Hussein sätter upp Kafkapjäs om asylprocessen
I Franz Kafkas ”Processen” ser Hussein Mohammadi sin egen historia som asylsökande ungdom i Sverige. Byråkrati, ovisshet, oro. I vår sätter han tillsammans med en teatergrupp med unga asylsökande upp Kafkas verk på Dramaten.
Oron hänger över honom dagligen.
– Jag försöker gå till skolan varje dag. Men på lektionerna är mina tankar inte i klassrummet. Jag tänker på vad som kommer hända. Vad ska jag göra om jag får ett nej?
Advokater, ambassaden, Migrationsverket och sedan den eviga väntan. Hussein Mohammadi har bott i Sverige sedan hösten 2015 och som så många andra ensamkommande ungdomar från Afghanistan väntar han fortfarande på ett slutgiltigt besked om sin framtid.
Det enda han vill är att få stanna i Sverige, ”i trygghet och frihet”, som han säger. Han pluggar på Östra gymnasiet och engagerar sig samtidigt i flera föreningar. Bland annat Ensamkommandes förening Huddinge-botkyrka och Ungdomens nykterhetsförbund. Men med ett ständigt hot om utvisning hängande över sig känner han att han inte kan leva ut sin fulla potential.
Dramaten är det enda ställe där han kan släppa på sin oro.
– På teatern kan jag koppla av. Jag tar bort nästan allt i kroppen och går helt in i rollen.
Leds av kända skådisar
Hussein är en del av en teatergrupp för nyanlända ungdomar på Dramaten som leds av skådespelarna Hamadi Khemiri, David Fukamachi Regnfors och Jonathan Silén. Förra våren satte gruppen upp sin första pjäs, som delvis byggde på deras egna erfarenheter från Afghanistan och den svåra resan till Sverige.
Asylsökandes vardag
I juni ska de sätta upp en omarbetad version av Franz Kafkas roman Processen. För Hussein är Kafkas berättelse om Josef K:s hopplösa kamp mot en absurd byråkrati perfekt för att ge människor en inblick i de asylsökandes var- dag: Hopp, väntan, avslag, förtvivlan, överklagan, väntan.
– Det är samma, nästan. Jag och andra ungdomar har problem på Migrationsverket, på ambassaden. Vi väntar, väntar och väntar. Vi har varit här sedan 2015 och eftersom många inte har fått ett positivt besked får vi inte jobba.
– Jag är fruktansvärt trött på att vänta, säger han med en djup suck.
Hussein kämpar för att bli en del av det svenska samhället och skådespeleriet är en del av det. Han lär sig språket, kulturen och får kontakt med svenskar.
Teatern är också ett ställe där han och hans vänner kan försöka förstå. Förstå vad de har varit med om i Afghanistan, på resan genom Europa och hur det är att leva som ensamkommande i ett nytt land.
– Jag blir väldigt glad när jag kommer till teatern. När jag är orolig har jag svårt att uttrycka känslan. Men på teatern kan göra det tillsammans med mina vänner.
Det är samma, nästan. Jag och andra ungdomar har problem på Migrationsverket, på ambassaden. Vi väntar, väntar och väntar.