Jag känner mig som människa här.
Man behöver ett hem för att känna sig som människa.
Följ med in I innerstans första modulhus för nyanlända vid Ringvägen.
Det var den 20 juni som innerstans första modulbostäder invigdes. Här, på en gammal parkering intill Ringvägen vid Tanto, ska 90 flyktingar – främst familjer – få en fristad. Hend Alkardi och hennes sextonåriga son Mouner från Damaskus i Syrien har bott i en tvårummare här i snart en månad och säger att de redan stormtrivs.
– Jag är så glad och tacksam, det är vackert här. Jag hoppas få vara kvar, att vi kan slappna av efter alla flyttar. Titta, där ute brukar vi sitta, säger Hend Alkardi och pekar ut från fönstret som vetter mot den grönskande Tantolunden.
Mouner och Hend kom till Sverige för två år sedan. Sedan dess har de bland annat bott i Sala och Norberg. För ett år sedan flyttade de in på ett vandrarhem på Katarina Bangata, som är stadens sistahands-lösning medan man letar efter en mer permanent placering. Där fick åtta familjer dela på åtta små sovrum och en enda gemensam toalett och dusch.
– Det var mycket trångt. Här kan man stänga dörren om sig och har allt som behövs, man är fri, säger Hend Alkardi.
Viktig språkkunskap
Även sonen Mouner är nöjd med sitt nya hem, vars planlösning är ”american style”, som han uttrycker det.
– Det är så fint. Utifrån ser det kanske ut lite som ett fängelse, men så är det inte här inne.
På boendet bor i dag 22 familjer. Många är flyktingar från Syrien, men även från länder som Eritrea, Irak och Kurdistan. Av alla på hela bo- endet är det bara en som kan prata bra svenska: 16-åriga Mouner. En förmåga han tar på största allvar.
– Jag hjälper alla här med olika saker, som papper till olika myndigheter. Jag kan ju redan hur allt funkar, jag förklarar tunnelbanesystemet, skolsystemet och hjälper till ifall någon behöver ringa någonstans. Om det blir mycket? Oj, oj, oj, säger han och skrattar.
När planerna på att anlägga modulhus för nyanlända på platsen först blev kända kom högljudda protester från några av de boende intill. Av säkerhetsskäl finns en reception som är bemannad dygnet runt. Men även om det kommit förbi någon enstaka som visat missnöje, upplever de boende att de främst fått ett positivt bemötande.
– Det kommer förbi
Det går inte att träffa svenska vänner utan att kunna svenska. Jag vill prata med människor, kunna fråga allt jag undrar och också få ett jobb.
svenskar hela tiden och vill prata och undrar om de kan hjälpa till med något, skänka möbler eller så. Och titta, vi är bjudna på välkomstfest! säger Mouner och visar ett flygblad med en inbjudan från en bostadsrättsförening i närheten.
Ger till varandra
Medan vi pratar kommer grannen Karma Mezel, också hon från Damaskus, förbi för att få en gryta som Hend tilllagat.
– I arabisk kultur ger vi till varandra, man delar med sig av mat. Det är många som bor här som vill äta mammas mat, säger Mouner.
Karma Mezel tycker även hon att boendet vid Tanto känns som en fristad.
– Man behöver ett hem för att känna sig som människa. Jag känner mig som människa här, säger hon.
Mouner spelar upp en film han fick skickad till sig från Syrien förra veckan. Här syns ruinerna av något som en gång, före kriget, var ett hus. Hans och hans mamma Hends hus – som hon sparat till i 40 år.
Hend sväljer några gånger när Mouner visar filmen. Det är svårt att titta. Och det är svårt att börja om. Men det går, för att man måste, säger hon. Hends första prioritet nu är att lära sig bra svenska.
– Det går inte att träffa svenska vänner utan det. Jag vill prata med människor, kunna fråga allt jag undrar och också få ett jobb.
Viljan att jobba
I Syrien arbetade Hend i 17 år med stadsplanering. Men här kan hon tänka sig jobba som vadsomhelst, kanske busschaufför – eller kock.
– Mamma lagar den bästa arabiska maten. Alltid när någon provar mammas mat tycker de att den är jättejättegod, försäkrar Mouner.
Själv börjar han språkintegration på Bernadottegymnasiet vid Medborgarplatsen i höst, något som gör honom lite nervös. Men drömmarna om framtiden är många.
Han vill ta körkort och bli något inom teknik, kanske elingenjör. Och så hoppas Mouner en dag återvända till Sala. Det var dit han kom när familjen först anlände i Sverige. Han saknar fortfarande många av vännerna han skaffade där.
– Det är som Stockholm på ett sätt, det finns nästan allting fast stan är mindre. Jag tyckte mycket om Sala, säger han.