Neil Armstrong

Hundratals miljoner människor över hela världen såg när Neil Armstrong tog ett litet steg för en man, men ett stort steg för mänskligheten.

Ett litet steg för honom men ett stort steg för mänskligheten. Månfärden ombord på Apollo 11 fascinerade en hel värld.

När Neil Armstrong den 20 juli 1969 klev ut ur månlandaren Eagle för att ta sitt första steg på månen hade han med sig en scout-badge som han fraktat hela vägen från jorden. Som liten hade han varit med i pojkskouterna och 30 år senare var scoutrörelsens värderingar fortfarande viktiga för honom. Deras motto: ”Var alltid redo”, självförtroendet, påhittigheten och ledarskapet som pojkscouterna lär ut var värdefulla för Armstrong under hela livet. Utan hans skicklighet att styra månlandaren, skulle kanske han och Buzz Aldrin aldrig ha överlevt månlandningen.

Att flyga var vad Armstrong alltid drömt om. Han föddes den 5 augusti 1930 i den amerikanska delstaten Ohio. När han var två år tog hans pappa med honom till en flygtävling och fyra år senare flög han själv för första gången. 1949 blev han pilot i US Navy och deltog i stridsflyget under Koreakriget innan han lämnade det militära för att utbilda sig till flygingenjör. 1955 började han hos the National Advisory Committee for Aeronautics (NACA) – samma organisation som efter 1958 kallas NASA – som testpilot. Han provflög några av de absolut snabbaste experimentflygplan som fanns i världen vid den här tiden. Här gav han prov på den förmåga att förhålla sig lugn och med iskall närvaro agera sansat i pressade situationer som gjorde att han valdes ut till astronaututbildningen. Armstrong var den förste flygare som valdes ut och han utsågs till befälhavare för den första bemannade månfärden. Armstrongs första verkligt stora utmaning som pilot ägde rum 1956 då han flög en enorm Boeing B29. Detta jätteplan av ”super-fortress”-modell hade ett höghastighetsplan på forskningsstadiet (en Douglas D-558-2 Skyrocket) fäst under buken. Tanken var att den supersoniska Skyrocketen skulle släppas från B29:an i luften vid en hastighet av 338 km/h. Sedan skulle Skyrocketen flyga bort från B29:an på egen hand. Väl uppe i luften slutade en av B29:ans propellermotorer att fungera, propellern spann iväg okontrollerat och motorn hotade att helt gå sönder. Utan någon möjlighet att nå den nödvändiga hastigheten för att kunna släppa Skyrocketen som planerat, störtdök Armstrong och hans styrman Stan Butchart med jätteplanet. De nådde hastigheten 338 km/h och kunde släppa Skyrocketen. Enda problemet var att när Skyrocketen släpptes och åkte iväg gick den trasiga motorn fullständigt i bitar. Bitarna från den sönderfallande motorn tog sig in i två andra motorer och fick även dem att skära ihop. Armstrong och Butchart tvingades att försöka ta sig tillbaka till basen med en enda kvarvarande motor och lyckades även landa det tunga jätteplanet tryggt med hjälp av denna. Armstrong råkade ut för fler utmaningar när han jobbade på Edwards Air Force Base. Där flög

Egentligen skulle Buzz Aldrin ha blivit den första människan på månen, men man ändrade till Armstrong eftersom han satt närmare luckan.

han X-15, ett av de mest kända experimentplanen i flyghistorien. Under ett av sina flyguppdrag upptäckte han på över 63 000 meters höjd att atmosfären gjorde motstånd när han försökte gå ner i höjd. Detta gjorde att han missade sin landningsbana i en hastighet av mach 3. Många fler incidenter inträffade med de kraftfulla plan som Armstrong flög. Inte sällan var de oberäkneliga konstruktioner. Bara de allra bästa piloterna kunde bemästra dem, ungefär som när bara de allra bästa ryttarna kan sitta kvar på oinridna, vilda hingstar.

Dramatiken upphörde knappast när Armstrong hade mönstrat på som astronaut 1962 men han fortsatte att möta varje utmaning med samma kalla huvud som tidigare. På sitt första rymduppdrag 1966 sköts han och David Scott upp i rymden ombord på Gemini 8. Deras uppdrag var att utföra den allra första dockningen någonsin mellan två rymdfarkoster. Själva dockningen, som gjordes med en obemannad Agena, gick bra. När de skulle koppla loss sig igen upptäckte Armstrong och Scott att deras Gemini 8 befann sig i spinn, roterande bortom all kontroll. Med den begränsade marktäckning som fanns på den tiden innebar detta att kontrollstationen nere på jorden skulle tappa all kontakt med Geminin. Armstrong hade inget annat val än att ta saken i egna händer. Han satte kontrollsystemet på återvändningsläge så att styrraketerna kunde användas för att sätta stopp för snurrandet. Resten av uppdraget fick ställas in och Armstrong och Scott återvände hem. Genom den här händelsen lärde sig NASA mycket om möten i rymden, bland annat att två rymdfarkoster som dockar beter sig som en och samma farkost. Det var sådana erfarenheter som möjliggjorde Apolloprojektets månfärder, där kommandomodulen måste docka med månlandaren. Månlandaren som skulle ta Armstrong och Buzz Aldrin ner till månytan medan Michael Collins stannade kvar i kommandomodulen var en farkost av ett helt annat slag än något Armstrong tidigare flugit: en slags låda på ben med en motor på undersidan. När de närmade sig månens yta skulle månlandaren färdas i ett gravitationsfält som bara är en sjättedel av jordens och som saknar atmosfär. För att kunna efterlikna dessa förhållanden fick Armstrong och de andra astronauterna öva i något som hette the Lunar Landing Training Vehicles (LLTV) men som astronauterna, efter att ha sett hur de såg ut, skämtsamt kallade för ”de flygande sängstommarna”. LLTV hade motorer som tryckte farkosten uppåt mot gravitationen. För den som befann sig inuti farkosten och skulle flyga den kändes som att befinna sig i en sjättedel av jordgravitationen. När Armstrong den 6 maj 1968 träningsflög en LLTV upplevde han något som möjligen kan

Neil Armstrong och Buzz Aldrin var nära att bli strandsatta på månen när Eagles startfunktion gick sönder.

ha varit den farligaste situationen någonsin för honom som pilot: plötsligt låste sig kontrollerna på 30 meters höjd. Eftersom LLTV:N samtidigt var på väg att få kraftig slagsida sköt Armstrong ut sig medan farkosten kraschlandade och exploderade. Hade han gjort det bara någon sekund senare skulle Armstrong ha gått en säker död till mötes. Än en gång hade hans kvicktänkthet och hans förmåga att behålla lugnet i svåra situationer räddat honom.

Det var också de egenskaperna som, tillsammans med hans lågmälda personlighet, avgjorde valet av honom som befälhavare för Apollo 11. Det bestämdes också att Armstrong och inte Buzz Aldrin skulle bli den första människan att sätta sin fot på månen. Armstrong var optimistisk om att återvända från uppdraget levande men ansåg samtidigt att chanserna för att kunna landa på månytan var ungefär 50/50.

Den 20 juli 1969 skulle Armstrong och Aldrin få uppleva hur riskfylld en månlandning kunde vara i verkligheten. Medan månlandaren Eagle (Örnen) färdades mot månytan märkte Armstrong att månkratrarna utanför fönstret passerade alldeles för snabbt. Det stod klart att de skulle komma att missa den i förväg utsedda landningsplatsen. Istället för att landa som planerat på en plats som hade bedömts som säker, rörde de sig nu över relativt outforskat område i Stillhetens Hav (Sea of Tranquility). Stenblock började dyka upp framför dem, tillräckligt stora för att vid en träff kunna orsaka rejäl skada eller till och med förstöra Örnen helt och hållet. Det var i denna farofyllda situation som Armstrong bestämde sig för att ta manuell kontroll över månlandaren. Detta var i sista minuten, eftersom de trodde att bränslet höll på att ta slut. Stressen var tydlig. Armstrongs hjärta slog 160 gånger i minuten medan han med en enorm kraftansträning och koncentration lotsade månlandaren förbi stenblocken och kunde landa Eaglen tryggt med bara 45 sekunders återstående bränsle, enligt mätaren. Armstrong tappade aldrig fattningen. Ingenjörerna och flygkontrollörerna nere på jorden drog en djup suck av lättnad. ”Houston, Tranquilitybasen här,” sa Armstrong över radion. ”Örnen har landat.”

Ivriga som de var att upptäcka den dammiga, grå månytan tog de två astronauterna sin månpromenad tidigare än planerat. Vad som däremot stämde med planen var att Armstrong var den förste att lämna kapseln. Medan han klättrade nerför stegen stannade han upp ett ögonblick för att kolla hur pass djupt Örnens ben hade sjunkit ner i måndammet. Sedan fortsatte han neråt, tog ett försiktigt första steg på månytan och yttrade de odödliga orden: ”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten.”

Än idag är det omstritt om han i själva verket sa ”en människa” eller ”en man”. För egen del ansåg Armstrong att han sagt ”en man”, men att det störts av bruset i tv-sändningen.

Utöver de oskarpa tv-bilderna finns bara fem–sex fotografier av Neil Armstrong på månen. Det beror på att under månpromenaderna var det Armstrong själv som höll i Hasselblads-kameran och tog bilder av Buzz Aldrin. Ironiskt nog är det mest kända fotot av Armstrong en bild på Buzz Aldrin där Armstrong och kameran reflekteras på ytan av Aldrins hjälmvisir.

Den historiska månfärden slutade med en återkomst till jorden i fallskärm och 18 dagar i karantän för Armstrong, Aldrin och piloten i kommandomodulen, Michael Collins. När de släppts ut inleddes en 45 dagars världsturné där de vältrade sig i folks beundran. För Armstrong markerade det slutet på hans dagar i luften. Gemini 8 och Apollo 11 blev hans enda rymduppdrag. Under en period var han Deputy Associate Administrator på avdelningen för flygvetenskap hos NASA. Därefter undervisade han i flygplansteknik på University of Cincinnati i åtta år. Efter åren inom akademin sadlade han om till näringslivet men fortsatte att från och till agera som talesperson för NASA och för företag inom flyg.

Armstrong dog den 25 augusti 2012 efter komplikationerna av en hjärtoperation, 82 år gammal. Men även om Neil Armstrong själv nu är borta kommer hans livsverk att förbli en milstolpe för civilisationen.

Neil Armstrong deltog i olycksutredningar för både Apollo 13 och rymdskytteln Challenger.

Det finns ingen luft och knappt någon erosion på månen så hans fotavtryck kommer att finnas kvar i hundratals miljoner år.