Löparnas årstid

Jag minns fortfarande sträckan: 250 meters rent lidande. Den årliga stafetten med fridrottsklubben. Jag var alltid så nervös innan att jag mådde illa, och så trött efteråt att jag hade blodsmak i munnen när jag gick i mål. Det var där någonstans min glädje för löpning dog. Min syster brukar säga att vi i vår familj inte är några löpare. Vi är starka och kompakta och står stadigast med båda fötterna på marken samtidigt. Jag har tagit fasta på det.

Men vid den här årstiden börjar de olika loppen ploppa upp i samma takt som tussilagon i dikena. Det tycks inte finnas någon gräns för hur många som kan arrangeras.

För kvinnor, för unga och äldre. Korta och långa lopp och till och med flera för de mer adrenalinsukta n de med inslag av lera och elchocker.

Och till och med jag rycks med lite i bilden som dyker upp i mitt huvud. Att som en gasell fara fram med lätta steg längs vattnet med vinden i håret.

I själva verket stapplar jag fram ursinnig, flämtande och allt annat än harmonisk. Men jag förstår varför de här evenemangen exploderat i popularitet. Ett mer konkret mål än ett löparlopp är svårt att hitta. Och jag avundas ert tålamod att orka hålla ut från lufsandet och grymtandet vidare till stadiet där det blir mer trivsamt.

Hoppas ni har flera endorfinfyllda veckor framför er. Jag står smått avundsjuk bredvid och hejar på med båda fötterna på marken.

Ett mer konkret mål än ett löparlopp är svårt att hitta.