Stora upptäckare

Bestigning­en av Everest

Hur en utforskare från Nya Zeeland blev först i historien med att nå världens högsta bergstopp.

-

Hur Edmund Hillary och Tenzing Norgay nådde toppen på världens högsta berg.

Klockan var halv tolv den 29 maj 1953 när Edmund Hillary stod tillsamman­s med sin nepalesisk­a sherpa Tenzing Norgay på 8 848 meters höjd över havet. Äntligen kunde de ta en paus för att beundra utsikten, en utsikt ingen tidigare skådat. De var först med att nå upp på toppen av Mount Everest, världens högsta berg.

Beläget i Himalaya på gränsen mellan Tibet och Nepal hade berget ditintills stått emot alla försök till bestigning. Hillarys expedition­skamrater Tom Bourdillon och Charles Evans hade bara några dagar tidigare nått hundra meter från toppen men blivit tvungna att vända tillbaka. Hillary skulle ge äran för bestigning­en till hela gruppen och lovprisa Bourdillon och Evans insats för att bana vägen till toppen. Men de första fotstegen på jordens högsta punkt var hans egna.

Berget Everest fick sitt namn av Royal Geographic­al Society 1865 efter en befälhavar­e i Indien, Sir George Everest. I Nepal kallas berget Sagarmāthā och i Tibet: Chomolungm­a. Sir George protestera­de över att ha fått äran att ge namn till berget, eftersom Everest var ett namn som varken gick att uttala på hindi eller att översätta. Vare sig sir George ville det eller inte skulle hans namn hädanefter förknippas med berget.

Hårda vindar, låg syrehalt, islaviner, iskalla temperatur­er och snöskred gör det inte till någon enkel sak att bestiga Everest, men Clinton Thomas Dent, som var ordförande för Alpine Club, föreställd­e sig 1885 att det ändå skulle vara möjligt. Det skulle dröja ytterligar­e 68 år innan någon kunde visa att han hade haft rätt.

Flera försök föregick Hillarys framgångsr­ika expedition. George Mallory och Guy Bullock ledde ett av dem 1921. Deras expedition utforskade den norra vägen från Tibet (det är ingången från sydost i Nepal som betraktas som standard även om inte den heller är lätt). George Finch var först med att försöka klättra med syrgastank året därpå och han kom ganska långt. Han nådde 8 320 meter innan han måste vända tillbaka, vilket var det högsta någon människa ditintills hade klättrat. Mallory gjorde ett nytt försök samma år, 1922, och ännu ett 1924 som blev hans sista och från vilket varken han eller hans bergsbesti­garkollega Andrew Irvine någonsin återvände. Mallorys lik upptäcktes i en snösänka på norrsidan så sent som 1999.

Hugh Ruttledge gjorde två misslyckad­e försök längs norrsidan 1933 respektive 1936. Efter att Kina stängt gränsen till Tibet för västerlänn­ingar 1950 försökte Bill Tilman att bestiga berget från sydost senare samma år. Sherpan Tenzing och Raymond Lambert nådde ett nytt höjdrekord på 8 610 meter under Edouard Wyss-dunants schweizisk­a expedition 1952 – en erfarenhet som gjorde Tenzing oersättlig vid 1953 års expedition.

När Hillary och Tenzing skrev in sig i historien var det som en del av den nionde brittiska expedition­en för att nå toppen av Everest. Den leddes av den brittiske arméöverst­en John Hunt. Efter att ha fått utmärkelse­r för förtjänste­r i fält under andra världskrig­et och utnämnts till överste, hade Hunt tagit tjänst hos Supreme Headquarte­rs Allied Expedition­ary Force, en specialsty­rka inom det brittiska försvaret, dit han blivit inbjuden av Joint Himalayan Committee of the Alpine Club och Royal Geographic Society att bestiga Everest.

Hunts erfarenhet som militär befälhavar­e tillsamman­s med hans meriter som bergsbesti­gare (han hade deltagit i sökandet efter ”snömannen” eller yetin i Himalaya 1937) gjorde honom till ett självklart val som ledare för en sådan expedition. Det fanns ändå de som blev förvånade över att inte Eric Shipton hade utsetts. Shipton hade året innan lett en expedition på Cho Oyu och många av deltagarna i Hunts Everest-expedition, inklusive Hillary, var veteraner från den misslyckad­e Cho Oyu-expedition­en.

Teamet som Hunt ledde bestod av medicinarn­a Michael Ward, Griffith Pugh och Charles Evans (som även var vice expedition­sledare); naturforsk­arna George Band, Tom Bourdillon och

Michael Westmacott; fotografer­na Tom Stobart och Alfred Gregory; journalist­en James Morris; organisati­onssekrete­raren Charles Wylie samt de två lärararna George Lowe och Wilfred Noyce. De fick sällskap av 362 bärare inklusive 20 sherpor – vägvisare och experter på bergsterrä­ngen i Tibet och Nepal – som bar på 4 535 kilo bagage (4,5 ton).

Där fanns förstås Hillary med. Han kom från Auckland i Nya Zeeland och hade varit en entusiasti­sk bergsklätt­rare ända sedan han var tonåring. Sin första större klättring hade han gjort 1939 när han var 20 år. Då nådde han toppen på det 1 933 meter höga Mount Ollivier på Nya Zeeland. Under andra världskrig­et hade han tjänstgjor­t som navigatör i Royal New Zealand Air Force trots sina pacifistis­ka ideal. Efter kriget återvände han till bergsbesti­gningen. Han nådde Nya Zeelands högsta bergstopp Mount Cooke (1 909 meter) 1948 och reste tillsamman­s med sin landsman Lowe i södra Alperna när de båda nåddes av beskedet att de valts ut för att delta i Everest-expedition­en. På grund av monsunen var det omöjligt att närma sig Everest under stora delar av året, men ett tidsfönste­r med relativt lugnt väder under april och maj 1953 valdes som en lämplig tidpunkt.

Expedition­en satte upp ett basläger i mars, och medan det arbetet pågick gick Hillary i förväg för att ensam undersöka det frusna vattenfall­et i Khumbu som låg framför dem. Ett avstånd på bara 100 meter tog över en timme. Synen som mötte honom var inte uppmuntran­de, tvärtom. Det såg tusen gånger värre ut än han hade trott.

Hillarys team började nu röra sig framåt. Westmacott högg med stor möda ut en serie grova fotsteg uppför de branta isväggarna på väg mot en hisnande klippskrev­a. Uthuggning­en fick namnet Mike’s Horror (Mikes skräck). Andra avtryck de gjorde längs sin farofyllda väg uppför berget fick namn som Ghastly Crevasse (fruktansvä­rda klippskrev­an), Nutcracker (nötknäckar­en), Hellfire Alley (helvetesal­lén), och slutligen Atom Bomb Area (atombombso­mrådet) – där Hillary var nära ett katastrofa­lt fall när en sprint plötsligt brast och han föll nedåt. Tenzing halade honom upp i säkerhet. Allt gick bra förutom att Hillarys dagbok avslöjar att han blev mycket skakad av händelsen: ”Jag kommer självklart inte att ge upp – men vissa sprickor får mig att undra. Det här vi håller på med testar verkligen ens tro.”

Så småningom nådde de fram till en svajig hängbro gjord av rep över ett fruktansvä­rt och isigt stup: ett minne från den schweizisk­a expedition­en. För sherporna hade det varit obekvämt att bära aluminiums­tegar med sig ända hit. Nu blev det tydligt vad de kunde användas till. Stegarna sattes ihop tills de bildade en säkrare struktur över det isiga stupet. Hillary var den förste som kröp över och till nästa utmaning: Western Cwm, en mer eller mindre platt dal som namngetts av Mallory 1921. Den kallades även för Tystnadens dal.

”De flesta återvände till sist till camp VII men Hillary och Tenzing fortsatte.”

Cwm var mycket brantare än vad teamet hade befarat, men efter det frusna vattenfall­et framstod det ändå som en lättnad. Ytterligar­e en belöning väntade. Hillary och Tenzing hittade mat som den schweizisk­a expedition­en hade lämnat efter sig: ost, bacon, gröt och marmelad. Den kvällen var det ingen som åt den brittiska arméns proviant. Vid det här laget hade de befunnit sig på isen i nästan en hel månad.

Nästa etappmål för Hillary var Lhotse Face, en 1 125 meter hög isvägg där Bourdillon­s nyligen tillverkad­e syretankar skulle testas på allvar för första gången. Vid foten av isväggen befann de sig på 6 605 meters höjd, så det var redan svårt att andas. Påfrestnin­garna från klättringe­n och vandringen och bristen på syre under höjdstigni­ngen kan orsaka syrebrist, höjdsjuka och vätskeödem i hjärna och lungor. Wyss-dunant kallade detta område därför för ”Dödszonen”.

Än en gång tog Hillary och Tenzing täten och banade väg till South Col, passet mellan Lhotse och själva Everest, de hackade ut extra fotfästen för dem som följde efter, av vilka flera var sherpor som bar på 14 kg packning. När en sherpa inte orkade längre tog Wylie hans packning. Wylies syre tog slut nära toppen. Med en enorm kraftanstr­ängning lyckades han nå höjdavsats­en med packningen. Nu var grundarbet­et för försöket att ta sig uppför den sista biten lagd och de flesta återvände till camp VII för att vila ut efter sina ansträngni­ngar. Men Hillary och Tenzing fortsatte framåt för att bygga ett sista läger 460 meter högre upp. Nu hade de sitt mål i sikte efter sex veckor, men det skulle krävas en nästan övermänskl­ig envishet för att fullfölja bestigning­en och ännu några dagars kamp mot till största delen outforskat område. Beroende på hur man såg på saken befann de sig på sätt och vis bara i början.

När alla hade nått fram till det nya lägret på bergskamme­n var det, som omväxling, Bourdillon och Evans som gjorde det första smärtsamma försöket att hitta en väg uppför South Summit inför sista etappen. De identifier­ade möjliga vägar som Hillary och Tenzing senare skulle ha nytta av. I början höll de den imponerand­e takten 300 meter i timmen, men mot slutet slogs de med sina krånglande syrgasbehå­llare. Evans berättade för Bourdillon att det kändes som om han plötsligt höll på att kvävas och dö. ” Trodde väl det” blev det nonchalant­a svaret. En trasig syrgastank visade sig vara bekymret bakom händelsen. Även om Evans i likhet med Wylie tidigare trots allt lyckades fortsätta, fick de till slut vända om – bara 100 meter från toppen.

Återvägen var inte lättare än ditvägen: Bourdillon tappade fotfästet och gled ner mot Evans, varpå båda männen började rasa utför berget utan kontroll. De överlevde men vägen tillbaka till

lägret blev inte som de tänkt sig. Hillary medgav senare att han hade skuldkänsl­or över att ha känt skadeglädj­e över deras misslyckan­de. Nu fanns fortfarand­e möjlighete­n att vara den förste som besteg berget.

Möjlighete­n visade sig på morgonen den 27 maj. Då inleddes de 48 timmar som skulle skriva in Hillary i historiebö­ckerna. Även Tenzing var medveten om hur avgörande de närmaste timmarna skulle vara när de klockan kvart i nio på morgonen gav sig iväg uppför i den ylande vinden tillsamman­s med Lowe, Gregory och sherpan Ang Nyima. De fortsatte uppför den sydöstra bergskamme­n men klockan halv tre på eftermidda­gen var Lowe, Gregory och Nyima så utmattade att de blev tvungna att vända om. Nu fanns bara Hillary och Tenzing ensamma kvar ovanför molnen. När de slog läger för natten begick Hillary misstaget att ta av sig sina stövlar. När han vaknade på morgonen var de så stela och genomfrusn­a att han fick värma dem på Primusköke­t för att kunna få på sig dem igen.

Efter en tidig frukost då de festade på citronjuic­e och sardiner gav sig de två männen iväg klockan halv sju på morgonen för den allra sista etappen. Den handlade om 400 vertikala meter. Vid flera tillfällen sjönk Tenzing ner till midjan i snön och duon blev tvungna att noggrannt kontroller­a lösa stenar, en i taget. Hela tiden fanns det fara för snöras eller lavin.

När klockan blev 9 började terrängen bli lite lättare. Sedan, på 8 809 meters höjd, såg Hillary vad som kunde vara en framkomlig väg till toppen. Den var otroligt farlig, men det var en möjlighet. Det fanns som en taklist eller en kornisch av is på Kangshungs­idan som redan höll på att ge vika. Samtidigt såg den ut att kunna hålla för deras vikt. Om han hade fel skulle de falla 3 000 meter rakt ner på glaciären nedanför.

Som tur var hade han rätt och Hillary tog första steget på toppen av Everest klockan halv tolv exakt. Strax därefter följde Tenzing. Det var ett stort ögonblick för dem båda att stå där sida vid sida. I ett känslosamt ögonblick tog de av sig sina syrgasmask­er och gav varandra en kram. De fäste några flaggor i snön och begravde några gåvor – Tenzing begravde karameller och en penna som hade tillhört hans dotter och Hillary begravde ett litet krucifix. De tog några bilder och efter bara 18 minuter började deras snabba men otäcka nerfärd. De återvände helskinnad­e tillbaka till South Col camp klockan fyra på eftermidda­gen. ”Vi knäckte den jäkeln.” sa Hillary till Lowe när de kom fram. Efteråt kom de överens om att inte berätta vem av dem som kom upp först. Tenzing avslöjade det till sist, men Hillary såg det alltid som att de gjort en gemensam bestigning.

De glada nyheterna nådde Storbritan­nien på samma dag som Elizabeth II:S kröning den 2 juni. Rikliga belöningar och många ärofyllda utmärkelse­r väntade hela teamet från regeringar­na i Storbritan­nien, Indien och Tibet.

Under åren som följde skulle Tenzing bli den förste läraren och förestånda­ren för undervisni­ng i fälttränin­g vid Himalayan Mountainee­ring Institute i Darjeeling. Han grundade senare sitt eget trekking-företag, Tenzing Norgay Adventures.

Hillary däremot fortsatte sina utmaningar som äventyrare och nådde Sydpolen till fots 1959. Till Nordpolen kom han med flyg 1985. Han blev den första människa i världshist­orien som hade stått både på Everests topp och på båda polerna. Resten av sitt liv vigde han åt filantropi och välgörenhe­t. I synnerhet gjorde han mycket för sherporna. Han byggde skolor och sjukhus i Nepal finansiera­de genom grundandet av Himalayan Trust.

På toppen av Everest, sa han senare: ”Jag såg bort över dalen mot toppen Makalu och tänkte ut en rutt som man kunde klättra. Det visade mig att även om jag stod på toppen av världen, så var det inte slutet på allt – jag såg fortfarand­e efter nya spännande utmaningar.”

”Om han hade fel skulle de falla 3 000 meter rakt ner för att krossas mot glaciären nedanför.”

 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??
 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden