Möt Janina – en av de första Tenstaborna
Janina Ludawska, snart 96, har bott i Tensta sedan den 2 februari 1971. Hon trivs fortfarande och tycker om stadsdelen. – Nästa år blir det 47 år sedan jag flyttade hit, skrattar Janina, som har levt ett långt och händelserikt liv.
Det är morgon och dags att träffa en äldre dam som bott i Tensta under mycket lång tid. Janina Ludawska var en av de första som flyttade in i sin lägenhet på Elinsborgsbacken. Janina har varit med om mycket i sitt liv, och hon berättar om sina erfarenheter. – Jag föddes i Warszawa i Polen den 23 december 1921. Jag gick i grundskolan och i gymnasiet där. I gymnasiet blev jag mycket intresserad av Sverige och gick då en liten kurs i det svenska språket. Sedan fick jag stipendium för att tillbringa en månad i Sverige, på en kurs för utlänningar.
I augusti 1939 reste Janina Ludawska till Sverige. En kort tid därefter, den första september, anföll Tyskland Polen och andra världskriget bröt ut.
– Jag kunde inte återvända hem, så jag blev kvar i Sverige i sex år medan kriget varade. Under tiden stängdes hela min familj in i gettot i Warszawa.
När Polen ockuperades av Nazityskland levde 375 000 judar i Warszawa. De utsattes för brutala förföljelser och tvingades flytta till ett getto, som upprättats i en del av staden. Janinas bror med familj dödades där. Hennes föräldrar dog troligen i förintelselägret i Treblinka.
– Hela min familj dödades. Jag hade ingen kvar när jag återvände tillbaka till Polen efter kriget.
Janina berättar vad hon såg när hon äntligen kom tillbaka till sitt hem.
– Jag gick till huset där vi bodde. Allt hade raserats och kvar var bara ruiner. Jag kunde känna igen dessa ruiner därför att huset låg nära en kyrka. Kyrkan var orörd, men jag kände igen ruinerna från vårt hem.
Efter kriget fick Janina arbete på polska utrikesdepartementet. Hon fick användning av sina språkkunskaper och tolkade när svenska politiker och journalister kom på besök.
Janina har alltid varit intresserad av teater och musik, och det intresset har hon än i dag. Hon berättar hur intensivt hon försökte uppnå sina mål och drömmar.
– I skolan spelade jag ofta teater. Vi hade också en liten krets i gymnasiet som satte upp pjäser och jag var mycket aktiv där. Efter ett par år fick jag stipendium och åkte till Moskva. Där avslutade jag min teatervetenskapliga utbildning på fem år. När jag kom tillbaka arbetade jag både på Teaterhögskolan i Warszawa och vid Vetenskapsakademin.
Janina Ludawska disputerade och skrev en doktorsavhandling om den polske dramatikern Witold Gombrowicz och hans pjäs ”Vigseln”. Hon har alltid läst polska kulturella tidskrifter och gör så än idag.
– Jag arbetade mycket intensivt till 1968, men då förändrades förhållandena i Polen. En antisemitisk våg drog över landet och jag trivdes inte. Jag tog med mig min son och reste tillbaka till Sverige.
De första två åren arbetade hon som hushållerska i en svensk barnfamilj. Sedan fick hon arkivarbete på Stockholms universit på institutionen för teatervetenskap.
– Där arbetade jag sedan och var mycket nöjd. Mitt arbete var mitt intresse. Jag hade mycket bra kamrater, lärare och omgivning. Jag jobbade ett år till, efter pensionen, tills jag var 66. Det kunde man göra när man hade ett statligt jobb. Sedan gick jag i pension. Men även som pensionär blev jag inbjuden att hålla föreläsningar på universitetet. Så några år hade jag föreläsningar där.
Janina berättar om ett viktigt minne från Polen. Under kriget hade hon fått över 150 brev och brevkort från sina föräldrar och skolkamrater. Hon sparade dem alla. Många gånger ville föräldrarna inte skriva sanningen, för att skydda sin dotter, så Janina har skrivit förklaringar till deras brev. Hon hade även kvar bilder på sin skolklass och skola. Omkring år 2000 samlade Janina ihop allt och reste till Warszawa för att lämna in allt till judiska historiska institutet.
– Det finns några minnen kvar av människor som gått bort. Jag har även skrivit om min skola, mina skolkamrater och mina lärare som jag har tänkt att skicka dit.
Janina fortsätter att besöka Polen där hon har många vänner. Men dagens situation i Polen oroar henne. Janina menar att i varje folk finns det olika människor och ingen ska dömas för sitt ursprung eller tro.
– Varje människa har rätt till sin identitet och sitt sätt att tänka. Det har jag lärt mig från mitt hem och det kommer jag alltid minnas. Det viktiga är hur man behandlar varandra, om man känner empati för varandra.
Den 2 februari 1971 kom Janina Ludawska till Tensta. Hon var den första som flyttade in i sin HSB-lägenhet. Alla lägenheter var alldeles nya när hon kom. Hon trivs fortfarande i Tensta och tycker om sin lägenhet, som hon menar har en mycket bra planlösning.
– Eftersom jag ibland brukar få gäster från utlandet, som bor hos mig några dagar, gläder jag mig åt hur rummen är placerade. De kan inte störa mig och inte jag dem heller.
– Många har frågat mig om jag vill flytta, men nej, jag vill inte flytta. Jag är glad att jag känner många människor. Jag hör hemma här.
– Min lägenhet, hela området Tensta är fint. Det finns många träd och mycket grönska i denna stadsdel.
Janina beskriver sin favoritplats i Tensta som är en mycket lugn plats under våren och sommaren.
– Bakom ålderdomshemmet vid Erikslundsparken finns
Det viktiga är hur man behandlar varandra, om man känner empati för varandra.
det en fontän. Där finns även på våren japanska körsbärsträd och det är så trevligt när de blommar. Jag tycker om att sitta där och lyssna på vattnet och titta på de vackra träden.
Janina berättar om hur hon ser på de oroligheter i Tensta, som det skrivs om.
– Jag är mycket ledsen över det som har skett. Men området där jag bor är lugnt. Jag går inte heller ut på kvällarna, och när jag går ut så går jag tillsammans med någon. Jag har problem med balansen, trots att jag har en rullator. Personligen känner hon sig inte otrygg. – Jag träffar folk jag känner när jag går runt i affärerna och jag har trevliga grannar. Jag känner mig hemma här.