Clark stod inför ett beslut. Om de gjorde fel val skulle de hamna helt ur kurs.”