Ishockey för alla i Husbyhallen
Med beundransvärt tålamod förflyttar sig Ove Eriksson från barn till barn för att knyta deras skridskor.
Han kan bara klandra sig själv – integrationsprojektet ”Ishockey för alla” är hans baby.
Tre eftermiddagar i veckan samt på lördagskvällar erbjuder Djurgården Hockey alla som vill möjlighet att testa hockey i Husby ishall. Förrådet är en imponerande syn med långa rader av låneskridskor, uppskattningsvis 200–250 par i alla storlekar, plus en massa hjälmar och klubbor.
Inne i ishallen är 15–20 barn och tonåringar ute på isen, några äter ”mellis” på läktaren.
”Stopp, stopp”, ropar Ove Eriksson och hindrar en ung pojke, med äpple i handen, att kliva ut på isen utan hjälm på huvudet.
Hockey för alla startades hösten 2014 och responsen blir bättre och bättre. År fyra är ännu i sin linda och det är långtifrån fullt på isen.
– Skolorna har nog inte sett att vi kommit igång, de brukar vara bra på att komma hit någon gång i veckan. I veckorna har vi runt 30 barn på isen och säkert uppåt 80 på lördagar. Det kan vara fler, gärna fler vuxna också.
På vardagseftermiddagarna kommer barnen med fritidsledare från skolorna. På lördagar är ofta föräldrar med, på läktaren men även på isen. Ove Erikssons roll är att hjälpa dem som vill att bli stadiga på skenorna. Och han har fiffiga idéer. Han håller i hockeyklubban och går långsamt bakåt. I motsatt riktning, med fast grepp i samma klubba, går nybörjaren framåt. Det tar bara ett par minuter innan klubban är överflödig som stöd.
– Många är stela, står upprätt av rädsla för att ramla. Alla ramlar, men får man barnen att böja lite på benen, stå lätt framåtlutade så kommer det av sig självt.
Att med en skridsko i taget kliva över och mellan klubbor utlagda på isen, är en lite svårare balansövning. Ove får flera att testa.
Ibrahim har provat på hockey i några år och springer mellan klubborna, för de yngre barnen från Akalla grundskola krävs det mer koncentration och mod.
– Det är väldigt inspirerande att se hur snabbt barn lär sig, säger Ove och pekar på en av pojkarna som ledigt tar sig framåt med klubban redo för ett pass.
Ove skrinnar bort till denne, tillsammans testar de långa utdragna skär på en skridsko i taget.
Han berättar om ett litet gäng killar i åldern 8–10 år som han kallar ”överaktiva”. Först hade han bekymmer att styra upp dem, numera kommer de gladeligen ner och kör tillsammans.
– Jo, det är klart att många barn i Järvaområdet saknar en relation till ishockey, sport på is överhuvud taget. Men någonstans måste man börja och redan nästa generation ska inte tycka att ishockey är så konstigt.
En flicka drattar på ända strax bakom Ove och han visar ett enkel sätt att från knäsittande, med båda händerna i isen, komma upp i stående med ett ben i taget. Hon ser riktigt mallig ut när hon märker att det fungerar.
– Jag upplever att de har väldigt roligt på isen och att många vill komma tillbaka. Man kan också se hur stolta de är när de åker bättre, säger Ove Eriksson som sedan i början av 1980-talet varit aktiv som ledare i Järvaområdet.
Han har en egen hockeybakgrund i Danderyds SK och spelade även fotboll.
– Men hockey var min grej.