FN har en del att lära av Strömstads litterära residens

Världen är ändå bra liten. Det slitna konstaterandet dyker upp när jag timmen innan jag ska träffa översättaren och läraren Rositsa Tsvetanova talar i telefon med en god vän.

I så fall hoppas jag innerligt att Margot Wallström och Sverige med det här arrangemanget skapar nya traditioner

Han har precis kommit hem från Bulgariens huvudstad Sofia, där han har träffat en svensk lärare och studenter vid universitetet som läser skandinavistik.

Rositsa Tsvetanova undervisar i bland annat nordisk kulturhistoria vid detta universitet, men översätter också svensk, finsk, dansk och norsk litteratur till bulgariska (mer finns att läsa på dagens kultursidor).

Kan hans svenska lärare och Strömstads bulgariska översättarein-residence möjligen känna varandra? Jag måste ju fråga! Det gör de. Världen är som sagt liten och den kan göras än mindre genom kontakter. Min gode vän reste till Sofia i efterdyningar av 20 år gamla skolutbytesprojekt mellan Sverige och Bulgarien. Rositsa Tsvetanova är här som stipendiat inom Västra Götalands satsning på Artist-in-residence för författare och översättare.

Vi talar om hur man som översättare behöver känna till landet, människorna, naturen och livet där texterna utspelar sig. Ju större närhet, desto lättare att verkligen förstå och sedan överföra också det som inte ligger i orden allena utan i undertexter, små stilvalörer och bildspråk.

Inte alltid så lätt när skillnaderna är stora. Rositsa Tsvetanova har ett drastiskt exempel: ordet lakritspipa i en dansk barnbok. Hur översätter man det, när varken lakrits eller pipor används i Bulgarien?

Närhet handlar också om att inte gå omvägar. Hon berättar hur Sven Nordqvists bilderböcker om Pettson och Findus översätts via engelska och därför fått en transkribering till kyrilliska bokstäver som styr uttalet av deras namn åt en engelsk intonation.

Men närhet är mera än att bara få till rätt accent. Den handlar också om förståelse på andra plan. ”Man får vänner för livet”, säger Rositsa Tsvetanova om kontakten med de svenska lärare som undervisar i Bulgarien. Hon ska åka och hälsa på en av dem som tidigare varit där nu, i Göteborg på vägen hem, berättar hon.

När jag cyklar mot redaktionen funderar jag över vilka spår de många gäster som bor några veckor i lägenheten i Strömstad och arbetar med sina texter kommer att lämna på sikt. Eller snarare, vilka band de kommer att ha knutit.

Hoppas att någon lägger litet tid på att undersöka det. För även om några av dem kanske är begravda i arbete vågar jag nog tro att de flesta också kommer att passa på tillfället att knyta kontakter med strömstadsbor, lära känna Bohusläns, Strömstads och gränstrakternas historia, ta del av kulturevenemang och vardagsliv. Arbetsro och flit i alla ära, men detta att för en tid faktiskt vara en del av ett samhälle som skiljer sig från det egna kan inte överskattas.

De egna vyerna kan vidgas i proportion till att världen förmås krympa, i meningen att människor med stora geografiska och kulturella avstånd mellan sig möts, kan bli nyfikna på varandra och börja förstå litet av varandras liv och tankar.

Kanske kan medlemmar ur FN:S säkerhetsråd den här helgen göra litet av det när de samlas på Dag Hammarskjölds gård Backåkra i Skåne?

Nej, jag tror väl inte att våren på Österlen ska lösa alla knutar och radera ut motsättningarna så radikalt att det blir stopp på det besinningslösa våldet i Syrien. Men jag tror att nya upplevelser, nya intryck och möjligheten att dela dem på neutral och informell mark – dessutom vacker – faktiskt kan bidra till att förbättra samtalsklimatet.

Säkerhetsrådet lär inte ha mötts utanför New York förr. Kan det verkligen vara sant? I så fall hoppas jag innerligt att Margot Wallström och Sverige med det här arrangemanget skapar nya traditioner. För vad ska en styrelse för ett världssamfund göra om inte regelbundet se till att få uppleva sin värld och de olika förutsättningar, tankemönster och verkligheter som präglar denna värld? Som skolutbyten, festivaler eller litterära residens gör. Det trodde jag FN hade förstått för länge sedan.