En stor eloge till stenhuggarfestivalen
Hjärtligt tack till alla som ställde upp och ordnade denna festival som blev så folklig och trevlig.
Full aktivitet hela dagen med underhållning av lokala förmågor från scenen, gedigen utställning om stenhuggarepoken, filmer, föredrag, hantverkstillverkning med försäljning, förtäring med mera.
Tack vare ert engagemang i er hembygd har Krokstrand blivit ett samhälle som numera lever året om.
EN SÄRSKILD ELOGE till er att framhålla kvinnornas arbete och slit under stenhuggarepoken. Oftast i historien har det varit männens arbete som skulle värdesättas. Men nu har ni satt kvinnorna i fokus tack vare filmen ”Granitbergens döttrar”. En fantastisk film som skildrar det hårda vardagsslit som kvinnorna hade. Omoderna bostäder, trångboddhet, fattigdom genom dåliga löner att hushålla med, oftast stora barnkullar, lungsoten som härjade både bland barn och vuxna.
Dessa kvinnor som befann sig på samhällets botten, de skulle vara så stolta och glada över att bli hyllade genom denna film. ”Nödhjälpsarbetet” Bohusstickningen visades också på denna festival.
Detta arbete ansågs vara ett enkelt arbete men krävde noggrannhet, handarbetsfärdighet, tålamod och skicklighet men betalades uruselt.
JAG CITERAR EWA-MARIAS slutord i filmen ”Granitbergens döttrar” som är så talande för dessa kvinnors betydelse: ”Egentligen e de konstit att ente kvinnfölke räkknas mä förr i tia, döm jole jo ett himsket arbe.
Först opp om morran å nöre ti spisen, sen arbette döm hele dan för å sen läggessa sist om kvälln! Uttas kvinnfölke hadde de ente vort nogge stenhoggarsamhälle, å ente hade da vort nogge karar heller för den delen.”
Med mina rötter i detta samhälle minns jag sommarloven på 50-60-talen då jag tillbringade dessa hos min farmor Klara (i mittenbrackan). Hon var den som bodde där sist innan det blev sålt av Stenbolaget NS Beer & Co till privat ägande.
TACK VARE STENINDUSTRIN blev samhället på 30-talet en levande och blomstrande bygd med över 3 000 invånare. Krokstrand blev municipalsamhälle med fler invånare än staden Strömstad. Sedan kom kriget och därefter asfalterades gator
Ur filmen ”Granitbergets döttrar”
och vägar ute i världen och ”gat-knotten” efterfrågades inte längre. Jobben försvann och ungdomen flyttade dit där de kunde få sin utkomst, många till Kungälv (kexfabriken och Abc-fabriken) och till varven i Göteborg.
Krokstrand blev mer och mer avfolkat, Konsum och Björkmans lade ner sin verksamhet.
JAG MINNS VEMODET att komma dit. Ödsligheten blev så påtaglig. De flesta människor var gamla, husen gapade tomt och ödsligt. Det blev tyst när man inte längre hörde stenhuggarnas slag i berget. De omoderna stenhuggarbarackerna förföll.
Vedskjulsdörrarna hängde på trekvart och gnisslade i takt med tornsvalornas ödesmättade läte över nejden på sommarkvällarna när man skulle gå på ”do” (utedasset) inför kvällningen.
Sommartid gick det väldiga åskväder som dånade mellan Idefjorden och de mäktiga bergen. Farmor var åskrädd och vi fick klä på oss mitt i natten och sitta uppe ifall ”det skulle ta värme”. Bostadsstandarden var urusel.
Ved skulle huggas, vatten bäras in och ut. Inget kylskåp fanns och mjölken som oftast var blåsur skulle bäras ner i källaren.
MEN SÅ KOM 70-talet och ”gröna vågen”. Stockholmare ville fly storstaden och hade fått nys om Krokstrand med dess mäktiga natur. De köpte upp fallfärdiga hus, renoverade och odlade upp.
Det var kreativa människor, ordnade tangofestivaler, teatrar, operaföreställningar på Folkets hus från de stora metropolerna och samhället började blomstra igen.
Tack vare er så har Krokstrand blivit ett ställe där det numera är liv året om till skillnad från fiskesamhällen i vår närhet som köps upp av vårt nabo-land.
Där byggs stora flådiga flermiljonersvillor som befolkas endast några få veckor sommartid. Var finns då känslan för bygden? Vintertid är det mörkt i husen.
Tack än en gång till alla engagerande krokstrandsbor som håller liv i bygden till glädje för oss alla!
”Uttas kvinnfölke hadde de ente vort nogge stenhogg arsa mhälle”