Varför räknas inte vår rädsla?
■■ Tusen dialoger, paneler, stugor och ett val senare står vi fortfarande på fikapaus i väntan på en regering. Även om jag givetvis röstar så har jag aldrig känt att ett val är mindre tilltalande för mig än i år.
Ambitionen och lobbandet kring röstande har gått från att faktiskt vilja forma sitt samhälle till att minimera pesten så mycket som det bara går.
Genom att minska procenten kanske skadan inte blir allt för stor, men hoppet om att ett parti ska generera positiv förändring är näst intill borta.
Anledningen till hopplösheten är för att vårt behov av en nationell förändring aldrig varit mer aktuell än någonsin dessa fyra år, och det har totalignorerats. Det går inte att tala tydligare klarspråk än vad de senaste fyra åren har visat, våra liv betyder ingenting.
Det är otroligt svårt att motivera en förstagångsväljare med annat än att en röst kan minska fientliga partiers framgång.
Frågor om en bättre välfärd blir så långt borta när vi inte ser en åtgärd, eller ens ett erkännande, om att våra bröders överlevnad inte tas på allvar.
Ett politiskt knep som jag sett användas många gånger tidigare, men maximeras i detta val, är att trycka på rädsla. Samhället kontrolleras i dag med rädda medborgares tillåtelse. Lagring av data, övervakning och lagar om avlyssning, åtgärder som är skräddarsydda för rädda medborgare som längtar efter trygghet. Men tryggheten är begränsad, på bekostnad av andra medborgare, se bara vilka områden som faktiskt övervakas.
Medan våra barn går ut med ofullständiga betyg så tycker andra delar av staden att militär i förorten är en fantastisk idé.
Trygghet ska gälla varje medborgare, och det kommer med stabila värdiga liv. Från barnsben till graven. M envise r både barn och pensionärer gå lidandes i bort prioriteringen.
Att vissa får ro medan andra muddras utökar bara skillnaderna för olika människors förutsättningar. En påfrestning som leder till frustration.
Rädslan försöker dämpas genom att avhumanisera bortgångna personer med ibland helt falska titlar som får allmänheten att stänga av empatin och tänka att det var förtjänt.
Men den taktiken dämpar inte rädslan hos den som sörjer honom, den bildar snarare ilska. Jag minns när jag var övertygad om att rasister aldrig skulle komma in i riksdagen, men i dag hoppas jag bara på att inflytandet inte blir för stort.
Jag hoppades på att framtida barn inte skulle behöva ta samma kamp som jag, men i dag är jag rädd för hur mycket mer den hinner förvärras till dess.
Jag var rädd för framtida söner som skulle ha det svårt på arbetsmarknaden, i dag är jag mer rädd för nyfödda liv som kan berövas så enkelt.
Men jag har fått klart för mig att min rädsla är oviktig.
Jag var rädd för framtida söner som skulle ha det svårt på arbetsmarknaden, i dag är jag mer rädd för nyfödda liv som kan berövas så enkelt.