NOLHÔTTEN

No har ve hölle på där bortte på Bröddet, natt a lysen da. Ja bynnar a bli lett tappsejen tykkes jaj. Men en får jo jälpe te sö gött de går.

Bagkring den gamle laggårn hetta ve unner en presseing en mängde verke som no kom väl te pass. Ja sto på bakken a löfta bräne opp te Hilmer i Kallkjällkas som sto på taget. Han änte huveg han sö.

Klokka fem på eftan sö va siste bräa på plass.

– No kannu ta kvälln, sa Hilmer i Kallkjällkas te ma. No är bare tjärpappen a läktene ijen. De jär ja ikväll. De skante stå i döretrokk!

– Tejelett kommer te vegga, sa Hilmer. Då kan ja behöve lett jälp.

–Takk,takk, i guss namn, sa änka på Bröddet a nejte fö ma. Skabarn kommer a betale da en da.

– Siru de, sa ja. Du kansche kan lägg ud sö länge?

Änka på Bröddet jekk in, a ja lomma himover. Ett jävla arbe som Hilmer har togge sa på.