John Hanning Speke
Han upplevde svåra yttre förhållanden, internpolitik och yrkesmässiga konflikter — det var en högoddsare att John Speke skulle lokalisera Nilens källa.
Speke blev den som mot alla odds först nådde fram till källan till världens längsta flod.
Islutet av 1800-talet gick solen aldrig ner över det vidsträckta brittiska imperiet. Det sträckte sig över så stora delar av jorden att solen alltid sken någonstans. Trots att det var så stort hade engelsmännen ännu mer kvar att upptäcka. I Egypten hade Nilen möjliggjort existensvillkoren för människor i tusentals år, men ändå visste ingen var den mäktiga floden hade sin källa. Alexander den Store hade frågat sig var den kunde vara, den romerske kejsaren Nero hade skickat ut en expedition för att försöka finna den, men frågan om Nilens källa var ännu obesvarad. Efter tre veckors svåra umbäranden under sin färd genom Afrikas inre hade John Speke funnit källan till världens längsta flod. Idag vet vi att det är John Speke som ska ha äran för denna upptäckt, men under sin livstid blev blev han hånad och förlöjligad.
Speke gick med i brittiska armén när han var 17 år. På permission utvecklade han sin äventyrliga sida genom att delta i bergsbestigarexpeditioner i Himalaya. Hans äventyrslust tog honom 1854 till Afrika där han deltog i en expedition ledd av Richard Burton. De kom bra överens till att börja med, men efter en väpnad konflikt mot 200 män från en stam i urbefolkningen i Somaliland anklagade Burton honom helt orättvist för att sakna mod och vara räddhågsen av sig. Expeditionen var överhuvudtaget misslyckad och det enda bidrag till utökat vetande den åstadkom var de botaniska prover som Speke samlat in längs vägen. Detta var inte så överraskande, att färdas i Afrikas inre var verkligen inte enkelt. Eftersom dromedarer kunde drabbas av sjukdomar fick deltagarna själva bära mycket av proviant och utrustning, men dessvärre var ju även expeditionsdeltagarna mottagliga för sjukdomar. Att de skulle duka under och dö var inte mycket mindre sannolikt än att packdjuren gjorde det.
Med förnyade krafter återupptog Speke bekantskapen med Burton och tillsammans gav de sig iväg på en andra expedition i Östafrika 1856. Den sponsrades av Royal Geographical Society och hade ett enda mål: att hitta Nilens källa.
När de landade i Zanzibar i juni 1857 var både
Speke och Burton sjuka, men de fortsatte sin expedition. I februari 1858 hade de upptäckt Tanganyikasjön men nu började de hårda strapatserna att tära på de båda männen på allvar. Speke hade dock återhämtat sig bättre än Burton, som fick ge upp det fortsatta sökandet. Han rekommenderade Speke att undersöka de rykten som fanns om en större sjö i nordöstlig riktning från där de befann sig.
Eftersom ingen av dem hade kunnat hitta några belägg för att Tanganyikasjön skulle kunna vara Nilens källa, var Speke ivrig att följa upp tipset om den beryktade vidsträckta sjön. Den 30 juli 1858 fann han den och han gav den namnet Victoriasjön efter den regerande brittiska monarken. Speke antog med all rätt att Victoriasjön var Nilens källa men det var svårt att bevisa. Speke hade nästan förlorat synen i en tropisk sjukdom och det mesta av hans utrustning hade gått förlorad. Allt han kunde göra var grova uppskattningar av sjöns storlek. Men genom experiment där han mätte exakt vid vilken temperatur vattnet började koka kunde han dra slutsatsen att Viktoriasjön befann sig på högre höjd än Tanganiykasjön.
När han var tillbaka i England började Speke tala om att Nilens källa inte längre var ett mysterium. Detta ledde till en öppen fiendeskap mellan honom och Burton. Burton, som själv nått fram till Victoriasjön vid ett senare tillfälle, hävdade att de två hade varit överens om att hålla saken hemlig. Nu ville han att de båda skulle föreslå hans egen teori om att Tanganyikasjön var Nilens källa. Att han hade fel hjälpte inte. Klyftan männen emellan växte ytterligare när Royal Geological Society gav Speke i uppdrag att leda en ny expedition för att bekräfta teorin om Victoriasjön som källan till Nilen.
I april 1860 begav sig Speke ännu en gång till Östafrika. De arabiska slavhandlarnas mångåriga verksamhet i området hade gjort lokalbefolkningen misstänksam mot främlingar. Speke fick ge dem gåvor och bedriva ständiga förhandlingar för att kunna komma framåt. Detta försenade expeditionen.
Till sist, i juli 1862, hittade Speke Vita Nilens flöde vid Victoriasjön. Detta bevisade hans teori och gjorde att han vunnit över sin rival Burton. Vad som därefter hände är inte riktigt klarlagt, men på något sätt missade Speke att följa upp sin upptäckt genom en fullständig kartläggning av sjön. En förklaring till det kan ha varit att den strapatsrika resan tagit ut sin rätt och att expeditionen var ganska utmattad.
Speke återvände istället, segerviss och fullt övertygad om att saken nu var avgjord. Han meddelade Royal Geographic Society om sin upptäckt och beskrev den i boken The Journal of the Discovery of the Source of the Nile, som kom ut 1853. Speke var ingen akademiker och boken uppfattades som arrogant i överkant. Hans nästa bok, What Led to the Discovery of the Source of the Nile, publicerades följande år och beskrev den andra expeditionen i ett försök att övertyga motståndarna, inklusive Burton. Även den boken blev en motgång och istället blev Speke utmanad på debatt av Burton – en debatt han menade en gång för alla skulle avgöra saken.
Dagen innan debatten dog Speke tragiskt i en jaktolycka. Han hade skjutit sig själv i armhålan medan han klättrat över en mur med ett laddat gevär över axeln. Burton gick då ut och sa att Speke begått självmord eftersom han inte vågade debattera och erkänna att han inte kunde bevisa sina påståenden.
Flera år senare skulle Henry Stanley tydligt bekräfta att Victoriasjön verkligen var Nilens källa. John Speke skulle få upprättelse efter sin död och hans plats i upptäckternas historia kunde inte längre ifrågasättas.
”Speke antog helt riktigt att Victoriasjön var Nilens källa.”