Melody om systerskap – som inte är broderhat
Jag har alltid tyckt att det är orättvist att få vara tjej. Innan jag ens förstod vad patriarkat innebar så levde jag i skuggan av det, och det irriterade mig.
Du får inte gå till centrum, du får inte gå till ungdomsgården, du får inte ens umgås med vilken tjejkompis som helst. För vad ska folk säga, tänk om någon ser dig, vem ska gifta sig med dig då?
Jag har uppfostrats för min framtida man sen barnsben, en person som jag inte ens har träffat har redan haft en stor roll i mitt liv. Den här mystiska personen, som sägs ska dyka upp i ens liv någon gång under tidiga vuxna dagar, har säkert utforskat alla party-öar medan jag lärde mig hur man rullar vinbladsdolmar.
Hade jag blivit erbjuden till att födas om som grabb så hade jag inte ens behövt betänketid. Inte för att jag vantrivs som kvinna, men för att den konstanta försiktigheten, förminskandet och mindervärdeskomplexet styr ens vardag.
Tänk alltid tio gånger om innan du går någonstans, konsekvensen av närvarandet väger tyngre än nöjet själv.
Då har vi inte ens gått in på arbetsplatser. Att söka jobb idag som kvinna med utländska rötter innebär att privata frågor som när man planerat att skaffa barn dyker upp redan vid arbetsintervjun.
Än idag har jag inte heller hamnat på en arbetsplats där jag inte bemötts av ruttna härskartekniker. Man tas in för att de vill visa sig vara duktiga som tror på ”unga rasifierade tjejer”, men blir klappad på huvudet och underskattas för sin kompetens.
Ibland tänker jag att jag inte ens har råd att ta den kampen, och ibland tänker jag att det inte ens går.
De feministiska rum jag har sett idag har varit för långt ifrån min verklighet för att jag ens ska känna en samhörighet.
Fenomenet där systerskap överväger allt går inte ihop med somliga andra egenskaper. Jag upplever att jag står en svart man närmare än en vit kvinna exempelvis. Jag bemöts inte som en vit kvinna, det förväntas inte samma förpliktelser ifrån oss och jag är inte ursäktad eller privilegierad på samma vis som en vit kvinna. Hon är säkert mer utsatt än jag i vissa rum på grund av den liberala bilden som finns av västerländska kvinnor, gentemot den stereotypa bilden jag lever med, en muslimsk kvinna med argsinta bröder.
En man med utländska rötter och jag lever under snarlika förhållanden när det kommer till att bemötas utav samhället. Båda är strukturellt diskriminerade och vi lever med liknande kulturer, som smutskastas utifrån. Det som skiljer oss åt där är könsroller, men mina könsroller är inte densamma som Anna Svenssons.
Kraft till alla kvinnor där ute, engagerade och oengagerade. Det dagliga bröstandet är en kamp i sig!
Fenomenet där systerskap överväger allt går inte ihop med somliga andra egenskaper. Jag upplever att jag står en svart man närmare än en vit kvinna exempelvis.