Möt de sista metallarna på Ericsson
Av runt 400 metallarbetare inom Ericsson kommer det bara att finnas 24 kvar efter de senaste varslen. De 24 finns i Metalls verkstadsklubb i Kista. – Ja, vi är de sista mohikanerna säger Zlatko Hadzic och skrattar lite grann.
I entrén på Torshamnsgatan 36 i Kista väntar Nasser Zangani. Han är metallklubbens ordförande och har arbetat på Ericsson sedan 2001.
– Du får gå in igenom den dörren.
Reception, namnbricka och sluss. Säkerheten är hög, här kommer inte vem som helst in. På plan 3 har verkstadsklubben ett rum. Vimplar, målningar och fotografier visar på en klubb med traditioner. Som mest fanns mer än 40 metallklubbar inom Ericsson. I höstas återstod tre; i Kumla, Borås och i Kista. Efter de senaste nedskärningarna är det bara de 24 medlemmarna i Kista kvar.
– Den sista riktiga produktionslinjen var i Borås, säger Nasser Zangani, och där finns fortfarande 30 metallarbetare. Men de ska också outsourcas.
I ett mötesrum på samma våningsplan väntar KarlGösta Helgesson och Zlatko Hadzic. Karl-Gösta Helgesson är den som har arbetat längst. Han började som lärling redan 1975 i Bromma och var med när företaget flyttade till Kista några år senare.
– Då fanns det två hus här, säger han. Resten var skog. Kista centrum höll de på att bygga. Det fanns en enda väg hit, och den gick från Rinkeby.
Hans första lön, som lärling, var 400 kronor i månaden. Den fick han kontant och han hämtade pengarna i en byggbarack, utanför arbetsplatsen, där Handelsbanken upprättat ett kontor.
– Det har hänt en del sedan dess, säger han, med ett litet leende.
Karl-Gösta Helgesson är verkstadsoch verktygsmekaniker och arbetar på plan 1. Där gör de den mekaniska hårdvaran, de tar bland annat fram chassin, testplattformar och RF-lådor.
Hans kollega Zlatko Hadzic har varit sammanlagt 15 år i företaget. Han arbetar på våningen ovanför, där de tillverkar chassi tillsammans med kablage, allt är elektronik.
– Jag har fått gå tidigare, men kommit tillbaka igen, som konsult, och nu är jag anställd.
De försöker förklara vad de gör. ”Vi är utvecklingens förlängda arm”, säger en. ”Det är konstruktörerna som har idéer, här tar vi fram den färdiga produkten”, säger nästa. ”Det är vår kompetens som avgör om idéerna är möjliga att förverkliga.” Klart är att metallarbetarna i Kista bygger prototyper, testutrustning, för framtida 5G. Det handlar om färdiga produkter som testas ute i verkligheten innan de börjar masstillverkas.
När jag första gången ville besöka Metall på Ericsson blev det nobben. Det var inför den årliga elektronikmässan i Barcelona och då är det mycket som är hemligt på verkstadsgolven. ”Inte ens cheferna har tillstånd att gå var som helst.” Nu visar de mig runt. Lasten med alla nya produkter har redan skickats i väg.
Åren 1996 till 2000 hade Ericsson som flest anställda. På plan 2 var de mellan 500 och 600 anställda på den tiden, som arbetade treskift. I dag är de inte många, det ser rätt tomt ut mellan alla stora maskiner.
– Nej, det är inte fullbemannat, konstaterar Nasser Zangani. All verksamhet är inriktad mot 5G. Vi hoppas vara först i världen.
I verkstaden på plan 1 var drygt 110 personer anställda, idag är de bara elva. Stora aluminiumblock fräses i maskinerna. Där tas en del av chassit, eller ryggraden, till 5G fram. Här får jag inte fotografera. Karl-Gösta visar runt.
– Det här är höghastighetsfräsar, säger han, som gör 20 000 varv i minuten. Maskinerna går 24 timmar om dygnet.
Alla arbetare på plan 1 har också en egen dator. ”De konstruerar också, inte bara tillverkar”. På hyllorna ligger stora ark av alu minium i olika
tjocklekar, och stålplåt. En 3D-printer står i ett hörn.
Konstruktörerna kommer till Karl-Gösta Helgesson och visar vad de tänkt.
– Det handlar inte om att ha rätt eller fel, säger han, utan om vad som är möjligt. Och hur mycket det kommer att kosta.
Alla som arbetar på plan 1 måste ha hörselskydd och skor med stålhätta. Verkstaden är ändå förhållandevis tyst och lugn. Det är stora maskiner som verkar göra det mesta av jobbet. Det finns en del svarvar, fräsar och borrar kvar, för manuellt arbete måste till emellanåt ändå.
Hädanefter kommer Ericsson ha all produktion utanför landets gränser, i Estland, Polen och Kina. Numera är det, precis som med Volvo, ”Made by Sweden” inte ”Made in Sweden”.
– Arbetarna där har inte samma villkor som vi, konstaterar Zlatko Hadzic. Vi har det bra här.
Ingen av dem visar något agg mot sin arbetsgivare, utan de tycker att företaget sköter sig väl. De redogör för det ”paket” som Ericsson erbjuder de anställda som måste sluta. De är uppdela-
All verksamhet är inriktad mot 5G. Vi hoppas vara först i världen.
de i fyra kategorier efter antal år i företaget.
– De som lämnar Ericsson har mycket erfarenhet och kunskap, säger Nasser Zangani. De får som regel nya jobb.
Karl-Gösta Helgesson har åldern inne för att få avtalspension och han ansökte om det. Han tyckte att 42 år i företaget kunde räcka. Men han fick inte sluta, företaget sade nej.
– Hans erfarenhet och kunskap kan de inte hitta någon annanstans, förklarar Nasser Zangani efteråt. Han är en metallarbetare som fått eget patent inom Ericsson, en av de bästa på det han gör. Han fick inte sluta.
Och framtiden? Hur kommer det att bli? Verkstadsklubbens ordförande är försiktig.
– Man vet aldrig. Men så länge det finns de som utvecklar produkter här, så överlever vi. Den dagen de flyttar ut den teoretiska verksamheten, då försvinner vi också.