Poetisk fotokonst
KULTUR: AGNETA EKMAN JULIS KONSTNÄR I LOKSTALLET
Boken om Tall-maja kom för 50 år sedan. Nu kommer den om Humlemor. Däremellan ligger år av filmskapande och fotograferande.
– Det känns fint att ställa ut där mina barn har växt upp, säger Agneta Ekman under en paus i hängningen på Lokstallet.
Hon tänker på Krokstrand, där familjen bodde från 80-talets början och 12 år framåt. Inte minst hon själv bidrog till den kreativa miljön när Gröna vågen rullade in nytt liv i den gamla stenhuggarbygden.
– DÄR LADE vi grunden till ett kulturintresse som har smittat av sig på barnen, säger hon.
Sammanhållningen skapade blodsband för livet. Agneta Ekman startade Lilla konstskolan och Filmlekskolan i hemmet. Bland de deltagande barnen fanns en blivande filmare – Astrid Askberger, som just visat sin film om Granitbergens döttrar på stenhuggarfestivalen.
– Första gången jag mötte henne var hon utklädd till Kalles Kaviar, minns Agneta.
– Hon visade framfötterna direkt. Jag gav dem min utrustning och hon grabbade tag i kameran. Sedan gjorde hon en satir på skolfotograferingen. Jag hoppas hon kommer till vernissagen, vi är ju kolleger nu.
FAMILJEN EKMAN-WINGATE KOM till Krokstrand från Oslo.
– Vår son hade gått ut på gatan där och nästan blivit överkörd och vi bestämde oss för att flytta ifrån storstaden.
Så småningom blev både hon och mannen David Wingate lärare vid högskolan i Volda på Vestlandet, centrum för medieutbildning i Norge. När David efter fyra år fick jobb hos Film i Väst återvände de till Bohuslän, men nu till Gerlesborg där de byggde hus i ekobyn Skärkäll och Agneta fick mörkrum hos Konstnärernas kollektivverkstad. Hon fortsatte att engagera sig i barns och ungas kreativa utvecklig och startade Ung kulturmönstring, som gav unga skapare möjlighet att visa vad de gjorde.
AGNETA OCH DAVID bor fortfarande i Skärkäll. Äldste sonen Thomas är verksam som uppfinnare och utvecklare av mjukvara i Göteborg, dottern Alexandra är dansare och fotograf, också i Göteborg, medan mellansonen Hannes finns i USA som designer, skulptör och vildmarkslärare.
På ett av fotografierna inne i Lokstallet skymtar en kvinnogestalt i ett berg, sedd bakifrån med armarna utsträckta så att kroppen ger intryck av ett krucifix. Det är en bild ur Agnetas kommande bok, som med skaparens egna ord penetrerar patriarkatet. Kvinnan i berget ser inte stigen som kan ta henne runt, påpekar Agneta.
HENNES EGET MÖTE med patriarkatet går tillbaka till barndomen.
– Jag var uppfostrad till flicka med sidenrosett i håret som skulle niga fint, men i barnkammaren var det något helt annat. Där gällde det att slåss med mina äldre bröder.
– Jag blev på något sätt både en hon och en han. Jag har nog haft nytta av det men det ledde också till en djup disharmoni.
Modell i berget är dottern Alexandra, med gamla gudinnetecken målade på sin bara rygg.
– Jag har lyckan att få samarbeta med min familj, säger Agneta Ekman.
Familjen finns ständigt närvarande också i mitt och hennes samtal vid den varma uthusväggen och i ordväxlingen mellan fotograf och medhjälpare inne i Lokstallet.
– Jag är bildpoet, det är min identitet. Men jag har inte velat vara konstnär på liv och död. Jag ville vara en mamma och ta hand om mina barn. Jag tycker inte att jag offrat något. Mitt erkännande har kommit nu.
Den stora plats barnen har fått ta märks också i hennes konst.
– Barn är med där, inte som kuriosa utan som levande själar, säger hon och citerar en dikt skriven till ett barnbarn, då två och ett halvt år gammalt.
Barn är med i min konst, inte som kuriosa utan som levande själar.
AGNETA EKMAN fotograf
POSITIONEN SOM POETISK fotograf har hon byggt under lång tid. Debutverket Tall-maja från 1967 bröt med den rådande social-realistiska fotostil som härskade på hennes utbildning för den legendariske fotografen Christer Strömholm. Hon placerade sina studiekamrater i naturen och med huldran som tema tog hon poetiskt laddade bilder, istället för att hålla sig inom den gängse uppfattningen om fotografi som dokumentation. Exempel från Tall-maja finns också på plats i Lokstallet.
– Den har blivit en föregångsbok och en klassiker inom svenskt fotografi, konstaterar hon.
NU LIGGER MATERIALET till en ny poetisk fotobok färdigt. Diskussionerna med förlaget är ännu inte klara men bilder och text visas här och har tidigare visats bland annat hemma hos Agneta under påskens konstvandring och på utställning i Skåne.
– Därför vet jag att den berör och har ett viktigt budskap.
– Jag har haft ett gudabenådat samarbete med en ung poet, Jonas Gren. Jag besökte honom i Årsta, vi satt i soffan. Då sa jag ”ta pennan, nu kommer det”.
Så kom hennes texter muntligen, han skrev och sedan har de blandat sina ord till den färdiga text som tillsammans med fotografierna utgör berättelsen i Trösta mig, Humlemor.