Gränslösa kvinnor i film där allt ska med
LYCKOPILLER. ”Kvinnornas karaktär driver historien framåt”
Trasiga familjerelationer som lappas ihop, charterfylla och diskussioner om liv och död. ”All inclusive” är en filmen som Suzanne Reuter, Jennie Silfverhjelm och Liv Mjönes längtat efter att göra.
Tove (Liv Mjönes) stiger ombord på flygplanet, sist av alla. I famnen håller hon en gul Ikea-kasse med all sitt bagage. Mamma Inger (Suzanne Reuter) sitter med tomma ögon och halvöppen mun och knaprar piller.
– Trevligt att du kunde komma, säger systern Malin ( Jennie Silfverhjelm) beskt.
Så gestaltas den trasiga familjen i höstens nya svenska humorfilm ”All inclusive” i regi av Karin Fahlén. Pappan har lämnat Inger för en annan. Nu tävlar döttrarna om vem som bäst kan trösta modern. Men att Tove väljer att betala en man för att flirta med Inger får jobbiga konsekvenser.
– Det här ska vara ett lyckopiller i höstmörkret, säger Jennie Silvferhjelm.
Rollistan fylls av Stockholmsfödda kvinnor, och handlingen samlas kring familjerelationen som bit för bit lappas ihop. Kärlekstemat är centralt men är inget som tar energi. De tre huvudrollsinnehavarna berättar alla att det här är en film som de längtat efter att göra.
– Familjen är en väldigt intressant skådeplats för den här typen av relationer, säger Liv Mjönes, vilket kollegorna håller med om. Jennie Silfverhjelm fortsätter på spåret:
– Handlingen är egentligen sekundär, det är kvinnorna och deras karaktär som driver historien framåt, säger hon.
Huvudkaraktärerna i filmen, de tre kvinnorna, präglas av ett tungt sinne och varsina personliga problem. Tove är den struliga lillasystern som ingen längre orkar hoppas på. Malin är den duktiga flickan som drunknar i sin egen präktighet. Inger är den slagna hemmafrun som plötsligt står inför en framtid hon aldrig hade förväntat sig. Människor på botten i sitt liv är språngbrä- dan ut i humorn, det är de alla rörande överens om.
– Det blir ju inte roligt annars. Det bästa som finns är att spela pretentiösa människor som tar sig själv på för stort ansvar, säger Suzanne Reuter.
Filmen marknadsförs som en film där kvinnor för gränsöverskridande saker utan att be om ursäkt. På skärmen syns kvinnorna när de super sig stupfulla, de blottar sig för familjefadern i grannrummet och med stenhöga knarkade blickar diskuterar de liv och död med en tioåring mellan sig.
– Det är väldigt roligt att få spela Malin, som är så nattsvart som hon är. Hon har ju helt förlorat sig själv, men hon kommer ut i något som ändå är närmare sig själv, säger Jennie Silfverhjelm.
De menar alla att det mest är en slump att det är kvinnor som drivit produktionen av filmen. Men regissören Karin Fahlén har inte låtit chansen glida undan.
– Ur alla möjliga synvinklar har vi bevakat det kvinnliga perspektivet, det är viktigt att alla minoriteter synliggörs på film, även kvinnor, säger hon med ett skratt.
Filmen är en remake på den danska filmen med samma namn från 2014. Grundmanuset är detsamma, men enligt Karin Fahlén är det här en helt ny film. Som exempel tar hon Antonio (Goran Bogdan), deras manlige huvudkaraktär som lyckas vinna mamma Ingrids hjärta efter den första dejten.
– Det har varit fantastiskt att jobba mer tre kvinnliga huvudroller men i och med det har vi också stött på en omvänd problematik eftersom vår enda manliga huvudroll har blivit en aning objektifierad. Det har vi skrattat åt tillsammans.