Inte längre någon vanlig kille

– Jag var en vanlig kille från Rinkeby med en massa drömmar. Can Demirtas hyllas av recensenterna för sin roll som Metin i filmen ”Måste gitt”.

å värst vanlig är han inte längre, Can Demirtas. Numera är han skådespelare, manusförfattare och även medproducent till filmen ”Måste gitt” (betyder måste dra). Filmen gjordes med i filmsammanhang minimala medel, budgeten låg runt 700 000 kronor. De flesta jobbade gratis, blev i stället delägare med några procent i projektet och hoppades på succé. Och succé blev det, strålande recensioner och välbesökta biosalonger.

Premiären var på Rigoletto på Kungsgatan den 6 januari.

– Shit, det var röda mattan, massa kändisar, rubbet. Det var jätteroligt.

Allt började med att det fanns en före detta boxare ute i Rinkeby, som startade en teatergrupp. Can gick med och började spela teater. En dag kom regissören och manusförfattaren Ivica Zubak ut till Rinkeby, han letade efter killar till sin film. Can fick rollen som huvudpersonens bästa kompis i ”Knäcka”. Den filmen gick aldrig upp på biograferna, men Ivica och Can fortsatte att hålla kontakten.

– Jag har alltid gillat film, och mer än alla andra. Jag kunde sitta och diskutera filmer hur länge som helst, analysera klippningen och så där.

En gång fick teatergruppen från Rinkeby göra ett studiebesök på Scenskolan i Stockholm. De spelade några scener tillsammans med eleverna där. Scenskolans rektor lade märkte till Can och uppmanade honom att söka till skolan.

– Han lovade att hjälpa mig, men jag sökte aldrig. Polarna sade ”vadå?”, ”ska du bli skådis?” Jag tänkte att det bara var en dröm.

Idag är han glad att han inte sökte in.

– Nej, de flesta som går där spelar teater på ett visst sätt. Bra, såklart, men kanske mest för teatern. Film är något annat.

Can studerade i stället på S:t Görans gymnasium, Barn- och fritidslinjen. ”Jag gick där mest för att göra mamma glad.” Sedan gjorde han lumpen, 15 månader i Kungsängen. Det var på den tiden alla i rätt ålder kallades att mönstra.

– Det gjorde jag för att slippa göra den i Turkiet. Jag har dubbelt medborgarskap.

Och så reste han runt lite en tid, tränade thaiboxning, jobbade lite, bodde hos olika kompisar.

– Jag klarade mig, ville skriva, gjorde några kortfilmer, men det blev inget av det. Jag visste inte hur man skulle ta idéerna vidare. Jag hade inte de rätta verktygen för att kunna förverkliga dem.

Så fick han ett vikariat i kassan på Dramaten. Det blev rena teaterskolan.

– Det var jättebra, man fick se alla pjäser. Jag såg alla föreställningar, minst en gång.

Men vikariatet i Dramatens kassa tog slut och han började spåna på ett filmmanus tillsammans med Ivica Zubak. Det arbetet resulterade i ”Måste gitt”. När filmmanuset var klart skulle de hitta de rätta skådespelarna.

– Flera killar provspelade som Metin, många av dem är etablerade. Men det var alltid något som inte stämde, något med språket. De som spelade över, de kom från teatern.

Till slut blev det Can som fick rollen som förortsgangstern Metin. Och tur var väl det. Det är han som bär hela filmen, med en otrolig energi, inte ett falskt tonfall.

I filmen bor Metin i Jordbro, men Can är uppvuxen med mamma, pappa och två bröder, i Rinkeby. Farfar kom till Sverige från Trabzon i Turkiet med den första vågen av arbetskraftsinvandring på 1960-talet. Hans pappa kom hit som barn och är även han uppvuxen i Rinkeby.

– När jag satt där i tevesofforna efter filmpremiären, så frågade de hur det var att växa upp i Rinkeby. Fantastiskt sade jag, jag sitter ju här.

Can Demirtas kallar sina 27 år i Rinkeby, som ”den gamla goda tiden, då det fanns pengar”. Han minns hur de fick gå på teater, åka till fjällen på sportloven, och till och med åka till Gothia Cup.

– Stadsdelsförvaltningen tyckte att vi skulle åka dit, så vi satte snabbt ihop ett fotbollslag och reste iväg. Vi vann en match, och hade jättekul. I dag är det knappt öppet på ungdomsgårdarna, vafan tror man ska hända?

Han är trött på mediebilden av sin gamla förort.

– De tror att folk står vid tunnelbanan med AK4:or, men riktigt så illa är det inte. Det kanske är lätt att skylla på sin uppväxt för dem det gått dåligt för. Men i så fall skulle alla bli kriminella, och det är ju bara en liten del. De allra flesta knegar på som alla andra.

Cans föräldrar bor kvar i Rinkeby, men han själv bor idag med sin familj i Hammarbyhöjden.

– Ingen av mina kompisar bor i Rinkeby idag, de har flyttat till Sumpan, Solna, eller stan. De jag växte upp med har det gått bra för. De är driftiga, har jobb eller pluggar.

”Måste gitt” blev som ett cv för Can Demirtas. Han har visat vad han kan. Efteråt har han fått flera erbjudanden om andra roller.

– Jag har tackat nej till en del förslag jag har fått här hemma. Jag vill inte spela bankrånare eller knarkkung hela livet. Därför skriver jag. Jag kommer aldrig få de roller jag vill ha om jag inte skriver dem själv.

Vad skulle du vilja spela då?

– Tja, bankman, transa eller vad som helst. En vanlig svensk bara.

Kerstin Gustafsson