Svenska Dagbladet (delayed ver.) - SvD Mat & dryck
”Lövbiffen var som Michelinkäk”
Marie Agerhäll minns krämiga blodbollar, en norrländsk drömbiff och en tomatmacka i Apulien.
Blodbollar i La Gomera
2017 vandrade Kristian Luuk och jag runt i bergen på den lilla ön La Gomera utanför Teneriffa. Vi skulle spela in ett inslag till tvprogrammet ”Fråga Lund” och var därför på jakt efter en getbonde som kunde lära oss det gomeriska visselspråket – ett språk som framförallt används av folk i bergen när de vill prata med varandra över dalgångarna. Visslingarna hörs över långa avstånd, så de behöver inga telefoner. En tittare ville veta hur man visslar frågan ”Vad är lösenordet till ditt wifi?” och vi hittade till slut en medfaren bonde som såg ut som att han fastnat i harven. Han bjöd oss på hemmagjord sprit som Kristian artigt drack, sen försökte bonden lära oss vissla.
När vi äntligen lärt oss frasen ville vi fira på en lokal restaurang, aningslösa om vad som skulle mätta våra magar. Vi serverades en av öns specialiteter: blodbollar på pinne. Otroligt konstigt, tänkte jag. Men efter att ha åkt runt och visslat i bergen med röd sand i hela ansiktet var vi utsvultna. Jag slukade bollarna direkt och jag minns dem som krispiga och med en märklig krämliknande konsistens inuti. När vi var mätta och påfyllda med järn för minst fyra år framåt var det dags att ta båten till fastlandet och flygplatsen. Och där, i vattnet i skymningen, kom plötsligt delfiner och simmade längs med båten. Blodbollar, visselspråk och delfiner – alla bra jobbresor innehåller det.
Lövbiff med persiljesmör
Min pappa är från Överklinten och hade ett hus i Bygdsiljum, där jag tillbringade många av mina barndomssomrar. Det var väldigt spartanskt: varken toalett eller dusch fanns och runt utedasset flög fladdermössen. Mamma ville aldrig följa med dit av just den anledningen. Men jag gick runt där, pratade låtsasnorrländska för att ingen skulle upptäcka att jag var en tönt från stan och drömde om det som fanns på andra sidan gatan.
Mittemot låg nämligen Konsum, där man hade sett Anki Bagger en gång. Det fanns också en minigolfbana, en påfågel som dök upp likt tvillingarna i ”The Shining” och en restaurang med urblekta matbilder. Här serverade de bland annat lövbiff med persiljesmör och pommes frites. Den rätten var gudomlig. De få gånger jag fick äta den.
Det är ju smart av en förälder att göra så: låta oss leva som om det var förra sekelskiftet och därmed sakta bygga upp en förväntan på den där lövbiffen på andra sidan gatan. När jag väl åt den var det som om man åt Michelinkäk. Lövbiffen med smöret som smälte över köttet och stora mjölkglaset till. En fulländad måltid.
Katamaranmacka med solmogna tomater
Året min man Jesper och jag blev ihop åkte vi på semester till Apulien. Vi skulle åka båt mellan några öar och steg på en katamaran. Jag blev åksjuk direkt såklart, det är ju en båt som flyger, och spydde i en genomskinlig påse. Jag hade bara druckit en massa Fanta den dagen så det blev jättesnyggt kräks, helt lysande vackert orange. Det såg ut som en sådan festlig grej man skulle kunna köpa på Gröna Lund: klar neondricka i en snärtig påse med sugrör.
Illamåendet gick snabbt över när vi gick ut i friska luften på soldäck. Vi hade handlat med oss färskt bröd, stark korv och solmogna söta tomater som bara går att hitta i Italien. Så, där satt vi och åt bruschetta och kisade i solen. Det var så störtgott. Jag har aldrig ätit så söta, goda tomater. Nu i dag tänker jag att det var bra att jag kräktes snyggt när jag var nykär. ”Gud, vad snyggt hon kräktes!”, tänkte kanske Jeppe, ”den här får man ju hålla i”. För vi är fortfarande ihop.
”Alla bra jobbresor innehåller blodbollar på pinne, visselspråk och
delfiner i skymningen.”