Jurij Gagarin
Han kom från enkla förhållanden, men blev den förste att vara i omloppsbana runt jorden.
Den sovjetiske kosmonauten som blev första människan i rymden kom från enkla omständigheter.
Hundratals år in i framtiden när historiker redogör för mänsklighetens största framsteg, kommer Jurij Aleksejevitj Gagarins namn att nämnas. För den 12 april 1961 blev han den första människan i rymden. Han färdades i omloppsbana runt vår blå planet och tillbringade 108 minuter utanför atmosfären innan han återvände till jorden under en skakig återfärd. Kanske var det inte något jättestort steg i termer av avstånd, för den högsta höjd Gagarin nådde var 285 kilometer, men hans prestation markerade inträdet i rymdåldern. Människans utforskande av rymden är en utveckling som kanske en dag leder till mänskliga kolonier på månen och Mars och ännu längre bort.
Gagarin ville inte alltid bli kosmonaut. Att flyga flygplan var det han tyckte bäst om. Pilotdrömmarna hade väckts inom honom då han som barn under andra världskriget sett stridspiloter utkämpa strider i luften. Han gick med i det sovjetiska flygvapnet när han var 21 år gammal. Där fick han flyga MIG 15-jaktplan och det dröjde inte länge förrän han rekryterades till en elitgrupp av piloter som skulle utbildas för att bli kosmonauter. De skulle bli de första människorna i rymden.
Den 4 oktober 1957 ledde Sovjet över USA eftersom de skickat upp Sputnik, världens första satellit. Det blev startskottet för rymdkapplöpningen. USA försökte följa med sin Explorer 1-satellit som sköts upp den 31 januari 1958, men Sovjet hade fortfarande försprång, mycket tack vare den geniale raketingenjören Sergej Korolev. Sputnik 2 tog den första levande varelsen upp i rymden, hunden Laika. Några år senare, 1961, var Sovjet redo att skicka upp människor i rymden.
Det var väldigt riskfyllt – flera saker kunde gå fel – men ryssarna visste att om de väntade för länge skulle amerikanerna snart göra ett försök och kanske hinna före (Alan Shepherd blev den andra människan i rymden den 5 maj 1961, bara några veckor efter Gagarin).
Kosmonauternas utbildning som Gagarin hade utvalts till som löjtnant i flygvapnet var tuff. Den innebar ingående psykologiska och medicinska tester, hård fysisk träning och att träna i centrifuger för att vänja sig vid G-krafterna som en rymdfärd innebär. Snart hade den ursprungliga skaran på tjugo personer decimerats till sex. Till slut återstod bara två kandidater som klarat utbildningen: Gagarin och Gherman Titov. Så småningom blev det Gagarin som valdes ut för uppdraget, mycket tack vare att han inte var så lång. Med sina 158 centimeter i strumplästen skulle han lättare kunna färdas i den trånga rymdfarkosten Vostok 1.
Gagarin var intelligent och hade vanligtvis ett glatt humör med ett vinnande leende på läpparna, men på dagen för avskjutningen var Gagarin ovanligt tystlåten och betänksam inför det historiska uppdrag som låg framför honom.
Han och Titov (som var reserv för Gagarin och stod beredd i en likadan rymddräkt för den händelse att han skulle kallas in) åkte ut till uppskjutningsplatsen vid kosmodromen i Baikonur. Framför dem reste sig en R-7 Semyorka-raket och ovanpå den Vostok 1.
Inklämd i vad som i stort sett var en plåtburk som flögs med automatik, hade Gagarin inte så mycket annat att göra än att försöka njuta av upplevelsen och minnas den. När motorerna satte igång och började höja den mäktiga farkosten ur startställningen, upplevde Gagarin sitt eget
omvälvande ögonblick. Han ropade ”Poyekhali!” över radion. Det är ryska för ”Nu åker vi!”. Utropet blev det inofficiella mottot för det sovjetiska rymdprogrammet.
När Vostok 1 cirklade över jorden såg Gagarin ner på kontinenter, hav, moln, berg, skogar och öknar. Han blev den första människa att från rymden se vår planet inte som skilda nationer utan mer som ett klot där allt levande hänger ihop och är lika beroende av varandra. Efter nästan två timmar var det dags att börja återvända till jorden, men det uppstod ett problem. Vostok 1 bestod av två sektioner, den minimala delen där Gagarin var fastbältad i det trånga utrymmet och en konformad utrustningsmodul ovanpå. Sektionerna eller delarna satt ihop med kablar och det var meningen att de skulle gå av när den bemannade delen av kapsel började nedstigningen mot jorden. Kablarna ville inte släppa utan höll envist fast så att utrustningsmodulen oupphörligt slog i den bemannade kapseln där Gagarin satt utan att kunna ingripa. Detta hotade nedstigningen ända tills hettan som uppstod när rymdfarkosten föll genom atmosfären gjorde att kablarna brann upp och äntligen släppte taget.
Sovjet hade bestämt sig för att skriva rymdhistoria och var ute efter världsrekordet för högsta bemannade flygningen någonsin med en framgångsrik landning. Det innebar att farkosten måste landa medan kosmonauten fortfarande befann sig i den. Detta var inte Vostok 1 byggd för. När det stod klart att kapseln skulle krascha, sköt Gagarin ut sig med fallskärm på sju kilometers höjd. Han landade nära byn Smelovka där han mötte två ryska bönder, Anna Takhtarova och hennes dotterdotter Rita. De iakttog honom noga, konfunderade av hans orange flygdräkt och runda hjälm och Anna frågade: ”Kommer du från yttre rymden?” Gagarin svarade: ”Ja, det gör jag faktiskt.”
Mötet med mormor och barnbarn Takhtarova var en bra historia, men samtidigt avslöjade den Sovjetunionens lögn om att Gagarin skulle ha landat inne i sin kapsel. Så inget av det läckte ut förrän mycket senare. Under tiden ville den sovjetiska ledningen utnyttja Gagarin och hans bedrift som ett propagandaverktyg. Han skickades ut på en världsomfattande turné och besökte platser så långt hemifrån som Japan, Brasilien och Kanada. Gagarin kom till och med till London och Manchester.
Gagarin placerades i många situationer där han skulle skåla tillsammans med ledande utländska dignitärer. Han led dock i tysthet över att vara i strålkastarljuset och började dricka för mycket. Han lär också ha haft många korta kärleksrelationer.
Gagarins överordnade förstod att han levde under en väldigt press, men ansåg att det skulle lätta när hans berömmelse gick över och livet återgick till det normala. Gagarin försökte ta kontroll över sitt liv igen. Han drog ner på drickandet och antalet kärleksaffärer.
Han utnämndes till överste 1963 och blev vice verkställande direktör för den sovjetiska kosmonaututbildningen, men förhindrades av myndigheterna att skickas upp i rymden igen – de ville inte riskera att deras nya nationalhjälte råkade ut för en olycka. Ändå var han reserv i det olycksaliga Soyuz 1-uppdraget där Gagarins vän Vladimir Komarov dödades på grund av att fallskärmen inte löste ut. Gagarin hade varnat myndigheterna innan uppdraget om att det fanns tekniska problem.
Nu när han inte fick ta sig ut i rymden längre tänkte Gagarin i alla fall flyga som pilot. Han började flyga Mig15-jaktplan igen. Den 27 mars 1968 lyfte Gagarin och hans andrepilot Vladimir Serugin i dåligt väder med usel sikt. Det dröjde inte länge förrän jetplanet kraschade och båda två dog. I den officiella rapporten stod det att Gagarin hade krockat med en fågel eller en väderballong, men senare undersökningar visar att en luftventil stod öppen vilket gjorde att lufttrycket i kabinen sjönk. Gagarin fick felaktig information när höjdmätaren inte fungerade. Han kunde inte veta hur nära marken han befann sig när han beslöt sig för att försöka landa. Alexei Leonov, som även han var kosmonaut och som befann sig i närheten när kraschen inträffade, har en annan teori. Han hörde två smällar. Den ena smällen var kraschen och den andra lät som en överljudssmäll från ett annat plan. Flygledningen såg ett oidentifierat plan på radarn kort innan kraschen. Leonov antog att det andra planet var ett överljudsplan som flög på lägre höjd än det borde i de dåliga väderförhållandena och att överljudssmällen hade skakat om Gagarins cockpit, vilket i sin tur fått honom att tappa kontrollen över planet. Sovjetunionen och hela världen hade förlorat en hjälte som bara var 34 år. Han kanske bara var rymden knappt två timmar, men han hade gjort avtryck. Människan hade äntrat rymdåldern.
”Han började dricka för mycket och led av strålkastarljuset.”