Melody: ”Granska granskarna”
Vems fel är det? Politikernas? Föräldrarnas? Muslimernas?
Vem kan fixa det? Polisen? Sociala entreprenörer? Goda krafter?
Vad kan vi göra? Ungdomsgård? Feministisk planlösning? Bevakningskameror?
Ovanstående problem och lösningar har ekat i våra medier under flera år nu. Ett ständigt skuldbeläggande, en efterfrågan på en frälsare och någon festival här och där som så kallad åtgärd.
Det finns inte en ensam syndabock eller ett ingripande som är svaret på någon av frågorna. Det finns inga enkla lösningar på strukturers konsekvenser.
Strukturer, som kommer både utifrån och inifrån, är djupt ingrodda både i människor och samhällets helhet.
Ingen paneldiskussion kan stoppa dödsskjutningar, en flytt av ett café är ingen feministisk räddning och religiösa skolor har inget att göra med kvinnors utsatthet i samhället.
Jag är för grävande journalistik och tycker att det görs alldeles för lite. Men jag är emot den typen av journalister som sätter sin story innan förarbetet ens kommit igång, och sedan gör allt i sin makt för att få till sin vinkel. Till och med ett barn vet hur man vrider och vänder på saker för att få som man vill. Gör om, gör rätt.
Tonen som används när förorten granskas i riksmedierna är alltid uppläxande. Det är nedvärderande, nedlåtande och de socioekonomiskt utsatta områdena räknas inte ens som en del av det svenska samhället.
Det är på den nivån att upprepande gånger i olika reportage, så som Kalla Fakta, kring problematik i förorterna så hör man fraser som ”I Sverige är vi si och så”, ”de måste anpassa
Debatten om det könssegregerade exempelvis. Har tanken ens slagit att den inte alltid är påtvingad?
sig” eller ”men det här är en svensk rättighet”. Snälla, poängtera lite tydligare om hur Järvafältet i medial mun nu betraktas som Shariafältet.
Samma ton hade inte använts om det gjordes en granskning på brottsstatistiken i Östermalm, som förövrigt är mycket högre än i Rosengård, även känt som ”Sveriges Chicago”. Granska oss, med glädje, men gör det i resten av landet också.
Debatten om det könssegregerade exempelvis. Har tanken ens slagit att den inte alltid är påtvingad?
Jag är exempelvis mycket glad över att gymmet som jag tränar på har en avdelning endast för kvinnor. Skulle de stänga igen den delen så hade jag nog sagt upp mitt medlemskap, och blivit utan träning. Jag gillar inte att tvingas till något jag är obekväm med. Precis så som det uppfattas som tvång att separera kvinnor från män i vissa lägen, så ser jag det som ett tvång att inte få träna där jag är bekvämast.
Inte alla förstår, men alla behöver inte heller förstå. Jag förstår inte, utifrån mina egenskaper och förutsättningar, behovet av en hen-toalett. Men jag kan inte beröva någon rätten till att ha det behovet.
Och vad jämför vi med ens? Är det jämställt i innerstan? Är kvinnor tryggare där? Granska sexismen i andra delar av landet, redan när man ska byta linje i Tcentralen ser man gubbar med Jasmine-fetish och thailandplaner. En kvinnas otrygghet är inte lokalt begränsad.