Neil Armstrong

Hund­ra­tals mil­jo­ner män­ni­skor över he­la värl­den såg när Neil Armstrong tog ett li­tet steg för en man, men ett stort steg för mänsk­lig­he­ten.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Ett li­tet steg för ho­nom men ett stort steg för mänsk­lig­he­ten. Mån­fär­den om­bord på Apol­lo 11 fa­sci­ne­ra­de en hel värld.

När Neil Armstrong den 20 ju­li 1969 klev ut ur mån­lan­da­ren Eag­le för att ta sitt förs­ta steg på må­nen ha­de han med sig en scout-bad­ge som han frak­tat he­la vägen från jor­den. Som li­ten ha­de han va­rit med i pojkskou­ter­na och 30 år se­na­re var scout­rö­rel­sens vär­de­ring­ar fort­fa­ran­de vik­ti­ga för ho­nom. De­ras mot­to: ”Var all­tid re­do”, själv­för­tro­en­det, på­hit­tig­he­ten och le­dar­ska­pet som pojkscou­ter­na lär ut var vär­de­ful­la för Armstrong un­der he­la li­vet. Ut­an hans skick­lig­het att sty­ra mån­lan­da­ren, skul­le kanske han och Buzz Ald­rin ald­rig ha över­levt mån­land­ning­en.

Att fly­ga var vad Armstrong all­tid drömt om. Han föd­des den 5 aug­­usti 1930 i den ame­ri­kans­ka del­sta­ten Ohio. När han var två år tog hans pap­pa med ho­nom till en flyg­täv­ling och fy­ra år se­na­re flög han själv för förs­ta gång­en. 1949 blev han pi­lot i US Na­vy och del­tog i strids­fly­get un­der Ko­re­a­kri­get in­nan han läm­na­de det mi­li­tä­ra för att ut­bil­da sig till fly­gin­gen­jör. 1955 bör­ja­de han hos the Na­tio­nal Ad­vi­so­ry Com­mit­tee for Ae­ro­nau­tics (NACA) – sam­ma or­ga­ni­sa­tion som ef­ter 1958 kal­las NASA – som test­pi­lot. Han prov­flög någ­ra av de ab­so­lut snab­bas­te ex­pe­ri­ment­flyg­plan som fanns i värl­den vid den här ti­den. Här gav han prov på den för­må­ga att för­hål­la sig lugn och med is­kall när­va­ro age­ra san­sat i pres­sa­de si­tu­a­tio­ner som gjor­de att han val­des ut till ast­ro­naut­ut­bild­ning­en. Armstrong var den förs­te fly­ga­re som val­des ut och han ut­sågs till be­fäl­ha­va­re för den förs­ta be­man­na­de mån­fär­den. Armstrongs förs­ta verk­ligt sto­ra ut­ma­ning som pi­lot äg­de rum 1956 då han flög en enorm Bo­e­ing B29. Det­ta jät­te­plan av ”su­per-fort­ress”-mo­dell ha­de ett hög­has­tig­hets­plan på forsk­nings­sta­di­et (en Douglas D-558-2 Sky­roc­ket) fäst un­der bu­ken. Tan­ken var att den su­per­so­nis­ka Sky­roc­ke­ten skul­le släp­pas från B29:an i luf­ten vid en has­tig­het av 338 km/h. Se­dan skul­le Sky­roc­ke­ten fly­ga bort från B29:an på egen hand. Väl up­pe i luf­ten slu­ta­de en av B29:ans pro­pel­ler­mo­to­rer att fun­ge­ra, pro­pel­lern spann iväg okon­trol­le­rat och mo­torn ho­ta­de att helt gå sön­der. Ut­an nå­gon möj­lig­het att nå den nöd­vän­di­ga has­tig­he­ten för att kun­na släp­pa Sky­roc­ke­ten som pla­ne­rat, stört­dök Armstrong och hans styr­man Stan Butch­art med jät­te­pla­net. De nåd­de has­tig­he­ten 338 km/h och kun­de släp­pa Sky­roc­ke­ten. En­da pro­ble­met var att när Sky­roc­ke­ten släpp­tes och åk­te iväg gick den tra­si­ga mo­torn full­stän­digt i bi­tar. Bi­tar­na från den sön­der­fal­lan­de mo­torn tog sig in i två and­ra mo­to­rer och fick även dem att skä­ra ihop. Armstrong och But­chart tving­a­des att för­sö­ka ta sig till­ba­ka till ba­sen med en en­da kvar­va­ran­de mo­tor och lyc­ka­des även lan­da det tunga jät­te­pla­net tryggt med hjälp av den­na. Armstrong rå­ka­de ut för fler ut­ma­ning­ar när han job­ba­de på Ed­wards Air For­ce Base. Där flög

Egent­li­gen skul­le Buzz Ald­rin ha bli­vit den förs­ta män­ni­skan på må­nen, men man änd­ra­de till Armstrong ef­tersom han satt när­ma­re luc­kan.

han X-15, ett av de mest kän­da ex­pe­ri­ment­pla­nen i flyg­histo­ri­en. Un­der ett av si­na flygupp­drag upp­täck­te han på över 63 000 me­ters höjd att at­mo­sfä­ren gjor­de mot­stånd när han för­sök­te gå ner i höjd. Det­ta gjor­de att han mis­sa­de sin land­nings­ba­na i en has­tig­het av mach 3. Många fler in­ci­den­ter in­träf­fa­de med de kraft­ful­la plan som Armstrong flög. In­te säl­lan var de obe­räk­ne­li­ga kon­struk­tio­ner. Ba­ra de all­ra bäs­ta pi­lo­ter­na kun­de be­mäst­ra dem, un­ge­fär som när ba­ra de all­ra bäs­ta ryt­tar­na kan sit­ta kvar på oin­rid­na, vilda hings­tar.

Dra­ma­ti­ken upp­hör­de knap­past när Armstrong ha­de mönst­rat på som ast­ro­naut 1962 men han fort­sat­te att mö­ta var­je ut­ma­ning med sam­ma kal­la huvud som ti­di­ga­re. På sitt förs­ta rymdupp­drag 1966 sköts han och Da­vid Scott upp i rym­den om­bord på Ge­mi­ni 8. De­ras upp­drag var att ut­fö­ra den all­ra förs­ta dock­ning­en nå­gon­sin mel­lan två rymd­far­kos­ter. Själ­va dock­ning­en, som gjor­des med en obe­man­nad Age­na, gick bra. När de skul­le kopp­la loss sig igen upp­täck­te Armstrong och Scott att de­ras Ge­mi­ni 8 be­fann sig i spinn, ro­te­ran­de bort­om all kon­troll. Med den be­grän­sa­de mark­täck­ning som fanns på den ti­den in­ne­bar det­ta att kon­troll­sta­tio­nen ne­re på jor­den skul­le tap­pa all kon­takt med Ge­mi­nin. Armstrong ha­de ing­et an­nat val än att ta sa­ken i eg­na hän­der. Han sat­te kon­troll­sy­ste­met på åter­vänd­nings­lä­ge så att styrra­ke­ter­na kun­de an­vän­das för att sät­ta stopp för snur­ran­det. Res­ten av upp­dra­get fick stäl­las in och Armstrong och Scott åter­vän­de hem. Ge­nom den här hän­del­sen lär­de sig NASA myc­ket om mö­ten i rym­den, bland an­nat att två rymd­far­kos­ter som doc­kar be­ter sig som en och sam­ma far­kost. Det var så­da­na er­fa­ren­he­ter som möj­lig­gjor­de Apol­lo­pro­jek­tets mån­fär­der, där kom­man­do­mo­du­len mås­te doc­ka med mån­lan­da­ren. Mån­lan­da­ren som skul­le ta Armstrong och Buzz Ald­rin ner till måny­tan me­dan Mi­chael Col­lins stan­na­de kvar i kom­man­do­mo­du­len var en far­kost av ett helt an­nat slag än nå­got Armstrong ti­di­ga­re flu­git: en slags lå­da på ben med en mo­tor på un­der­si­dan. När de när­ma­de sig må­nens yta skul­le mån­lan­da­ren fär­das i ett gra­vi­ta­tions­fält som ba­ra är en sjät­te­del av jor­dens och som sak­nar at­mo­sfär. För att kun­na ef­ter­lik­na des­sa för­hål­lan­den fick Armstrong och de and­ra ast­ro­nau­ter­na öva i nå­got som het­te the Lu­nar Landing Trai­ning Ve­hicles (LLTV) men som ast­ro­nau­ter­na, ef­ter att ha sett hur de såg ut, skämt­samt kal­la­de för ”de fly­gan­de sängstom­mar­na”. LLTV ha­de mo­to­rer som tryck­te far­kos­ten upp­åt mot gra­vi­ta­tio­nen. För den som be­fann sig in­u­ti far­kos­ten och skul­le fly­ga den kän­des som att be­fin­na sig i en sjät­te­del av jord­gra­vi­ta­tio­nen. När Armstrong den 6 maj 1968 trä­nings­flög en LLTV upp­lev­de han nå­got som möj­li­gen kan

Neil Armstrong och Buzz Ald­rin var nä­ra att bli strand­sat­ta på må­nen när Eag­les start­funk­tion gick sön­der.

ha va­rit den far­li­gas­te si­tu­a­tio­nen nå­gon­sin för ho­nom som pi­lot: plöts­ligt lås­te sig kon­trol­ler­na på 30 me­ters höjd. Ef­tersom LLTV:N sam­ti­digt var på väg att få kraf­tig slagsi­da sköt Armstrong ut sig me­dan far­kos­ten kra­schlan­da­de och ex­plo­de­ra­de. Ha­de han gjort det ba­ra nå­gon se­kund se­na­re skul­le Armstrong ha gått en sä­ker död till mö­tes. Än en gång ha­de hans kvick­tänkt­het och hans för­må­ga att be­hål­la lug­net i svå­ra si­tu­a­tio­ner räd­dat ho­nom.

Det var ock­så de egen­ska­per­na som, till­sam­mans med hans låg­mäl­da per­son­lig­het, av­gjor­de va­let av ho­nom som be­fäl­ha­va­re för Apol­lo 11. Det be­stäm­des ock­så att Armstrong och in­te Buzz Ald­rin skul­le bli den förs­ta män­ni­skan att sät­ta sin fot på må­nen. Armstrong var op­ti­mis­tisk om att åter­vän­da från upp­dra­get le­van­de men an­såg sam­ti­digt att chan­ser­na för att kun­na lan­da på måny­tan var un­ge­fär 50/50.

Den 20 ju­li 1969 skul­le Armstrong och Ald­rin få upp­le­va hur risk­fylld en mån­land­ning kun­de va­ra i verk­lig­he­ten. Me­dan mån­lan­da­ren Eag­le (Ör­nen) fär­da­des mot måny­tan märk­te Armstrong att månkrat­rar­na ut­an­för fönst­ret pas­se­ra­de all­de­les för snabbt. Det stod klart att de skul­le kom­ma att mis­sa den i för­väg ut­sed­da land­nings­plat­sen. Istäl­let för att lan­da som pla­ne­rat på en plats som ha­de be­dömts som sä­ker, rör­de de sig nu över re­la­tivt out­fors­kat om­rå­de i Still­he­tens Hav (Sea of Tranqui­li­ty). Sten­block bör­ja­de dy­ka upp fram­för dem, till­räck­ligt sto­ra för att vid en träff kun­na or­sa­ka re­jäl ska­da el­ler till och med för­stö­ra Ör­nen helt och hål­let. Det var i den­na fa­ro­fyll­da si­tu­a­tion som Armstrong be­stäm­de sig för att ta ma­nu­ell kon­troll över mån­lan­da­ren. Det­ta var i sista mi­nu­ten, ef­tersom de trod­de att bräns­let höll på att ta slut. Stres­sen var tyd­lig. Armstrongs hjär­ta slog 160 gång­er i mi­nu­ten me­dan han med en enorm kraf­tan­s­trä­ning och kon­cent­ra­tion lot­sa­de mån­lan­da­ren för­bi sten­bloc­ken och kun­de lan­da Eag­len tryggt med ba­ra 45 se­kun­ders åter­stå­en­de bräns­le, en­ligt mä­ta­ren. Armstrong tap­pa­de ald­rig fatt­ning­en. In­gen­jö­rer­na och flyg­kon­trol­lö­rer­na ne­re på jor­den drog en djup suck av lätt­nad. ”Houston, Tranqui­li­ty­ba­sen här,” sa Armstrong över ra­di­on. ”Ör­nen har lan­dat.”

Iv­ri­ga som de var att upp­täc­ka den dam­mi­ga, grå måny­tan tog de två ast­ro­nau­ter­na sin mån­pro­me­nad ti­di­ga­re än pla­ne­rat. Vad som dä­re­mot stäm­de med pla­nen var att Armstrong var den förs­te att läm­na kap­seln. Me­dan han klätt­ra­de ner­för ste­gen stan­na­de han upp ett ögon­blick för att kol­la hur pass djupt Ör­nens ben ha­de sjun­kit ner i mån­dam­met. Se­dan fort­sat­te han ner­åt, tog ett för­sik­tigt förs­ta steg på måny­tan och ytt­ra­de de odöd­li­ga or­den: ”Ett li­tet steg för en män­ni­ska, men ett stort steg för mänsk­lig­he­ten.”

Än idag är det om­stritt om han i själ­va ver­ket sa ”en män­ni­ska” el­ler ”en man”. För egen del an­såg Armstrong att han sagt ”en man”, men att det störts av bru­set i tv-sänd­ning­en.

Ut­ö­ver de oskar­pa tv-bil­der­na finns ba­ra fem–sex fo­to­gra­fi­er av Neil Armstrong på må­nen. Det be­ror på att un­der mån­pro­me­na­der­na var det Armstrong själv som höll i Has­sel­blads-ka­me­ran och tog bil­der av Buzz Ald­rin. Iro­niskt nog är det mest kän­da fo­tot av Armstrong en bild på Buzz Ald­rin där Armstrong och ka­me­ran re­flek­te­ras på ytan av Ald­rins hjälm­vi­sir.

Den hi­sto­ris­ka mån­fär­den slu­ta­de med en åter­komst till jor­den i fall­skärm och 18 da­gar i ka­ran­tän för Armstrong, Ald­rin och pi­lo­ten i kom­man­do­mo­du­len, Mi­chael Col­lins. När de släppts ut in­led­des en 45 da­gars världs­tur­né där de vält­ra­de sig i folks be­und­ran. För Armstrong mar­ke­ra­de det slu­tet på hans da­gar i luft­en. Ge­mi­ni 8 och Apol­lo 11 blev hans en­da rymdupp­drag. Un­der en pe­ri­od var han De­pu­ty As­so­ci­a­te Ad­mi­ni­stra­tor på av­del­ning­en för flyg­ve­ten­skap hos NASA. Där­ef­ter un­der­vi­sa­de han i flyg­plans­tek­nik på Uni­ver­si­ty of Cin­cin­na­ti i åt­ta år. Ef­ter åren inom aka­de­min sad­la­de han om till nä­rings­li­vet men fort­sat­te att från och till age­ra som ta­les­per­son för NASA och för fö­re­tag inom flyg.

Armstrong dog den 25 au­gusti 2012 ef­ter kom­pli­ka­tio­ner­na av en hjär­to­pe­ra­tion, 82 år gam­mal. Men även om Neil Armstrong själv nu är bor­ta kom­mer hans livs­verk att för­bli en mil­stol­pe för ci­vi­li­sa­tio­nen.

Neil Armstrong del­tog i olycks­ut­red­ning­ar för bå­de Apol­lo 13 och rymd­skyt­teln Chal­leng­er.

Det finns ing­en luft och knappt nå­gon ero­sion på må­nen så hans fotav­tryck kom­mer att fin­nas kvar i hund­ra­tals mil­jo­ner år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.