Svenska Dagbladet (delayed ver.) - SvD Mat & dryck
”Jag tänkte på finskt rågbröd i fem dagar”
Emma Molin minns barndomens nässelsoppa, pappas torra carbonara och stulna fikon i Grekland.
Mormors nässelsoppa
Mitt tydligaste vårtecken som barn var när mormor Märta och jag åkte ut till hennes sommarställe utanför Arboga. Mormor hade inte bil, så vi tog bussen, för att sedan gå de sista tre kilometrarna. Där rensade vi ogräs och röjde upp efter vintern. Och så fick jag plocka brännässlor. De kokade mormor senare soppa på, som serverades med ett halvt kokt ägg och pannkakor. Exakt vad hon hade i soppan utöver nässlor vet jag inte, men jag minns att den smakade himmelskt.
Flera av mina starkaste matminnen kommer från det lilla 1970-talsköket i sommarstugan, med gulmålade köksluckor och bruna medaljongtapeter. Vid den gamla spisen tillagades allt från trillade köttbullar till färsk abborre som mina syskon och jag fiskat i den närliggande sjön.
Den idylliska miljön utanför Arboga symboliserar fortfarande frihet och lugn för mig. Ett annat minne är när jag hittade en övergiven kaninunge bland nässlorna, och den bilden har på något vis fått representera både mormor och landet – mjukt och ömtåligt men tryggt och kraftfullt.
Pappas carbonara med kokt ägg
Jag tror att jag var närmare 20 år när jag till slut lärde mig att carbonara inte innehåller kokt ägg. Min käre pappa, som ansvarade för alla vardagsmiddagar åt mina syskon och mig, hade nämligen en egen twist på rätten som troligtvis fått italienarna att skrika rakt ut. Han kokade spaghetti och ägg och hackade i små bitar, stekte bacon, hackade purjolök och rev hushållsost. Sedan lade han alltsammans i små skålar. Så fick man blanda sin pasta själv, lite som tacos. Jag förstod aldrig folk som sa att de gillade carbonara, ”det som är så torrt och smaklöst”, tänkte jag.
Det var först när jag träffade en matlagningsintresserad kille som jag förstod hur carbonara ska smaka. Krämig och underbar med lite persilja på toppen.
I dag har vi pratat igenom mattraumat i familjen och jag minns ägg-carbonaran med värme och kärlek. Den är lite som en symbol för det gamla Sverige – lite torrare, kargare och stramare. Men nu har pappa utvecklat sitt recept med både äggula, pancetta och parmesan.
Palla fikon i Grekland
För några år sedan var jag på yogaretreat i Grekland med min kompis Ylva. Jag hade läst på lite dåligt och trodde att vi skulle yoga och äta vegetarisk mat. Men det var helt fel. Kursen anordnades av videokonstnären Marina Abramović och gick ut på att, som hon uttryckte det, ”städa sitt inre hus”. Bland annat rådde mobil- och pratförbud. Samt matförbud. Under fem dagar. Men yoga fick man göra. Och skriva.
Jag använde tiden mellan yogapassen till att tänka, drömma och skriva om vad jag skulle äta när jag kom hem. På slutet tror jag till och med att jag började rita mat. Jag tänkte nästan osunt mycket på kaffe och finskt rågbröd med smör.
På morgonen den femte dagen kändes en svag doft av mat från köket. Och vid lunchtid visades vi alla till ett bord under en pergola i trädgården. Vi fick ögonbindlar och en sked att äta med. Nu äntligen skulle vi få äta. Men på tallriken serverades bara kokt ris. Det var så meningslöst. Jag hade inte drömt om mat i fem dagar för att fylla magen med smaklöst ris. Så jag åt inte.
När ”måltiden” var över smet Ylva och jag ut från retreatet och runt omkring fanns trädgårdar där det växte fikon och vindruvsklasar. Där och då bestämde jag att mitt inre hus var färdigstädat och vi pallade av frukten som dignade från träden. De fikonen är utan tvekan det godaste jag någonsin ätit. Sen åkte vi hem till Sverige och jag fick äntligen dricka kaffe och äta rågbröd.
”Jag tror att jag var närmare 20 år när jag till slut lärde mig att carbonara
inte innehåller kokt ägg.”