Cancerbehandlingar

Operation, strålbehandling och cellgifter är de viktigaste cancerbehandlingarna.

Cellgifter

Den första cellförgiften utvecklades från kvävesenapsgas, ett kemiskt vapen som användes under andra världskriget. Forskare märkte att giftet dödade celler som delade sig snabbt. De ändrade sammansättningen och fick en behandling som kunde döda cancerceller som reproducerade snabbt.

Kvävesenapsgas tillhör en grupp läkemedel som kallas alkylerande medel. De verkar genom att man tillsätter kemiska enheter som kallas alkylgrupper i människans dna. Dessa stör dubbelspiralstrukturen och gör att den genetiska koden lösgör sig. Andra cellgifter fungerar på liknande sätt. Tungmetaller korslänkar dna och hindrar det från att avläsas. Topoisomerashämmare hindrar dnaspiralen från att rätas ut och antimetaboliter efterliknar molekyler som behövs för att dna ska kopieras och hindrar därmed att en ny sekvens skapas. Mikrotubulihämmare, eller spindelgifter, hindrar celldelningen. Antibiotikan i cellgiften fastnar på dnaspiralen och hindrar den från att räta ut sig. Den förbinder också olika dnasträngar eller bryter upp dna i flera delar.

Dessa behandlingar är särskilt skadliga för celler som försöker kopiera sig själva, eftersom de riktar in sig på kopiering av dna och celldelning. Det är en bra metod när man vill bekämpa cancerceller som delar snabbt, men det är inte perfekt. Cancercellerna delas inte alltid, och några celler kommer därför undan behandlingen. Dessutom har vi många friska celler som också delar sig snabbt. Hår, hud och benmärg (som producerar blodkroppar) kan också skadas av cellgifter. Det orsakar biverkningar som håravfall, illamående och försvagat immunförsvar.

”Hår, hud och benmärg (som producerar blodkroppar) kan skadas av cellgifter. Det orsakar biverkningar som håravfall, illamående och försvagat immunförsvar”

Strålbehandling

Strålbehandling utvecklades i början av 1900talet. Det går ut på att man angriper cancerceller med strålning. När strålningen når vattenmolekylerna i cellerna löses de upp i en process som kallas radiolys. Detta skapar mycket reaktiva fria radikaler, som har en oparad elektron som attackerar föreningar som tillhör andra molekyler. Det initierar en kedjereaktion som skadar dna:t.

Strålbehandlingen gör att båda strängarna i dna:t spricker nära varandra, en skada som kallas dubbelsträngsbrott. Detta gör dnaspiralen instabil och den börjar räta ut sig. Cellerna kan reparera en del av skadan, men ju mer strålning cellerna får desto mer sannolikt är det att de dör.

Den vanligaste metoden för strålbehandling är med en linjäraccelerator (LINAC). Med hjälp av mikrovågor skapar maskinen elektroner, som träffar en tungmetall och bildar röntgenstrålar. CT eller Mrundersökningar visar exakt var i kroppen tumören sitter och röntgenstrålarna anpassas till tumörens form. Detta görs genom att delar av strålningen blockeras med metallplåtar som kallas flerbladskollimator.

Strålarna går rakt genom kroppen och maskinen roterar för att skicka strålar från alla vinklar. På så sätt kan man ge maximal dos där strålarna passerar genom tumören och minimera strålningen på frisk vävnad.

”CT- eller Mr-undersökningar visar exakt var i kroppen tumören sitter och röntgenstrålarna anpassas till tumörens form.”

Operation

Operation är en av de äldsta och mest effektiva cancerbehandlingarna som finns. Om cancern inte har spridits tar kirurgerna ut hela tumören. De tar också bort lite av vävnaden runt tumören för säkerhets skull, om det skulle finnas cancerceller som inte syns. De kan också avlägsna närliggande lymfkörtlar eftersom det ofta är dit cancercellerna sprider sig först.

Om man inte kan ta bort hela tumören kan man operera för att minska storleken så att resten av tumören kan behandlas med cellgifter eller strålbehandling. En operation kan också vara palliativ, det vill säga att den lindrar cancern utan att kunna bota den.

Alla knölar är inte tumörer och alla tumörer är inte cancer. Kirurgi används ofta för att ställa cancerdiagnoser genom ett litet vävnadstest som kallas biopsi. Vävnaden fryses ner eller stöps i vax för att sedan skäras i tunna skivor och färgas. De undersöks sedan av en en patolog som tittar på strukturen hos cellerna och vävnaden.

Under ett mikroskop ser cancerceller annorlunda ut än friska celler. De bildar krokiga strukturer i vävnad som vanligtvis är slät. De har också specifika molekylära eller genetiska egenskaper som gör att de skiljer sig från resten. Dessa används inte bara för att ställa en cancerdiagnos, de kan också användas för att se vilken typ av cancer det gäller, hur långt gången den är och vilken behandlingstyp som passar bäst.

”Alla knölar är inte tumörer och alla tumörer är inte cancer.”

Cellgift skadar celler som försöker dela sig.

Linjäracceleratorn roterar och skickar kraftig strålning mot tumören från alla håll.

Robotar kan utföra precisa operationer. Med hjälp av datortomograi och magnetkameraundersökning tar man reda på exakt var tumören sitter för att kunna förbereda operation eller strålning.